Idun: 1890

1890 I DU N 805 efter annan ruffsat dem i håret, dragit det än framåt och än bakåt, än uppåt och än nedåt, pudrat och brännt det, och när det fått det riktigt utslitet, har det staplat hela torn af döda och lefvande människors hår däröf- ver. Och så har modet nu hållit på allt från Faraos tider; man har nämligen i de gamla egyptiska grafvarna funnit både lös- hår och med guldtråd fästade löständer. Emellertid har i våra dagar oppsitionen, som ej lemnar något i fred, hur gammalt och ärevördigt det än är, vändt sig äfven mot damernas håruppfästningar. Den har gjort det från tre anfallspunkter — helsans, be- kvämlighetens och den goda smakens, ja äf- ven ännu från en fjärde — frihetens. Och vi förena oss i allo med oppositionen. Bruket att bära långt hår, som fästes upp på hjässan, med eller utan tillägg af löshår, är skadligt för helsan, emedan det hettar på hufvudet, och det dess mer, ju rikare hår- växten är. Yi känna mer än ett fruntimmer, hos hvilket det framkallar en beständig huf- vudvärk, hvilken försvunnit, så snart de låtit klippa af det långa håret. Förr, då damerna, likt skönheterna i ett turkiskt harem, ej ansågo sig hafva någon högre lifsuppgift än att smycka sig, skapel- sens herrar till behag, betydde det föga, om toalettbestyren togo någon timme mer eller mindre af dagen i anspråk. Tiden hann dock mer än nog till att sitta och långledas. Men då det gäller att studera eller arbeta för sin personliga, fria existens, är tiden dyr- bar, och hvarje onödigt bortkastad timme är en stöld från arbetet eller hvilan. Att bära långt hår blir då ej blott en fara för helsan, utan äfven en dyr lyx. För en hvar, som vill taga vara på tiden, är nödvändigheten att sitta och bråka med att fästa upp sitt hår efter modets och konstens reglor ett af de svåraste och onödigaste tålamodsprof, och ju knappare tiden är utmätt, dess svårare blir profvet. Den goda smaken åter protesterar på det bestämdaste mot alla håruppfästningar, hvilka göra hufvudet större och förstöra renheten och skönheten af dess form. Genom hår- uppsättningen blir dessutom propotionen mel- lan hufvudet och kroppen förstördt, och det hela får ett missbildadt, idiotaktigt drag. Slutligen kommer friheten och säger, att det långa håret, hvars skötsel ger så mycket omak och är så hinderlig för den, som sät- ter värde på tiden, är en kvarlefva från slaf- veriets dagar, ett tecken på kvinnans träl- dom, då hennes tid förflöt utan arbete och allvar, i småaktigt sysslande med otaliga små- bestyr, bland hvilka prydandet af hennes kropp intog den förnämsta platsen. Och huru osnyggt är det ej att hopa på sitt hufvud en massa hår, som samlar i sig damm och transpirationsprodukter och sitter tätt hoplagdt hela dagen. Emellertid är nu det långa, upplagda hå- rets välde svårt hotadt. Revolutionen bör- jar, såsom rätt är, från ungdomen. Hvart man går, ser man unga, käcka kvinnohuf- vuden afteckna sin vackra form, utan att de fina, ädla konturerna förstöras och döljas af hoplagda hårmassor. Det ligger ett omiss- känneligt drag af frihet och människovärde häri, af ungdomlig kraft i förening med skönhet. Det är icke länge sedan till det kvinliga idealet såsom en alldelet väsentlig egenskap hörde »drömmande, blyga, barnsligt frågande ögon», och ännu ser man dem gå igen i en hel mängd poesier och noveller. Idealkvin- nan skulle sitta i drömmar om en okänd, men anad kärlekslycka, och känna alls in- genting om lifvet. Såsom ram kring denna bild passa de »svallande lockars guld» all- deles förträffligt, och en ned öfver ryggen hängande