Idun: 1890

362 IDUN 1SÔ0 Emellan hjärtan finns ett sammanhang, en frändskap, som ej lösas kan som blodets : som ingen graf och ingen död betvang, förtröstans, kärlekens och tålamodets. p. fl. fs., jSTRANDBERG. dotter, och Jesu sällskap har i alla tider för- stått konsten att betjäna sig af kvinligt behag för att främja de heliga ändamål, för hvilka alla medel äro goda, som dess längsynta män- niskokännedom kan utfinna. På mened och mord hade mannen af den andra december rest sin tron, och än en gång hade en Napoleon namn af fransmännens kej- sare. Ättens bestånd måste tryggas, förbindelser med de legitima furstehusen om möjligt kny- tas; och friarebud gingo till Europas hof för att söka en brud åt den nye kejsaren. Men de möttes allestädes af ett höfligt afslag. Bak- om den lysande franska tronen skymtade Marie- Antoinettes blodiga skugga, och utom dess var »parvenyen» ej ännu erkänd som like af brö- derna på Europas troner. Ett rykte förmäler, att äfven den svenska prinsessan Eugenie var bland dem, som den nye Napoleon förgäfves bjöd att dela sin tron. Hennes väg genom lifvet bief en annan, fri från storhetens glans, men också fri från stormar och samvetsagg. Men det stod dock skrifvet i stjärnorna, att en Eugenie skulle bära Frankrikes kejsarkrona. Den sköna grefvinnan af Teba hade gjort ett djupt intryck på den dystre envåldsherren, och det var kanske ej slumpen allena, som allt oftare förde henne i hans väg. Den tanke var långt ifrån honom att låta dåra sig af ett par fagra ögon ; men hade han hoppats på en af de lättköpta segrar, som hans store farbroder så ofta vann öfver Evas svaga döttrar, så skulle den stolta spanjorskan snart visa honom, att hon ej skänkte bort sin gunst för mindre pris än en kejserlig krona. Den korsikanska stolt- heten, som djupt kränktes af de upprepade af- slagen från hofven, blef skickligt underblåst — och en vacker dag öfverraskade? världen af det budskapet, att Napoleon III beslutit upp- höja grefvinnan Eugenie af Teba till sin gemål. Hela världen häpnade, endast kyrkans he- lige fäder jublade, ty de väntade sig goda da- gar under en bigott kejsarinna. Fransmännens folkvalde Cæsar glömde ej att berömma sig af, att han ej sökt sin maka i ett högboret härskarehus, men halfheternas man, som aldrig mäktade tänka en tanke eller fullfölja en hand- ling till slutet, kunde på samma gång ej af- liålla sig från att skryta öfver, att hans brud dock tillhörde en ätt, hvars medlemmar ägde tredubbel rätt att bära titeln grand af Spanien, alltså äfven att behålla hatten på i konungens närvaro och af hans katolska majestät hälsas med benämningen kusin. Bröllopet mellan den fyrtiofemårige kejsaren och den tjugosjuåriga grefvinnan firades med öfverdådig prakt i början af 1853. Och nu började den nya kejsarinnan ett lif af glän- sande fester, hvartill man måste gå upp ända till det gamla Roms kejsartid för att finna ett motstycke. Det lättrogna franska folket hade låtit bestjäla sig på sin frihet; nu skulle det till ersättning mättas med bröd och fägnas med skådespel. Medan kejsaren inför Europa fram- stod såsom den outgrundliga sfinxen, hvars gåtor ingen mäktade tyda, föll det på hans gemåls lott att bilda medelpunkten i det ly- sande hof, hvarmed fransmännen älska att se sina härskare omgifva sig, och erkännas må, att hon var därtill väl skickad. Genom drott- ning Viktorias besök och väldsutställningen i Paris 1855 vann det nya hofvet så att säga offieielt erkännande, och dynastien syntes be- fäst genom en tronarfvinges födelse våren 1856. Aldrig har Paris med sådan glans som då uppburit sin rang af den moderna världens huf- vudstad; aldrig har en sådan oafbruten rad af bländande fester slagit folken med häpnad. Den sköna kejsarinnan var allsvåldig härskar- inna i modets skimrande trollvärld. På sin klädsel offrade hon mer under en vecka än Englands drottning under ett helt år, och hen- nes meat fantastiska toalettnycker efterapades med den mest slafviska trohet så långt, som modern kultur och modern dårskap sträcka sitt välde. Men om hon på ett lysande sätt fyllde sin uppgift att sprida glans öfver Napoleon III:s hof, ansåg hon sig därmed ingalunda ha gjort till fylles och var för ingen del hugad att af- stå från allt inflytande på statens styrelse. Roms allena saliggörande kyrka hade kanske sin dryga del i hennes upphöjelse, och den kräfde nu äfven därför sin förtjänta lön. Åt sin fromma dotter hade modren kyrkan syndaför- låtelse till öfverlopps, om hon offrade något åt världslig fåfänglighet, men i gengäld härför kräfdes ock, att det absolverade biktbarnet med alla de medel, som stå en kvinna till buds, sökte leda sin höge makes själ på den rätta vägen, så att han i dessa onda tider toge sig an den hårdt. beträngda kyrkans sak. De- cembermannen, fatälisten, som blott