Idun: 1890

70 I DU N lööü Hon ter sig lika slätt under himlens sol, Det kvinliga, det ljufva bör ej förloras, en karlavulen mö, som en man i kjol. fast fältet för din syn och din id förstoras. JFrithiof Holmgren. sedda borgarfamiljer, ung, liftig och ovan- ligt vacker, en af sin tids firade skönheter, med hela sin naturel alldeles icke åt det hållet. Det var helt enkelt verksamhetslust och trängtan till personligt oberoende, un- derstödda af rika praktiska anlag, som föranledde Hilda Petrini att med ett raskt grepp lösa en af den tidens kvinnouppgif- ter. Hon ville hafva en själfständig verk- samhet och sitt eget arbete att tacka för sin utkomst. Redan tidigt hade hon lagt i dagen ovan- liga mekaniska anlag, och dessa uppmärk- sammades vid ett familjesamkväm af den utmärkte kronometerfabrikanten Söderberg, hvilkens många invecklade mekaniska konst- stycken, som trotsat så många af hans yrkesbröders djupsinnighet och konstför- farna grepp, hon genast löste med lätt, le- kande hand. Detta väckte så lifligt den skickliga yrkesmannens beundran, att han därefter hos hennes föräldrar oupphörligt yrkade på, att hon skulle i hans yrke få utbilda sina mekaniska anlag. Och under- stödd af flickans egen håg vann han till slut sitt mål, så att Hilda Petrini vid tjugu års ålder, år 1858, inskrefs som »lärpojke» å hans kronometerverkstad i Stockholm. Här genomgick hon med utmärkelse de stad- gade läroåren och förestod sedan en tid Söderbergs verkstad. Men hennes framstå- ende skicklighet fäste snart uppmärksam- heten vid henne äfven i utlandet, och hon erhöll ett förmånligt anbud om anställning å kronometerverkstaden vid observatoriet i Greenwich. Hennes föräldrar ville dock icke tillåta henne att för en längre tid lemna hemmet, utan fick hon i stället löfte att, sedan hon genom studier i Schweiz och Frankrike ytterligare förkofrat sig i yrket, öppna egen verksamhet i Stockholm. Detta var dock lättare sagdt än gjordt. Våra handtverkerier hafva’ aldrig varit fallna för något nyhetsmakeri, och det vällof- liga urmakeriämbetet i Stockholm gjor- de härifrån icke något undantag. Att tillåta en enka att med verkgesällens tillhjälp fortsätta mannens yrke, det kunde nog gå för sig, men att låta en ung flicka, som kände yrket, själf drifva det, stred allt för mycket mot gammaldags godt skick och sed. Och nu började en lång, segsliten strid med mycken debattering och länga inlagor, som slutligen resulterade däri, att ämbetet, då andra skäl icke kunde andra- gas, officielt förklarade, att Hilda Petrini vore för ung att utöfva det hedervärda urmakerivrket. Hon lät dock icke nedslå sig af denna motgång, utan löstes tvisten på så sätt, att hennes moder ingaf ansökan att få drifva urfabriksrörelse, hvilket enligt lagen icke kunde förnekas henne, oaktadt hon aldrig i sitt lif tagit i en fil. Och så öppnade Sveriges första utlärda kvinliga handtverks- mästare den 17 maj 1862 i n:r 20 Götga- tan sin egen verkstad. Det nya företaget lyckades genast vinna allmänhetens förtroende, så att det från början kunde drifvas med full kraft, oak- tadt motstånd från det vällofliga ämbetet visst icke fattades, ända tills' dess makt bröts genom den friare näringslagstiftningen år 1864. Obekymrad häraf, dref Hilda Petrini med lust och gamman, omsorg och skicklighet sitt yrke och lärde i sin ordning ut nya handtverksmästare, manliga och kvinliga, af hvilka senare den första var fröken Silén, som på gesällsbetyg från H. Petrini blef urmakare i Hedemora. Den senare drifver ock allt fortfarande i den gamla lo- kalen vid Götgatan sin