Idun: 1890

306 I DU N i«yo veras på hvilket bord som helst. Användningen af stek, som blifvit öfver från middagsbordet, är ej heller så svår, som det kan synas. En stark antipati råder mot uppvärmd stek och detta icke utan orsak, ty allt uppvärmdt smakar i regeln allt annat än aptitligt, emedan icke en enda ko- kerska — äfven om hon anser sig aldrig så full- komlig — och endast ett obetydligt fåtal husmöd- rar ha, hvad jag, i brist på bättre uttryck, vill kalla »piff» i smaken. Såsen, såväl fett som sky, värmes; goda, icke för tunna skifvor stek läggas däri och värmas väl, men få ej koka. Då upp- värmningen försiggått på detta sätt, kan man för- draga den en gång, men icke flere. Använd kall, skäres steken i tunna skifvor utan något hårdt eller brunt, och på hvarje skifva läg- ges litet brunt gelé, bildadt af den sås, man tagit af, innan grädden slagits i. Gräddsåsen kan näm- ligen icke användas efteråt; den smakar icke ren och ser ej aptitlig ut. Har den omtänksamma husmodern dagen, innan hon skall ha middag eller supé, stekt en vacker kalfstek, kan hon äfven på samma gång laga sillsal- lat, hvartill då användas de stycken af steken, som måste skäras af, för att den skall se prydlig ut. Likväl bör intet af det bruna användas till sillsallaten. En välsmakande anrättning af öfverblifven kalf- stek lagas på följande sätt. Man smörjer en pud- dingsform väl med smör, lägger ett hvarf stek i den, därpå små kryddade sardeller, kapris och champignoner, sedan åter ett hvarf stek, o. s. v. tills formen är fylld. Öfverst strös stött bröd, litet parmesanost samt några några klimpar godt smör, hvarpå alltsammans gräddas en halftimme i ugnen. Denna rätt, till hvilken serveras potatis, är utmärkt god. På detta sätt skall man redan ha användt största delen af den stora steken och genom en angenäm omvexling och kraftig föda vinner man ett godt utbyte för de använda pen- garne. Isynnerhet för barn är kalfstek helsosam, däre- mot de feta, starkt kryddade rätterna, som ofta förekomma på föräldrarnes bord, äro skadliga för deras magar. Finns det ännu mera stek kvar, kan man använda den till en fin ragout, tillagad med soya, eller till färs, fin haché o. s. v. Hu- sets herre skall knappast ha någon aning om, att han äter af den ogärna sedda kalfsteken, sedan han väl utstått den första uppvärmningen. Det skulle glädja oss, om denna lilla skiss kunde ge anledning till, att man mera än nu använde den i många hushåll nästan bannlysta kalfsteken. D. D. Jour21. Smånotiser från kvinnovärlden. Vidtberest, kvinlig turist. Hufvudstaden har i dessa dagar haft besök af en miss Mary C. Bennett från Washington i norra Amerika, »flygande» korrespondent till den i San Francisco i Califonien utkommande stora tidningen The Paci- fic. Miss Bennett är icke mäktig något annat språk än engelska, men hade icke desto mindre under den närmast föregående tiden, eller från december månad förlidet år, utan sällskap genom- rest Persien, Syrien, Palestina och Egypten samt nu på våren besökt de flesta europeiska land och därvid här och där i sin skissbok aftecknat vyer och föremål, som synts henne anslående. .. Den första plats, där hon nu ärnar hvila ut, är Öster- sund, hvarest hon tänker dröja ett par dagar. Därifrån kommer färden att fortsättas till Trond- hjem och sedan vidare till Nordkap, där hon be- räknar vara framme vid midsommaren för att se- dan öfver England vända åter till sitt hem. Den långväga gästen uttryckte sin förtjusning öfver midsommarsolens land och det tillmötesgående hon så väl i Stockholm som eljes under resorna inom Sverige rönt af alla, med hvilka hon kom- mit i beröring. * * * En fest för sina arbetare gaf den 13 dennes fröken Augusta Lundin, innehafvarinna af den be- kanta, stora modeaffären här i hufvudstaden, med anledning af, att hon samma dag fyllde 50 år. Samtliga i fröken Lundins affär anställda personer uppgå till omkring 150. Butiklokal och atelierer voro med anledning