Idun: 1890

304 IDUN 1890 nu skulle utbytas mot skolans sträDga och bestamdt organiserade tidsindelning. Jag yar endast sex âr, dä jag af min mor fördes upp för att presenteras för förestånda- rinnan i den skola, hvari jag skulle intagas. Då vi kommo, var det lektion. Det herskade, som jag tyckte, en hemsk, högtidlig tystnad i trappuppgången, där alla flickornas kläder hängde på de långa klädhängarne. En gam- mal jungfru, som var anställd som ett slags portvakterska i skolan, öppnade för oss. Hon var hvithårig och hade en hvit mössa på hufvudet, stor i växten och grof i målet. Jag kastade en misstänksam och forskande blick på denna Cerberus och såg förmodligen täm- ligen upprörd ut, ty hon böjde sig ned emot mig och sade med sin vänliga basröst: »Här i skolan är ingen rädd, här äro alla glada!» Jag har ett dunkelt minne af, att jag blott fästade foga tro till hennes ord, hvilka jag snarare ansåg som en snara, som skulle draga mig ned till min snart förstående, säkra undergång. Emellertid gingo vi uppför trappan och fördes in i föreståndarinnans enskilda rum. Det var ett stort, ljust rum med många blom- mor i fönstret, taflor på väggarne och med en prägel af ovanlig frisket och renhet. Där stod hon, den fruktade! Min mor sade nå- gra ord till henne, hvarpå hon svarade, och jag begagnade ögonblicket till att taga mig en stark titt på henne. Förmodligen såg jag också vid detta till- fälle mycket dyster och betänklig ut, ty hon skrattade åt mig och sade med en klar, väl- ljudande röst: »Ja, jag är inte så farlig, som jag ser ut!» Jag smålog, ty jag tyckte egentligen, hon icke alls såg farlig ut. Hon var den gån- gen tjugufem, tjugusex år, af medelstorlek eller snarare något därunder. Hon hade all- deles slätt, svart hår, som var kammadt ned öfver tinningarne och i nacken samladt i loc- kar öfver en kam. Hennes ansiktsfärg var blek, hvari de stora, bruna ögonen sågo för- underligt klara och lefvande ut. Näsan var oregelbunden, munnen rätt stor, men med för- tjusande tänder. Hon gick mycket rak, nä- stan litet bakåtböjd, och hade temligen stora, men alldeles ovanligt vackra händer, — ett par italienska händer; hennes far var näm- ligen italienare, och som liten hade hon med modern, som då var enka, med sina sy- skon flyttat från Livorno till Köpenhamn. Hvad som också vittnade om hennes syd- ländska ursprung, var rösten, en klar, fyllig altröst, som kom rakt ifrån bröstet och alls icke liknade de danska talstämmorna, som för det mesta sitta i halsen och endast komma ut till hälften. Ja, nu var det värsta öfverståndet, och nästa dag skulle jag börja skolan. Hade jag första gången gått långsamt och tvekande dit, så dröjde det icke länge, förrän jag skyn- dade mig iväg med längtansfulla steg. Ja, jag minns till och med, att en dag en allde- les främmande herre kom fram till mig och sade: »Jag har nog sett, hur du bär dig åt, min lilla flicka. Om morgonen, när du går till skolan, springer du af alla krafter, men om middagen, när du går hem, drar du be- nen efter dig!» Saken var verkligen den, att skolan hennes skola — för oss alla barn, som gingo däri, var det bästa vi visste. Där föregick allt, som var intressant och fängslande, där sattes alla våra bästa känslor i rörelse, och under alla de timmar, vi tillbragte där, her- skade där en stämning af glädje, nästan af festlighet öfver tillvaron. Om man nu skulle jämföra denna skola med en modern flickskola, är jag tämligen säker på, att man måste erkänna, att ele- verna i en fri, modern skola lära sig en hel mängd mera och inhemta åtskilligt mycket grundligare och omfattande kuskaper, än hvad som var tillfället i min skola. Det finns ju snart ingen gräns för alla de ämnen, som nutidens unga damer studera, och lära de dem grundligt och bra, är ju däremot ingenting att invända. Däremot tror jag icke, att eleverna i någon af de skolor, jag sedan har lärt känna, medföra ett minne i lifvet om en så oblandad glädje, som det min första skola har efterlemnat hos alla, som började lifvet där. Om vi icke lärde oss så mycket af hvarje ämne, att vi blefvo trötta och öfveransträngda däraf, lärde vi oss att älska lärdomen och studierna. Vår lärarinnas personlighet satte sin prä gel på hela undervisningen, och denna per- sonlighet var en af de få jag har kännt, som man gladt och fritt kunde beundra. Hos henne fanns intet pedanteri. Hon hade ett märkvärdigt öppet öga för de olika barnens natur och karaktärer och behandlade hvar och en på ett särskildt sätt, utan att någon sin visa sig orättvis mot eller partisk för nå- gon. Hon förstod, att barn ha svårt för att sitta stilla, att de nästan alla föredraga