urmakerirörelse, hvilken hon genom dugande arbete vetat skaffa högt och välförtjänt anseende, och har hon under lifvets skiftningar haft an- ledning nog att glädjas öfver, att hon an- vände sin ungdoms kraft till att vidga om- rådet för kvinnans själfständiga verksamhet. Detta är i korthet den enkla historien om ett litet skede i den svenska kvinnorö- relsens historia, den yrkeskunniga kvinnans strid för att utan mellanhänder få utöfva ett borgerligt yrke, då hon med heder genom- gått samma yrkesfordringar som mannen. Det intresse, som härtill knyter sig, ökas däraf, att denna utvidgning af kvinnans ar- betsmarknad är en af de få, som icke med- fört den illoyala konkurrens med mannen, hvilken, genom nedtryckande af den kvin- liga arbetslönen, vida under mannens, oak- tadt samma arbetsprodukt lemnas, å så många håll gjort gagnet af kvinnans in- trängande å den manliga arbetsmarknaden så omtvistadt. * * * Fastän ej direkt hörande till saken — det är här Hilda Petrinis inlägg i kvinnofrigö- relsens tjänst — kan ju som ett pikant apropos förtjäna nämnas, det hon i yngre dagar var en af Sveriges skickligaste idkare af den ädla simsporten, hvilket föranledde utmärkelsen, att hon fick biträda vid drott- ning Lovisas och »sessans» — nu danska kronprinsessans — utbildning i den nyttiga konsten. Hilda Petrini hyser ett lifligt och vaket intresse för dagens och tidens tilldragelser och strömningar och har då och då tagit del i offentliga angelägenheter inom sin för- samling. Som enskild person har hon för- värfvat talrika vänner genom ett flärdfritt, godhjärtadt och gladlynt väsen. Gunnar Hœgersto/pe. Naturen gaf åt kvinnan samma gåfvor som åt mannen, och när de haft frihet att handla, ha de liknat männen i handlingar, som fordra kraft, klokhet, omdöme, mod och dygder. Genom lagarnes, vanans och upp- fostrans makt är kvinnan utan rang, stånd och sysselsättning. Det tyckes som om kvinnorna äro skapade att mildra männens seder. Fru de Goicy. Kvinnan är all mänsklig hugnads morgon och middagen af mänsklig fröjd. Valain-Penser. * Eko. Ljufva ljud I skogens dalar, Blyga brud I 1ergens salar, Eko, Eko, hör min röst ! Liksom du Narcissus söker Och ju mer du söker, öker Plågan lågan i mitt bröst — Så jag längtar, Så jag trängtar Till en höjd, Som ej jag når, Till. en fröjd, Som ej förgår . . . Eko, Eko, Årma, ömma! Såsom du jag kan ej glömma, Kan blott drömma ... Eko, Eko! I din saga Hör jag sjelf mig svaga klaga... Eko, Eko! Såsom du Irrar jag ännu, ännu. C. V. Modin. När »mammas älskling» blifvit stor. S unde du väl tro det, att han skulle blifva sådan din älskling? Men jag trodde det, jag, många gånger, och det redan då han ännu var så späd, att han endast med gester kunde visa dig sin vilja. Han satt där i sin lilla stol vid bordet; ieke nöjd längre med sina lek- saker, sträckte han handen efter din finger- borg. Du flyttade undan den en bit, och den lille skrek — det var synd om honom — du gaf honom den. Likaså, den ena saken efter den andra, dag efter dag. Då han var ett par år, tog han en dag, fastän han blifvit förbjuden, din käraste toalett- prydnad — han tappade den förstås — krasch! Du satte händerna för ögonen och låtsade gråta; lillen blef då rörd och tog till »lilla lipen», och förtjust däröfver tog du honom smekande i dina armar — men »nästa gång»... Han blef allt mer och mer odygdig, den lille. En dag vid fem, sex år tog han pappas favorit- pipa. Du tog den ifrån honom, men så snart du gått ur rummet, tog han den åter, och då du kom igen var skaftet afbrutet. Nu gaf du honom bannor och den där gamla hotelsen om