trodde på det blinda ödet och den mekaniska nödvän- digheten, blef nu romarkyrkans trognaste stöd, och han, som på Ticinos och Mincios slätter inledt Italiens befrielseverk, sökte nu hindra dess fullbordan genom att med franska bajo- netter stödja påfvens vacklande tron. Men det kom en dag, då äfven hans stjärna skulle blekna. Var tiden ur led, så var det icke han, som föddes att vrida den rätt igen. Då krutröken skingrades öfver Sadowas slag- fält, hade det dystra Hamletsgrubblet fått lemna främsta rummet i Europas rådslag åt den råa handlingskraft, som med blod och järn slog ned alla hinder i sin väg. Men den dröm- mande Hamlet var desslikes ock en Macbeth, oskyldigt blod hade flutit på hans väg till tro- nen, och hexornas gycklande drömbilder hade förespeglat honom ära och storhet, men också lycka och välgerningar åt det folk, till hvars herre han trodde sig kallad. Orena händer hade banat honom väg till tronen; men brot- tet är ett starkt föreningsband, och kejsaren kunde ej taga ett steg till att förverkliga sina goda afsikter, utan att hans medbrottslingar, som han nödgats upphöja till statens högsta värdigheter, ställde sig hindrande i hans väg. Hexornas drömbilder började visa sin rätta innebörd. — ■— »Glomis har mördat sömnen, därför kan Cawdor icke sofVa mer, Macbeth ëj sofva mer» — — Kanske mäktade tanken på hans mission ännu förjaga vålnaderna från den andra decem- ber. Men krämporna hade förr än åren bräckt hans kraft, och han var nu blott en skugga af hvad han varit. De flyende åren lärde väl ock hans gemål, att skönhetens välde på jorden ej varar evigt. 1807 under världsutställningen samlades än en gång Europas krönta hufvuden vid Tuileriernas fester, och på hösten 1869 drog hon i sin sjuke makes ställe i spetsen för det lysande fackel- tåg, som vid Suezkanalens invigning bragte sin hyllning åt dess snillrike skapare. Men all denna flyktiga ståt mäktade ej med en enda dag fördröja den stund, då Bidnams skog ryckte an mot den nye Macbeths borg. Kvinnan, som stod vid hans sida, var ock en lady Mac- beth, som ej räddes för en droppe blod på de hvita fingrarne. På samma gång som förkun- nandet af den påfliga ofelbarheten flög kring världen, plötsligt och oförberedt, budskapet om Frankrikes krigsförklaring mot Tyskland. Ma petite guerre — sade kejsarinnan —- det var hennes lilla krig, där den öfvermodiga prote- stantiska stormakten skulle böjas i stoftet in- för Roms heliga legioner. Men sfinxen, som så länge ställt gåtor för Europa, hade omsider funnit sin1 Oedipus, och vid Sedan sjönk det andra franska kejsardömets stolta byggnad som en spökbild i djupet. — — Efter föga mera än två år hade döden be- friat flyktingen på Chislehurst från bördan af hans minnen. Men mot den en gång så stolta kejsarinnan, som med nöd bergat sitt lif ur sin upproriska hufvudstad, syntes än en gång hoppet vinka. Inför hennes ögon växte ende sonen upp till man, och kring honom församlades än en gång de trogne från flydda tider. Under Englands fanor skulle han vinna åt sig den krigarära, som kräfdes för arfvingen till hans faders krona. Men en dag kom det bud öfver hafvet, att den unge Napoleon, fjär- ran bland Afrikas hedar, gifvit sitt lif under de svarte vildarnes kastspjut. Öfver hans ännu skuldlösa hufvud hade Nemesis oryggliga dom gått i fullbordan, att — — hur det går, dock fädernas missgerning på barn och barnbarn kräfves ut till slut, att ingen tår blir åt det tysta lemnad, att ingen orätt finns, som ej blir hämnad. Ensam och mera öfvergifven än någonsin stod nu enkan, den barnlösa modern. Som en skugga vankar hon utan rast eller ro från land till land, från makens och sonens graf vid Chislehurst till det ensliga Arenenberg vid Bodensjöns strand, för att den ena gången bedja under Afrikas brännande sol på den fläck, där sonens blod flutit och den andra söka glömska bland Norges snötäckta fjällar. Än klappar hon tveksamt på klostrets port för att fåfängt söka friden inom dess murar, än stämmer hon, drifven till vansinnets gräns, i underliga syner möte med make och son. Så skådar hon, huru det korsikanska jättespöket kastar sin skugga genom tidsåldrarne, och huru en hvar, i hvars ådror en droppe af Napoleons blod flyter, är dömd att vandra den väg från kej- sartronens glans till landsflyktens nöd, där hen- nes två kära vandrat. Men prins Jérome, den gamle libertinen, som nu har att vaka öfver namnets heder, ligger i delo med sin son, kring hvilken den åldrande kejsarinnan samlat allt sitt hopp. Och när trätorna mellan dem gå så vida, att de väcka allmän förargelse, då söker hon lägga ett medlingens ord mellan far och son. Europas olyckligaste moder har hon blifvit ballad. Kanske fallets förfärliga djup, kanske minnenas aggande mängd rättfärdiga denna be- nämning. Mången moder i slott och koja grät