Idun: 1890

186 I DU N 180Ô Det finns ej snille sâ förslitet, Det finns ej barn, oxn än så litet, Som ej har barnaögat kärt; Som ej är millioner värdt. p. }V. fk. JStrandberq. hvarandra.» Naturligtvis omtalade Milan i ett svagt ögonblick denna händelse. Tjänarinnan sändes genast tillbaka till Ryssland, där hon dog af grämelse öfver sitt afskedande. Den 17 oktober 1875 förmäldes i Serbiens hufvudstad furst Milan I Obrenovitsch med Natalia Petrovna von Kienkko. »La Vie Parisienne» meddelar vid denna tid följande om furstinnan Natalia och hennes bruddräkt: Furstinnan Natalia är en af de skö- naste kvinnor i Europa. Hon har orientaliska ögon, rikt svart hår och en hållning, som i hög grad utmärker sig för behag och värdig- het. Endast få kvinnor äro så fria från ko- ketteri som hon. Hon bär aldrig smycken, begagnar aldrig smink och blandar aldrig en lösfläta i sitt präktiga hår. Hennes utstyrsels- toaletter, anskaffade från Paris, bestodo af en bruddräkt af hvit atlas, garnerad med alençon- spetsar, uppfästade med imiterade orangegrenar och med ett dyrbart släp af kolossala dimen- sioner ; en praktfull robe af belgiskt siden med besättning af hvit gas och med broderi af ek- grenar; en silfvermoaré-dräkt med gastunik, uppfästad med stora, hvita rosor; en blå robe af belgiskt siden med spetsar från Mecheln; en kastanjebrun reskostym med sicilianska vo- langer och damastbroderier; en jaquette, kan- tad med dun, och slutligen en morgonklädning af hvit sicilienne, garnerad med rosor, mecheln- spetsar och rosenröda band. I Belgrad mottogs furstinnan Natalia af de goda serberna med en förtjusning, som trots alla politiska förvecklingar och strider likväl aldrig svalnat. Den unga furstinnan gjorde äfven å sin sida allt för att vinna det serbi- ska folkets kärlek. Hon gjorde själf sina uppköp i hufvudsta- dens butiker, hon sydde själf på sina hoffrök- nars utstyrslar och begåfvade dem med stora hemgifter, något som hennes stora förmögen- het tillät. Vid alla offentliga fester och mot- tagningar var hon klädd i den gamla serbiska nationaldräkten, som klädde henne så väl, och som är så omtyckt af serberna. Man blef vid Europas hof något förundrad öfver detta äkten- skap, som ej stämde öfverens med furst Mi- lans rang. Men Milan torde hafva funnit full ersättning i sin unga gemåls rikedom och skön- het, och det så mycket mera som hon den 14 augusti 1876 skänkte honom en son, som efter »alla ryssars själfherrskare» blef kallad Alex- ander. Han är den nuvarande konungen af Serbien. Natalia fick sin andre son den 4 september 1878. Denne uppkallades efter ry- ske storfursten Sergius och kom således att heta Sergius Milanovitsch Obrenovitsch. Han lefde dock endast några dagar; han dog den 14 sept, samma år. Emellertid blef det inre förhållandet mellan Milan och Natalia med åren allt mindre godt. Båda voro för häftiga och herrsklystna för att kunna »komma om sams». De kungliga ma- karne voro ej skilda åt, men hvarje människa i Belgrad visste, att äktenskapliga stormar ra- sade under det furstliga palatsets tak. Detta förhållande blef dock något bättre under året 1882, då furst Milan genom sin upphöjning till konung af Serbien kunde sätta drottningkronan på Natalias hufvud. Men fiendskapen mellan de båda höga makarne vi- sade sig tydligare än någonsin under de näst- följande åren. På promenaden Topehiere, ett slags Boie de Boulogne i Belgrad såg man på ena sidan drottningen i vagn med sin son och på andra sidan konungen i en enkel viktoria vid sidan af en vacker och spirituell rumäniska, hans kusin, prinsessan Catargi. Konungen visade sig dock ganska sällan på gatorna i Belgrad. Han visste, att han ej var populär, framför allt efter det för honom så olyckliga serbisk- bulgariska kriget, som gaf ett så förfärligt slag åt