tjock fläta eller en konstig hårupp- sättning gjorde äfven god tjänst, då lockarna började komma ur modet. Men nu duger detta ideal ej mer; det har ej längre sin tillämpning på kvinnor, som studerat i ett lyceum eller vid ett polytek- niskt institut. De hafva minsann ej haft tid att sitta och drömma, och meningen med de- ras arbete har sannerligen ej varit att gifva dem ett okunnigt frågande uttryck i ögonen. Till det kvinliga idealet hör nu arbete, va- ken håg, kunskap och själfhjälp — och mot allt detta strider det på det bestämdaste att sitta långa stunder framför spegeln och anlita kammarjungfruns hjälp för att bli »klädd i håret», på ett sätt som är absolut skadligt för både det goda lynnet och för helsan. »Håret växer långt för flickor, men så växer ej förståndet», säger ett finskt ordspråk, och skalder och romanförfattare hafva ända till senaste tid stått bra nog nära samma uppfattning. Det långa, lockiga, flätade el- ler konstrikt uppsatta håret har varit liksom en symbol för den okunnighet, den hjärtats och viljans enfald, den blyghet, hjälplöshet och svaghet, hvilka hittills ansetts som kvin- nans högsta prydnad. Men det stämmer föga med verksamhetshågen, arbetsifvern, själfständigheten och kraften hos det nya släktet. Det är sannt, att en lång, välskött hårfläta gör intryck af helsa, lifskraft och växtlighet hos den organism, som frambringar den, och att den sålunda ger osökt föreställning om hurtighet och raskhet. I unga år, då hela organismen är stadd i utbildning, kan därför en präktig fläta stå i harmoni med det hela. Den kan också på sätt och vis vittna om den tidigare ungdomens frihet från lifvets mångahanda bekymmer, emedan, då dessa taga människan i anspråk, hon ej längre har nå- gon tid öfrigt att odla och underhålla en så hinderlig prydnad. Äfven beror det i många fall på individen, huruvida det ena eller an- dra passar bättre ur skönhetssynpunkt. Utan att frångå, hvad ofvan uttalats som regel, må därför, de klenmodiga till tröst, tilläggas, att det ej är meningen att i hår- väg uniformera kvinnokönet, utan blott yrka på, att i hvarje omständighet i lifvet samma princip gör sig gällande: att finna dsn mest tilltalande formen såsom uttryck för det mest förnuftiga. Hvad som är det mest fornuf- i ett fall, kah vara det minst förnuftiga i ett annat, och hvad som är vackert under vissa omständigheter, är fult under andra. Detta är lika sannt som enkelt, och inga- lunda blott ett hårklyfveri. R. H. Kvinnans starka sida är fördragsamhet. Det är af henne mannen lär uthållighet och verk- ligt hjältemod. P. J. Proudhon. Vill man lära känna en tids eller en orts sedliga eller osedliga tillstånd, skall 'man blott gifva akt på kvinnan. Som kvinnan är, så är samhället. J. Scherr. »Kvinnan är svag»; nej, hon är ödmjuk, hon är Gud långt närmare än mannen. S. Kierkegaard. Kalfstek. S n artikel om kalfstek? hör jag er, älskvärda läsarinnor, med förskräckelse utropa. Ja, mina kära läsarinnor, jag har för af- sikt att hålla ett föredrag om kalfstek, detta köksvärldens styfbarn, som, ehuru alldeles oskyl- digt, varit orsaken till så många husliga strider och så många restaurantbesök. »Hvad skola vi ha till middag i dag, minvän?» frågar den unge äkte mannen, i det han, glad öf- ver att ha utstått dagens mödor, träder inom dörren. »Kalfstek, käre Hans.» Den käre Hans tiger förskräckt. Det är 20 gra- der varmt i skuggan, och han beräknar, att han måste äta uppvärmd stek åtminstone 4 gånger till------- Det är söndag och ett härligt vårväder. Fadern, som hela veckan igenom varit bunden på