Idun: 1890

1890 \ DUN 481 frapperade honom mest. Det var något så från- varande i dessa mörka, gråa ögon, det var, som om hon lefde i en egen värld af underliga dröm- mar och tankar, någonstädes långt, långt borta. Det var ej granskogens mörka linie, där den af- tecknade sig mot den klarblåa aftonhimlen i fjär- ran, icke solens glöd eller trastens sång, som tog hennes sinne fånget, det var en främmande skön- hetsvärld, dit hon drömt sig. Det låg vemod och längtan i blicken, men den var också så oändligt mild. Han var nästan rädd för att störa henne och se den blicken vexla uttryck. Men hon hade redan hört hans steg. Hon rodnade till, böjde sig ned efter sin hatt och gick så hastigt en stig inät skogen. Han skulle aldrig i hela sitt lil kunna glömma henne, så som han då hade sett henne. När han sedan gjorde hennes bekantskap, fann han henne gladare och lifligare, än han hade tänkt sig, när han först såg henne. Det var nå- got så elektriserande ungdomligt hos henne, och det drömmande uttrycket i ögonen lick ofta vika för ett ljust, soligt leende. Men när de talade allvarsamt med hvarandra, som de så ofta gjorde, då kom det igen detta uttryck af tankfullhet, då var där i ögonen en längtan efter något fjärran, oupphinneligt. Och det var så han älskade henne varmast, som han helst mindes henne. Det var då, hon kom hatet och hånet att smälta bort hos honom, det var då, hon bäst kom honom att för stå, att det finns godhet och skönhet i lifvet, myc- ket värdt att lefva för. Ty det var detta, han tviflade på i sina mörka stunder. Det fanns ti- der, när allt stod för honom som uselt och då- ligt, som funnes det intet, som vore värdt en är- lig ansträngning, intet värdt att älska och lefva för. Men hon öppnade hans ögon för mycket, som han hade gått förbi utan att se, så mycken ädel offervillighet, så mycken kärlek, så mycken godhet. När hon talade, var det som en mjuk hand strukit öfver hans brännande panna, strukit bort oro och tvifvel och gjort allt ljust och gladt. Han kände, att hon räddade allt det bästa i hans själ, att utan henne skulle han hjälplöst gå till botten. * * * Borta i kyrkbacken var kälkåkningen i full gång. Det gick i svindlande fart ned för backen, och nere i svängen vid ån var det som roligast, när det gällde att ej falla. Småflickorna kommo där, två och två på sina små kälkar, i stor ån- gest, när de fingo bakom sig någon af gossarne, som lågo rak långa framlänges på kälkarne och kilade förbi äfven de bästa af flickornas. Men allra muntrast lät det borta hos flickorna Strömmer osh Elna Ruth. Häradshöfding Berner och löjtnant Rude hade skaffat sig en stor drag- kälke, och där voro de nu på allesammans; hä- radshöfdingen styrde, och de andra sutto och stodb bäst de fingo rum. Lisa Strömmer och löjtnant Rude kommo alltid bredvid hvarandra, och alltid kräfde situationens faror, att hans arm beskyd- dande lades kring hennes lif. Kurtisen var i full gång. Lisas blåa ögon spelade uppsluppet om- kring, och hennes skratt hördes ända långt ned på landsvägen. Anna Strömmer och Elna voro betydligt tystare, och häradshöfdingen måste nä- stan uteslutande gifva akt på, huru han styrde; svängen där nere var ej så lätt att komma till rätta med. Elna hade ej råkat Berner ensam, sedan den eftermiddagen de skilts nere vid grinden. Hon var nästan glad däröfver; det var något så lugnt nu, när de råkades. Det var som två vanliga bekanta rätt och slätt, och ändå var det detta lyckliga medvetande, att hon var mer för honom än alla, alla de andra. Det låg där i hans blick, den gled som en smekning öfver henne, det låg där i tonfallet, så lågt och innerligt, när han ta- lade till henne. Hon var riktigt rädd för, när detta förhållande skulle brytas; när det skulle komma till ord och löften emellan dem. Det var så härligt som det var nu. Det var henne, som om hennes kärlek dag för dag växte sig mera stark just i denna frihet — och hon var så gräns- löst lycklig. Nu njöt hon i fulla drag af att sitta där tyst, medan det bar af ned för höjden med en fart, så hon nästan kunde haft lust att känna sig litet rädd, om ej Ivar Berner hade styrt kälken så lugnt och säkert. Då och då måste hon skratta åt Li- sas och löjtnantens tokprat, och då det blef allt för galet, måste hon och Anna lugna dem. Så skulle