serbernas stolthet och åt deras gamla pretentioner på Bulgarien. Så småningom blefvo de båda makarne allt hätskare och hätskare mot hvarandra. Drott- ning Natalia skydde ej att uti hela hofvets när- varo och ibland till och med, när konungen själf var närvarande, mot honom utslunga de djärf- vaste förebråelser och beskyllningar. Följande små anekdoter kunna tjäna till exempel härpå: Vid en middag, som konungen gaf, sade han åt majorskan Deskovitsch, den österriki- ska militärattachéns fru, att han erhållit sin uppfostran i Paris, hvarvid drottningen inföll: »Det skola eders majestäts gäster hafva svårt att tro.» Vid kejsar Vilhelm I:s nittioåriga födelse- dag infann sig konung Milan hos tyska sände- budet i Belgrad för att framföra sina lyck- önskningar (något som suveräner i större sta- ter än Serbien gjorde). Då konungen återkom från gratulationen, uttalade sig drottning Nata- lia i fiere personers närvaro med mycken skärpa öfver en dylik »servilism» och tilläde: »Det måtte flyta betjäntblod i konungens af Serbien ådror.» Genom sådana uppträden och otaliga många andra fann sig konungen slutligen nödgad att begära skilsmässa, något som drottningen med all makt satte sig emot. Konung Milans vilja var dock starkare, och den 14 oktober 1888 förklarades de af metropoliten skilda åt. Drottning Natalia for då till Wiesbaden, ta- gande sin son med sig. Denne togs dock från henne genom de serbiska myndigheternas för- sorg, 03h hon förbjöds att vistas i det land, hvars herrskarinna hon en gång varit, och hvars folk med kärlek talar om »sin goda moder Natalia». Sedan konung Milan utbytt sin titel konung af Serbien mot den af »grefve af Takova», ha dock de serbiska myndigheterna uppfört sig mildare mot den olyckliga konungamodern. För närvarande uppehåller hon sig i Belgrad, som hon säger, för att få vara i närheten af sin son. Men »allmänna meningen» är dock den, att hon i hemlighet arbetar för att Btörta sin värste fiende Ristic, chefen för förmyn- dareregeringen, och att efter hans fall såsom sin sons förmyndarinna återfå den makt, hon en gång egde. Montmorency. En kvinna, som lägger undan sin religion, då hon skall ut i sällskapslifvet, liknar en person, som tager af sig sina skor då hon skall gå på törnen. Pope. En helgedom. spspom, får du se en underlig figur! ^ * Han går dår, oansenlig, liten — En man, som kommit på retur, du ser af dräkten, mer ån sliten! Vi följa med! — Jag känner färdens mål se’n ganska många år tillbaka. Och om en liten promenad du tål, oi ej en sällspord syn försaka! Det gäller Haga. — Hoarje nyfödd oår syns han allena stigen vandra upp till en kulle, där en hängbjörk står på toppen, något skild från andra. Och där han stannar, lager hatten af, så andaldsfull som i en kyrka; Likt katoliken vid ett helgons graf han tycks ett högre våsen dyrka. Och följer du hans fjåt till björken fram, skall gåtans lösning snart du finna, ty där stå skurna in i saftig stam hans namn och namnet på en kvinna! Det år den gamla sagan om de två, som ungdomsvarma älskat, brunnit, och hvilka här i skogens tysta vrå en ljuf idyllisk fristad funnit. Men det är långe sedan. — Döden bröt förbundet, loänne hjärtan knutit. Från inånga år tillbaka i sitt sköt har grafven älskarinnan slutit. Och se’n den tiden mer och mer man fann, hur sorgen härjat grymt hans sinne; Snart gick han dår, en andligt bruten man, som endast lefde för — ett minne! Nu för ett vurmigt original han går, och mången åt hans vanor skrattar. Alen når du ser den gamles heta tår, du vördnad för hans smärta fattar. Octavio Beer. Hvarje kvinna har just så mycket fåfänga, som hon saknar förstånd. Pope. Det finnes inom oss alla ett hinder för full- komlig lycka — nämligen trötthet på livad vi ega, och längtan efter livad vi icke ega. La Roclipfoucaidd.