af dagens betydelse festligt smyckade med flaggor och grönt. Festligheten fick en särskild betydelse genom tillkännagifvande af fröken Lundin, att ar- betstiden inom hennes etablissement hädanefter skall vara 10 i stället för 12 timmar. Denna gärd åt vår tids humanitetssträfvanden helsades af biträdena med jubel och är egnad att ytterli- gare befästa det goda förhållandet mellan fröken Lundin och hennes arbetare. Som ett tecken på, att detta redan förut funnits, öfverlemnades till henne af de senare som födelsedagsgåfva en frukt- skål af oxideradt silfver med följande inskription : Till Augusta Lundin, från en tacksam arbets- personal, 13 juni 1890. På eftermiddagen hade fröken Lundin arrange- rat en ytterst angenäm utfärd med extrabåt till det i sin skönaste sommarfägring prunkande Ul- riksdal. I färden deltogo alla biträden och med- verkande i fröken Lundins storartade affär. Striden om hjärtan. Ur ett kvinnolifs historia af Johan Nordling. X. Bröderna. (Forts.). t et lilla huset var engång uppfördt af en nu sedan ett tiotal år afliden gammal ungkarl, ett folkskyggt original, som älskade att kringgärda sig med en eremitartad afskildhet och här, midt bland sin ymnigt hopade förmögenhet, framlefde en gläd- jefattig ålderdom tillsammans med en gammal tro- tjänare, hvilken som en Cerberus bevakade den enda ingång, som genom trädgårdsmuren förmed- lade förbindelsen med den yttre världen. När den gamle herrn dog, testamenterade han hela sin kontanta förmögenhet till friplatser för medellösa sjuklingar vid kurorten, men fastigheten, som folkmun uppkallat Schlüsselburg i en dubbel- mening, som syftade dels på den gamle egarens namn —han hette nämligen Schlüssel— dels på hans väl undanlästa paradis, gick enligt hans sista dis- position i arf åt »Knecht Ruprecht», d. v. s. den öfverlefvande trotjänaren, som bar denna titel allt sedan längst förflutna ungdomsdar, då han tjänst- gjort vid arméen. Den nye innehafvaren begagnade sin arfvegård så till vida till förräntning, att han under brunnssä- songen uthyrde den lugna och bekväma lägenhe- ten till stillsamma kurgäster, som ej behöfde se på kostnaderna, när det gällde att förskaffa sig en afskild och rofull tillflyktsort. Hit hade sedan några dagar grefve Axel Stjärne flyttat in, sedan den häftiga febern så pass gifvit med sig, att någon förflyttning var möjlig, åtföljd af en ung, strålande skön kvinna, hvars förhål- lande till grefven den gamle barske Knecht Rup- recht hade svårt att för sig själf klargöra, och med hvilket han för öfrigt ej länge gitte bry sitt hufvud. Han var nöjd med hvad som helst, när han blott ordentligt fick sin rundliga hyra på da- gen. * * * Sent om aftonen samma dag, grefve Stjärne och hans dotter anländt, ljödo plötsligt dofva port- klappsslag på den gamla ekporten i Schlüsseiburgs trädgårdsmur. »Knecht Ruprecht», som bebodde en liten ekonomibyggnad strax inom muren, var redan i färd med att gä till sängs, då hans öra spändes vid detta ovanliga ljud. Regnet smattrade mot rutorna i hans nedrökta lilla kammare, och öfver trädgården därutanför låg natten tung och mörk. Svärjande sköt han på sig de glappande läder- tofflorna, slängde omkring sig en lång regnrock af militärkomiss, ett outslitligt minne från hans krigardagar, tände en antikverad lykta med horn- skifvor i stället för glasrutor och trafvade ned till porten genom regnvattnet, som forsade i sanden om hans fotknölar. Han öppnade den lilla luckan och stack ut hufvudet, men kunde ej genomtränga det djupa mörkret, stack så ut armen med lyktan, men fick då ej hufvudet genom och såg än mindre. Röt så argsint, med en torstensröst, som skallade vidt omkring i nattens tystnad: »Hvem är där? Hvad är det för tjufpatrask, som väcker folk midt i natten? Packa er i väg bara, eller jag går in efter min bössa och knäp- per er. Det rara saltskottet är visserligen afsedt för kattorna, men jag tror nog det skulle smaka er också, landsstrykare ...» »Seså — seså —» afbröt en befallande stämma ur mörkret. Den gamle Cerberus’ betjäntnatur berördes omedelbart af dess lugna öfverlägsenhet. »Ni kan godt stoppa er pipa i säcken och i stäl- let svara mig, om grefve Axel Stjärne bor här. Jag önskar genast träffa honom för en viktig an- gelägenhet.» »Grefve Stjärne,» muttrade »Knecht Ruprecht» med tonen nedstämd ett par oktaver; »ja, nog kallar han sig så. Men han tar inte emot något folk midt i natten, vore det ock kejsaren själf. Kom igen som ordentliga människor, när det blir ljust, få vi åtminstone se bvarann i synen.» Och med en energisk smäll afklippte luckan all vidare korrespondens med den yttre världen. Grefve Karl Stjärne — ty det var han — insåg, att det till intet tjänade att vid denna tid längre envisas, utan vände med raska steg åter inåt staden. Hufvudändamålet med hans expedition var dock uppfylld. Han hade förvissat sig om broderns tillflykstort. * * * Det var dagen efter. När grefve Karl, efter en mängd underhandlin- gar med »Knecht Ruprecht», ändtligen släpptes inom den tunga porten, som gnisslande vred sig på sina rostiga gångjärn, bredde sig den lummiga trädgården helt inbjudande framför honom i grön- ska och strålande solljus. De yfviga buskagen växte visserligen tämligen oansadt ut öfver gångarnes sand, där gräsvallen ostördt inkräktade; de mossiga trädens stammar, de lemdästade statyetterna, som här och hvar skymtade fram mellan löfverket, vittnade om en slapp ans; men öfver detta igenväxta gamla kråkbo låg dock en viss gammaldags poesi, som verkade fridfullt och gladt. »Knecht Ruprecht» följde honom med misstänk- samma blickar, betänksamt vändande det glän- sande guldmynt, som nyss tryckts i hans hand. När grefven kom närmare hufvudbyggnaden, upptäckte han i skuggan af verandaspalierns vin- löf en manlig skepnad utsträckt på en hvilstol. Han igenkände genast brodern. Denne låg med slutna ögon. Han hade ögon- skenligen slumrat in, och grefve Karl saktade sina steg att ej i förtid väcka honom. Grefve Axel Stjärne var ett femtal år yngre än brodern och hade i sina dagar ansetts för en ovanligt vacker man. Hans profil var nobelt sku- ren, ett mörkt, något silfversprängdt hår, slöt mjukt och tätt om den höga pannan ; ett ännu ramsvart, yfvigt och lätt krusadt helskägg dolde nedtill hälf- ten af ansiktets oval. Sjukdomen hade nu bredt en blid blekhet öfver dragen, som ytterligare höjde deras distinguerade och manliga skönhet. * * Vid det lätta prassel, som uppstod i vinlöfven, då den kommande steg upp för verandans trapp- steg, slog grefve Axel upp ögonen. Förvirrad, som ville han samla sina tankar, strök han sig med den efter febern magra, genomskin- ligt hvita handen öfver pannan, då han mötte broderns blick. Så upplystes hans ansikte helt plötsligt af ett gladt igenkänande. Deras händer möttes på halfva vägen. »Goddag, Axel», sade grefve Karl vänligt; »hur är det med dig min stackars bror? Du ser allt betydligt medtagen ut af din häftiga sjukdom.» »Jag tackar dig — nu är jag ju mycket bättre, betydligt på bättringsvägen. Men det var så vän- ligt uaf dig, att du kom.» »Ah, hur kunde du väl tänka, att jag skulle dröja en minut, sedan jag fått» — — han hejdade sig, och hans öga mörknade »— — fått — ditt tele- gram.» »Ja, Käthe telegraferade,» svarade den andre, och en svag rodnad for ett ögonblick öfver hans ansikte. »Hon har vårdat mig så ömt; hade jag ej haft henne här, vore jag nu icke mycket värd.» Brodern svarade intet härtill, började endast med långa steg och händerna på ryggen gå fram och åter öfver golfvet. Det blef tyst för någon minut. Därefter började Axel Stjärne på nytt: »Ja, jag vet ju, att du aldrig kan lida, aldrig lidit Käthe. Det tjänar väl knappast att tala till dig därom numera efter alla de ord, jag förgäfves spillt på dig i denna sak. Om du blott en enda gång ville bifalla till att personligen träffa henne, se henne, skulle du — jag är viss därom — snart ändra tanke.»