löjtnant Rude styra, och Lisa skulle stå bakom och hålla honom i rockkragen för att icke falla af, och så bar det af igen med Berner bredvid Elna. X svängen glömde löjtnanten att passa på, och så körde de fast i en drifva, så snön yrde om dem. Rude råkade värst ut och så lusa, som förlorade balansen och föll hufvud- stupa i en drifva, så hon säg ut som en snögum- ma, när hon kom upp igen. Duktigt våt var hon, men åka skulle de ändå, och så höllo de på, ända till det blef mörkt. På hemvägen voro Lisa och löjtnanten långt i förväg med kälken, som de drogo som parhästar, medan Elna, Anna och hä- radshöfding Berner kommo långsammare efter. Elna tog afsked vid sin grind. Rude och Berner följde flickorna Strömmer ned till Bjärseby. Som vanligt skulle man råkas dagen därpå på kälk- backen. Hvad detta var härliga dagar för dem bägge. Den klara, friska vinterluften, den vackra, hvita snön, rimfrosten på granarne, som glittrade i sol- skenet, och denna outsägliga, hemliga lycka. De kände båda så lugnt och helt, att de tillhörde hvarandra, fast aldrig ett ord af kärlek uttalats. Och Ivar Berner dröjde att tala. Han ville vänta, till han med säkerhet visste, att han skulle få den plats, han nu skötte som tillförordnad. Det visste han ju för öfrigt så säkert; det var in- gen möjlighet, att någon annan skulle gå före ho- nom. Med sådana inkomster kunde han när som helst bjuda Elna ett hem. Han hade ofta förr tänkt sig möjligheten af att, själf fattig, förälska sig i en fattig flicka. Han hade alltid sagt sig själf, att som en man af he- der måste han då döda sin kärlek, gå sin egen väg i ensamhet och icke draga ned den kvinna han älskade i fattigdom och elände. Gud vare lof, att när han mötte Elna, var hans ställning sådan, att han aldrig behöfde komma till denna förfärliga konflikt. För öfrigt väntade han hvarje dag bref, om att han blifvit utnämnd, och räknade timmarne, till dess han skulle kunna bedja Elna blifva sin hustru. Ivar Berners barndom hade förflutit under sorg- liga förhållanden. Han hade aldrig vetat, hvad ett hem var, aldrig kännt en moders kärlek. Nu skulie Elna gifva honom allt, hvad han måst sakna. Hon var den första kvinna, som någon- sin fängslat hans tankar, och nu bodde hon där- inne som ensam herrskarinna. Han gaf sig helt åt henne, som få män kunna göra det. Hon var för honom personifikationen af allt rent och godt, hon kunde gifva honom allt, som fattades i hans ensliga, glädjefattiga lif. Hennes inflytande öfver honom var så stort, att på djupet af hans själ jäste och arbetade det, tills han efter hand allt mer och mer kände sig böjd och dragen till allt, hvad hon älskade och satte högst. Hans starka natur hade blifvit vek och böjlig genom en ren och innerlig kärlek. När Elna kom in i salen, satt doktor Ruth som vanligt och spelade i skymningen. Men nu var det Elna som måste spela för honom, medan han satt i gungstolen och lyssnade till de drömmande, smekande tonerna. Musik hade varit doktorns stora passion hela hans lif, och hans dotter hade också ärft en mer än vanlig begåfning. Det var, som om hon kunde lägga hela sin själ i tonerna, de kunde bäfva af längtan, vemod och sorg, de kunde jubla i ungdomsglädje, de kunde bära med sig sol och vår, blomdoft och sprickande löf; det var en tonvärld, så rik och vexlande som ungdo- mens skönaste drömmar. (Forts.) Till Iduns läsarinnor! Barnatiggeriet. |SVen välvilliga allmänheten, som så ofta skän- J|/ ker en skärf till tiggande och säljande barn, ©> uppmanas vänligen att vid sådana tillfällen alltid taga reda på barnets namn och bostad samt därom personligen, skriftligen eller per telefon (82 08) göra anmälan på föreningen för Välgören- hetens ordnande Centralbyrå, Lilla Nygatan 10. l:sta oktober flyttas Centralbyrån till Stora Ny- gatan 36. Centralbyrån vill då icke blott omedelbart låta anställa undersökning om barnens förhållanden, i fall af nöd och last söka förmedla hjälp åt fa- miljen och om möjligt vård af barnen, samt i händelse af yrkestiggeri med familjen efter om ständigheterna förfara, utan äfven underrätta den meddelande om sanningsenligheten utaf de af bar- nen uppgifna förhållanden. Från Iduns läsekrets. Blondin eller brunett? ^lom jag på inga vilkor kan gå in på eller in- ßp stämma i Laurentias påståenden angående