konto- ret, har med sina kära småttingar på morgonen företagit en tur i det gröna. Muntert hade det lilla sällskapet tumlat om, och varma, trötta och uthungrade, men glada, komma de hem igen vid middagstiden. »Hvad få vi för mat i dag?» ropa alla förvänt- ningsfnllt. »Kalfstek!» löd svaret. Allmän tystnad och långa ansikten ; flere ha redan förlorat all matlust. Kringbjudas vid ett bordsällskap kalfstek och fågel på samma gång, söker man undgå den först- nämnda och välja fågel. Kalfstek har nu för ti- den blott värde på restauranterna, där den till stamkundernas förtviflan alltid finnes som stå- ende rätt. Och ändå är kalfstek en sund, välsmakande, för sjuka och barn alldeles oumbärlig stek, som hvarje husmoder äfven är litet svag för. Och detta af goda skäl, ty den lemnar alltid en re- spektabel stek, som pryder hvilket bord som helst. Dessvärre ha herrarne en afgjord fördom mot den, och den uppväxande manliga ungdomen, som na- turligtvis lägger an på att ha samma smak som fäderna, äfven om den inte har det, - bidrager till att denna i hög grad sunda stek mer och mer försvinner från matschemat. Detta förhållande har emellertid en berättigad orsak, som vi till husmödrarnas gagn en gång vilja närmare undersöka. Först och främst är det den stora öfversvämningen af s. k- billigt kalf- kött i städerna. Detta unga kalfkött är alldeles förkastligt, och det är en falsk sparsamhet att köpa däraf, ty utom det att det är saft- och kraf- löst, betalar man med det förment billiga priset mera skinn, ben och oätbart tillbehör än verkligt kött. Den, som i detta fall har fördel af det »bil- liga» inköpet, är uppenbart säljaren, som för en dålig vara får ett jämförelsevis godt pris och en rask afsättning. En god kalfstek kan man blott få af en stor, fast fjärding af ett välgödt, tillräckligt vuxet djur. Behandlas en sådan fjärding med tillbörlig om- sorg, bör den kunna tillfredställa den största läc- kergom. Sannt är, att en så stor stek i små fa- miljer, särskildt under sommartiden, kan vålla hufvudbry, då den icke håller sig länge, om den ej gärna är sedd på bordet flere gånger efter hvar- andra. Men i de flesta fall kan man alltid finna på någon råd. Många husmödrar begagna sig af den utvägen att köpa en stor fjärding (ju större den är, desto mera välsmakande är köttet) till- sammans med någon bekant. Har man icke nå- gon sådan utväg, köper en omtänksam husmor en större kalfstek, endast när vädret är kyligt, eller dagen innan hon väntar ett större sällskap. Tillagningen af steken sker på följande sätt : Först lossas skinnet omsorgsfullt från köttet, och sedan man äfven borttagit de öfverflödiga benen, tvättas den flådda steken väl i friskt vatten, men bör aldrig få ligga en längre stund i vattnet. Den späckas därpå lätt och så djupt som möjligt med fint, rökt fläsk. Nu brynes tillräckligt med smör lätt i stekpannan, den väl saltade steken lägges däri och stekes nu under oupphörlig påspädning, allt efter dess storlek, 2—2| timme. Det är en malplacerad sparsamhet att vilja spara på smö- ret; blott då man använder godt smör, kan ma- gert kött som kalfkött bli välsmakande, liksom en vattnig sås är något ohyggligt, som kan skämma den bästa rätt. Kort före serveringen tager man ifrån en del af såsen, som begagnas som sky till den sedermera kallt uppskurna steken. Man bör likväl akta sig för att taga af fettet, som flyter ofvanpå, utan uteslutande af den bruna köttsaf- ten. Därpå hällas några skedar god, tjock, sur grädde i grytan och kokas med såsen. En på detta sätt tillagad stek med kraftig sås kan ser-