Idun: 1890

480 IDUN 1890 den tillkommit endast såsom relief åt skildrin- gen, likasom »gränden», som i själfva verket var en mycket täck allé utmed Oxtorget i Lund ocli nästan midt för skolans fönster. Men skamvrån var ju nödvändig för den för- skräckliga gråtscenen och gränden för mötena med skolpojkarne och få väl närmast betraktas som hvad man plägar kalla »poetiska friheter». Och söndagarne, ja, visst voro de kanske bra stilla och allvarliga för barn ; men så odräg- liga, så förskräckliga, som de skildras i »Sol- nedgången», kunde de endast vara för barn, som kommo från hem utan all religion. Man fick visserligen gå i kyrkan, ibland en, ibland två gånger, men man fick promenera, man fick skrifva bref, man fick leka — jag har själf varit med, då föreståndarinnan lekt boll med oss om söndagskvällarne. De andra kvällarne var det hennes innerliga sträfvan, att vi skulle sluta våra lexor så tidigt som möjligt, så att vi skulle kunna läsa någon rolig bok tillsam- man, såsom Grims och Andersens sagor etc., och aldrig, nej aldrig lät hon oss sitta uppe och brodera om kvällarne, tvärtom brukade hon att tvärt skicka oss till sängs kl. 9, an- tingen vi kunde våra lexor eller ej — och jag vill ej säga, att hon afräknade detta sitt åt- görande följande dag, då det ej gick. Hon var långt ifrån en fiende till lek och ras. Jag tror, att jag aldrig sett någon skratta så hejdlöst som hon, då vi på frikvarten lekte »vattna gåsen». Jag kan se henne, när jag vill, där hon i sin gungstol satt och med ifver för det ena eller andra partiet följde lekens gång och hennes bländhvita tandrader framlyste och hennes svarta ögon blixtrade af nöje. Och vår tur var det att ligga dubbla af skratt, då hon deltog i leken och med en oefterhärmlig humor och mimik »bjöd till kattens bröllop». Att hon någongång, då eleverna föllo på den idéen att midt under arbetstiden leka blind- bock, sade, att hon ej kunde tillåta något så- dant, är väl ej så besynnerligt; jag tror visst icke hon skulle gjort det, om det skett på fritimmarne. (Forts. o. slut i nästa n:r.) Teater och musik. Kungl. operan gaf i måndags för första gången under det nya spelåret Mozarts härliga opera »Fi- garos bröllop». Rollbesättningen var med ett un- dantag densamma som i våras. Figaros parti, som då uppbars af hr Nygren, hade nu öfvertagits af hr Edberg, hvilken om ock ännu en viss tung- het hvilar öfver hans spel och den talade dia- logen, dock i sångpartiets utförande gaf mycket goda löften för framtiden. Den vackra och klang- fulla rösten är ännu ej fullt utvecklad, men gjorde sig i detta parti bättre gällande än i något af de föregående, som den unge sångaren härstädes ut- fört. Fraseringen är i allmänhet god. Priset för aftonen togs naturligtvis på kvinno- sidan. Såväl fruarna Östberg och Edling, som frö- ken Jangstedt skördade det lifligaste och mest väl- förtjänta bifall. Beträffande de båda förstnämnda är man nu i allmänhet van att såväl i sång som spel finna det bästa presteras. Så ock nu. Och en mera skalkaktig och liffull Chérubin än fröken Jungstedt kunna vi knappast tänka oss. Enligt vår åsigt är hennes uppfattning af rollen fullt riktig, och i vokalt hänseende var hennes utfö- rande af partiet ännu bättre än i våras. Grefve Almaviva hade i hr Johanson fått en föga tillfredsställande representant, och hr Rund- berg gjprde alldeles för mycket väsen af sin lilla roll. Öfriga partiinnehafvare skötte sina platser oklanderligt. I sin helhet gick operan mycket bra under hr Hennebergs ledning, Såväl solisten- sembler som kör och orkesternummer gingo för- träffligt. Den nästan fulltaliga publiken gaf upp- repade gånger sitt lifliga bifall tillkänna. Blom- mor saknades ej heller. Operan gafs för 