lek- platsen framför skolbänken, att allt, som är tvång, plågar dem, och att det gäller att lära dem älska sin plikt och få dem att förstå, att det icke är en besvärlig börda att nödgas arbeta, utan en lycka. Det fanns icke ett barn i skolan, som fruktade henne, och dock lydde vi henne alla ögonblickligen, ty vi älskade henne och för- stodo, att allt hvad hon ville, var till vårt eget bästa. Hon berättade mig en gång un- der senare år, att då jag gick i skolans för- sta klass och ännu var en mycket liten flicka, var det en dag mycket varmt. Som man kanske vet, är läsåret i Danmark mycket ,n hos oss och går långt in på som- maren. Jag hade suttit alldeles stilla som de andra, men plötsligt uppgaf jag ett högt skrik. Nu har jag suttit tyst så länge, att jag verkligen måste ge mig luft,» upplyste jag henne. Naturligtvis fick jag en tillrättavisning, men att den var mild och vänlig, kan jag döma däraf, att jag icke har ringaste minne om saken. Då min lärarinna berättade mig det många år efteråt, skrattade hon, så att hon fick tårar i ögonen. Hon hade så väl för stått mina känslor. En annan sommardag var klassen mycket orolig. Oaktadt all tillsägelser var det en viss dämpad otålighet öfver oss alla små. Plötsligt såg hon på oss, vår kloka lära rinna: »Hör!» sade hon, »det skulle vara roligt att veta, hvilken af er som kan skrika högst; — börja nu! Yi uppstämde ett härskri, som varade ett par minuter, och därefter kände vi oss utmattade, att vi utan minsta ansträngning förhöllo oss lugna resten af timmen. Ibland kunde det hända, att hon, någon vår- eller sommardag, plötsligt slog igen bo ken och sade: »Två timmars lof! Nu gi vi ut och leka!» I ett ögonblick hade vi alla ytterplaggen på, och med henne i spet- sen begåfvo vi oss till »marmorkyrkans ruiner». Den stora marmorkyrkan, som nu är upp- byggd i Köpenhamn, befann sig den tiden i förfallet tillstånd. Första gången kyrkobygg- naden var börjad, räckte nämligen pengarne icke till, och hela byggnadsarbetet afstannade. Det växte gräs på den stora platsen, där kyrkskeppet skulle uppföras, små rönnträd, buskar och klängväxter öfverallt på trapp- uppgångar och i fönsteröppningar, så att det hela snarare liknade en af de verkliga kyrko- ruinerna i Visby än ett halffärdigt monument i en hufvudstad. Detta ställe hade för oss, barn, en under- lig tilldragningskraft. Det var så olikt allt annat. Det var en stilla, sagolik plats midt i hufvudstadens vimmel, och intet ställe kunde jämföras med detta för att leka »röfvare och fastagare» eller »kurragömma». Yår lära- rinna var alltid med i lekarne, och de för- siggingo med allt det dramatiska lif, som den egendomliga ruinen gaf anledning till. Ibland hade någon af småflickorna frön med sig, som de strödde i jorden, och vi roade oss med att se, hur mycket det hunnit växa, när vi kommo igen nästa gång. Det var i syn- nerhet en liten flicka, som gjorde stor effekt med att så senap, som efter ett par veckor hade vuxit upp till ett stort träd. När solen sken ned på alla de ofullbor- dade hvalfven och pelarne och man låg gömd som en »röfvare» för att öfverfalla eller satt med klappande hjärta för att passa pä ögon- blicket att rusa fram och slå »dunk» för sig själf, föreföll hela situationen i högsta grad spännande och betydelsefull. F (Ports.) På midsommaraftonen, måndagen den 23 dennes, hållas Iduns byrå och ex- pedition stängda. ”En hufvudsak.” (Ur »Hemmet och Samhället».) ingen tror, hur mycket till och med de förnuftigaste människor äro bundna af bruket, ej blott såsom en vana, den man nä- stan omedvetet följer, utan såsom något lik- tydigt med anständighet, det passande, ja det enda hederliga och tillåtna. Ännu mer var det fallet i forna dagar. Såsom blott ett exempel må anföras, att den tid man gick i alongeperuker skulle den, som vågat visa sig i kortklippt hår, blifvit utskrattad, ja utvisad från hvarje hyggligt sällskap. Liksom hos Simson styrkan satt i håret, så sutto, kan man säga, människovärdet, aktningen och an- ständigheten då i peruken. Nu ha vi förlorat peruken, utan att dock, „„ skola vi åtminstone hoppas, någon enda af våra moraliska egenskaper strukit med på kuppen. Och vi känna oss alldeles förträff- ligt till mods i den hufvudprydnad, naturen beskärt oss, antingen den utgöres af månsken, adonislockar, pannlugg eller stripigt bondhår. Vi smickra oss, förstås, med att det är min- dre viktigt, hur hufvudet ser ut utvändigt, blott allt står väl till inom bords. Och hvilken är den man, som ej tror sig vara ett snille? Kvinnorna ha ej haft lika lätt att komma på det klara med sin hufvudfråga. Modet, det allsmäktiga, obevekliga modet har gång