246:te gången — det högsta antal som någon opera uppnått härstädes. » Cavalleria Rusticana» är namnet på en 1-akts- opera, som för närvarande med stormande bifall uppföres å Italiens lyriska scener. Nämnda opera kommer under säsongen att upptagas å härvarande kungl. opera jämte en repris af »Nürnbergerdockan» med en ung dansk sångerska som debutant i Bertas parti. K. Dramatiska teatern har på repertoaren återupp- tagit de fyra 1-aktspjäserna »Kapten Puff eller Storprataren» (med hr Baeckström i titelrollen), »Exemplets makt», »Hjärterdam» och »Han är inte svartsjuk», I dag, fredag, gifves »Cbamillac», i morgon, lördag, »Förlåt mig», »Exemplets makt», »Hjärterdam» och »Han är inte svartsjuk» samt på söndag »Lilla svärmor». Måndagen den 29 dennes gifves för första gången »Barnet», komedi i en akt ef Georg Nordensvan samt »Härrskapet »Moulinards», lustspel i 3 akter af Valabrégue och Ordonneau. Filharmoniska sällskapet har nu börjat sitt nya arbetsår. Under den nya säsongen ämnar säll- skapet bland annat uppföra »Den heliga familjens flykt till Egypten» af Max Bruch, »Brudfärd» af Karl Valentin, »Jephtas dotter», legend ur gamla testamentet, af Ad. Jensen, »Requiem» med svensk text, af Johannes Brahms, samt flere nyare körer à capella. Sällskapet kommer att vid sina kon- serter erhålla biträde af en stor orkester, som längre fram på hösten börjar sin verksamhet här- städes under ledning af kapellmästaren Andreas Hallén. Liksom under sällskapets föregående ar- betsår kommer abonnementsteckning äfven nu att ega rum. Literatur och konst. Det heliga landet och bibeln; af teol. d:r Cun- ningham Geikie. På Tortsten Hedlunds förlag i Göteborg utgifves för närvaranee häftesvis en svenk upplaga af detta engelska arbete, som i sitt hem- land rönt ett stort och välförtjänt erkännande. Den solida utstyrseln oeh de talrika, synnerligen konstnärliga illustrationerna göra verket redan i yttre måtto till ett praktverk och en prydnad för biblioteket i hvarje hem; komma så därtill de inre, väsendtliga egenskaperna af en liffull och färg- mättad stil och framställning, som böra göra fram- gången för d:r Geikies arbete viss äfven här hemma hos oss, där säkerligen icke intresset är svagare än annorstädes för det sagorika Österlandet, där civilisationens vaga stått och hvarifrån utgått den religion, som genomtränger allt hvad i våra dagar bär namn af humanitära sträfvanden och social utveckling. Arbetet utkommer — med ett häfte à 25 öre hvar fjortonde dag — i omkring 40 häften. * »De vises sten» eller framtidens läkekonst; af Justus. Sthlm. R. Blœdel & C:o. »En bok för alla friska, som ej vilja genom sjukdom förlora sin helsa, arbetskraft och lif» har förf. kallat sitt arbete, och han tillegnar det »svenska mödrar». Vi anse det för vår del väl värdt att läsas och begrundas. Det är det från Tyskland utgångna, moderna systemet af en nalurenlig läkekonst, synnerligen genom vattenkurer och dietiska åt- gärder, som här varmt förordas. Och den, som känner de enkla naturliga lagarne för sjukdomars väsen och behandling, han skall vid sjuksängen stå lugn och trygg, viss därom, att han i kampen mot döden har på sin sida en bundsförvandt, som är vida mäktigare än alla apotekets droger — naturens egen läkekraft. Theodor Blanche konstsalong, lnträdesafgiften till utställningen af italienaren Simonis kolossal- målning »Alexander den store i Persepolis» har, för att bereda en större allmänhet tillfälle få se detta storslagna konstverk, blifvit nedsatt till en- dast 50 öre under den korta tid detsamma ännu är utställdt. Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta! Räddad. Berättelse för Idun af Elena ed för byvägen kom en ung flicka. Hon gick fort för att hålla sig varm i den skarpa köl- den; en rodnad låg öfver kinderna, ögonen glänste, då och då drog ett leende öfver läpparne. Häradshöfding Berner hade svårt att hinna upp henne, där han fick sikte på henne från stora landsvägen. Nere på bron öfver ån hann han henne slutligen. »God middag, fröken Elna!» Hon hade icke hört hans steg och spratt ovil- korligen till något litet, men leendet lyste upp hela hennes ansikte, när hon räckte honom handen. »Fröken har hemtat posten; så många bref», sade han småleende och pekade på packen i hen- nes hand. »Ja, och icke ett enda till mig, är det icke sorgligt?» Hon mötte hans blick med ett så skälmaktigt ögonkast, att de måste till att skratta båda två. »Låt mig bära dem åt er, så får ni sticka hän- derna i muffen, det är kallt.» Han tog brefpacken, och så bar det af vägen framåt, under det de pratade och skrattade som två glada barn. Öfver granskogens mörka bälte i vester, där so- len sjunkit, låg ett rödt sken, som gaf värme och färg åt det gråa landskapet. Men endast för en kort stund, det fick snart vika för vinterdagens tidiga skymning. De hade kommit in på allvarsammare ämnen, och nu som alltid kom den gamla bitterheten och hånet öfver världens gång fram hos Ivar Berner. Det var lycka, de talade om. »Tro mig, fröken, somliga människor äro ska- pade till lycka, andra till olycka», sade han i denna bittra ton, som alltid upprörde henne så. »Det kan ni icke mena, häradshöfding Berner, ni får inte mena det», svarade Elna häftigt, »huru skulle ni kunna lefva lifvet med tron på en så orättvis Gud?» De voro framme vid grinden. Berner svarade icke genast. Så böjde han sig ned för att bättre se hennes ansikte i den tilltagande skymningen. »Ni blir säkert mycket lycklig.» Han talade så lågt, att hon knappast uppfattade orden, men hans långa, sökande blick gjorde henne så underlig till mods. Han räckte henne brefven. »Farväl, fröken Elna!» Hon kände hans varma hand kring sin egen ; hvarför släppte han den icke igen? Hon vågade icke se upp, hon blef så underligt varm, det var som om blodet brände i hennes ådror, men hon kunde icke tänka. — Så släppte han plötsligt hen- nes hand och gick. Hon såg honom försvinna nere på vägen. Då, när han var borta, kom det som ett troll- slag öfver henne, hvad hon stundom dunkelt anat, vissheten om, att han älskade henne, att han skulle bedja henne blifva hans hustru. Hon knäppte hop händerna i en ovilkorlig ångest, gång på gång steg upp ur djupet af hennes själ en bön till Gud, att det icke skulle hända ännu, icke ännu! Hon var icke värdig honom ; hon kunde icke bära en sådan lycka; den skrämde henne; hon förtjänade den icke. — Icke än ! Icke än ! Men midt under bönen kom åter igen öfver henne en känsla af outsäglig lycksalighet öfver att vara hans, hans egen. Hemma på sitt rum satt Ivar Berner i mörkret och tänkte. Det hade kommit en sådan stillhet öfver honom efter de sista veckornas oro. Nu måste hon förstå, att han älskade henne, och bara den tanken gjorde honom lycklig. Han hade , gifvit sin själ i hennes händer, och hon måste älska honom tillbaka. Så kom det för honom, när han hade sett hen- ne för första gången. . Han hade helt hastigt, fram på våren, blifvit skickad till Ulleryd för att sköta en kamrats tjänst. Doktor Ruth bodde alldeles i närheten, och så skulle han naturligtvis göra visit där. En vacker eftermiddag begaf han sig på väg. Uppe på Kvarnkullen fick han plötsligt ögonen på en ung flicka. Det var Elna Ruth. Hon stod lu- tat mot en björks hvita stam, solen lekte öfver det blonda håret, halmhatten låg i gräset vid hen- nes fötter. Det var ett egendomligt behag i den smärta, böjliga figuren, men det var uttrycket i ögonen, där hon stod och såg bort i fjärran, som