Idun: 1890

1890 IDUN 71 »ris nästa gång», en hotelse som han länge sedan slutat npp att tro på. Så kom gossen i skolan. Där vankades ofta »anmärkningar», och så många sådana du kunde hålla undan för pappa, gjorde du. Hände sig dock, att pappa fick se en och annan; då blef det aga, hvilken du på allt vis försökte mildra. Så började pysen skylla på orättvisa lärare, stygga kamrater etc. etc. — alltid trodde du honom. Snart behöfde han en slant, än till griffel än till pennor, en ny bok, oupphörligt, — alltid var du redo att gifva honom. Men såg du väl någonsin efter, om där blef någon griffel, penna eller bok — nej -—• hur skulle väl din älskling kunna narras för dig? En gosse, som har godt om slantar, får lätt dåliga vänner, och så fick ock din gosse — de lärde honom snart, hvad allt han kunde få för sina slantar. Nu kunde han riktigt snällt konsten att bedraga dig; sin far hade han bedragit åtskilliga gånger; med din tillhjälp hade han redan gjort det. Hade du endast en gång lofvat honom »att ej tala om det för pappa», så hade du också varit honom behjälplig med ett bedrägeri mot fadern; men detta hade du icke lofvat en gång, utan många. Unge herrn är nu i femte klassen och generar sig ej längre med att skylla på griff- lar och pennor för att få pengar —■ han »be- höfver» dem bara. Som din kassa ej räcker att dela med till alla herrns behof, har han stundom måst gå till pappa, men som pappa nödvändigt vill veta, hvad junkern gör med de pengar han får, så faller detta honom icke på läppen, utan han »ligger efter» hos dig, som han ser göra alla möjliga utvägar för att hjälpa honom. Men så kommer en dag, då du omöjligen kan hjälpa honom längre — du säger nej på fullt allvar. Han bönfaller först så ömt, men då han ser, att detta verkligen ej hjälper, blir han ond, ursinnig och slutligen förolämpar han dig. Du går då ändtligen till hans far, men där får du endast den allvarligasta förmaning att aldrig gifva sonen några penningar, på det fadern må se, hur mycket sonen gör af med. Du försöker lyda, men nu blir »din älskling» så vresig och tråkig mot dig, att du snart ångrar ditt tilltag, och då du på en ganska lång tid ej besväras med det vanliga käxet, blir du orolig. Så städar du en dag hans garderob, och där, i en gammal bok, hittar du några pantkvitton, däribland ett på hans klocka. Handfallen af förskräckelse sjunker du ned på närmaste stol — nu börjar du ana, att din käre gosse kom- mit på villovägar. Går du till fadern för att rådgöra? Nej — det skulle ju bli ett fasligt väsen. Du gömmer kvittona, tills du kan få någon utväg att lösa dem. En stund efter det unge herrn kommit hem, låtsar du taga upp hans klocka — där har du en leksaksklocka — »men hvar har du din klocka?» — »Åh jag slog sönder glaset, den är hos urmakaren» — han ljuger också för dig! — Du blir både ledsen och ond och för första gången talar du strängt till din son —- men för sent! Dina ord förmå ingenting, dina tårar bedröfva honom ett grand, men något djupare förmå de ej tränga och löftet, »att aldrig göra så mer, blott du denna gång ej talar om det för pappa», är snart glömdt. Du vet bäst själf, huru många gånger du sedan hjälpt honom ur samma belägenhet, huru många gånger du lofvat att »nästa gång» säga allt åt pappa; och då den stunden slutligen kom, hur det dä var för sent — då kunde ej ens pappa hjälpa! Jag kunde ju fortsätta längre, men slutet på din älsklings historia är allom bekant. I mödrar, som kännen igen eder älskling, hvad hafven I ej för sorg i edra hjärtan, för stor skuld på edra samveten! Huru ofta ären ej just I själfva skulden till dessa skeppsbrutnes andliga och kroppsliga fördärf! Och I, unga mödrar, som ännu vaggen eder älskling på edra knän, skaken ej edra hufvuden och sägen »hur kan en jnoder vara så svag!» Nej — vakten eder noga, att I ej begån samma svag- het. Med kärlek och tuktan, märk tuktan, måste dessa edra älsklingar uppfostras, om I viljen, att de skola blifva goda och sanna män- niskor, som vörda och älska eder. Vakten dem noga, att de aldrig brista i lydnad och san- ning! Hvad mer, om det svider i skinnet, blott själen ej tager skada! Hvad mer, om junkern har dålig eller ingen kassa, blott ej njutningslystnad, lättja, sedeslöshet och mycket annat ondt blir grundlagdt i stället för spar- samliet, flit och rena seder! Därför, I mödrar, I som läggen första grunden, på hvilken skolan, staten, samhället skola bygga: vakten eder oeh edra älsklingar noga, att I läggen en god grund! Jajine. I kåsösen. Skiss af Maria Haquin. |oktorn hade nyss gått. Unga frun sjönk ned i kåsösen och intog en bekvämt hvilande ställning. Hon var egentligen icke sjuk, men hon kände sig så trött, så matt, så underlig, så förvirrad. Hon lutade det fina, bleka ansiktet mot kudden, slöt ögonen och försjönk i tankar. Hon hvilade så godt, här var också hen- nes älsklingsplats. Här hade han och hon suttit så mången skymningsstund och jollrat och lekt som ett par stora, lyckliga barn. Här sutto de först om bröllopskvällen. Det var en stund af stilla, ljuf frid för dem båda. De hade då nått sin längtans mål, de egde hvarandra helt och skulle få vara tillsam- mans alltid, alltid. De kände sig så lyck- liga, så märkvärdigt lyckliga, där de sutto lutade mot hvarandra, kind mot kind — men ändå glänste där en tår i brudens öga. En tår, ja! Till och med mera än en — hon grät. Han lutade sig fram och kysste tårarne från hennes kinder. »Min älskling, min ljufva älskling, hvarför gråta så?» »Ack, Kurt, jag känner mig så allvarligt stämd, det förefaller mig, som skulle jag först efter denna dag begynna det verkliga lifvet. Jag vet, att där följa nya, stora ansvar vid sidan af den nya, stora lyckan, och jag kän- ner mig så litet skickad att värdigt fylla lif- vets allvarliga kraf.» »Vi skola bistå, stödja och hjälpa hvar- andra.» »Ja, Kurt — och förlåta. Jag är egent- ligen icke annat än ett bortskämdt barn, det vet du —■ men jag vill så gärna bli god —» Ja, det var hennes rena allvar, hon ville bli god. Kärleken hade verkligen renat och förädlat hennes vilja och gifvit henne idéer och önskningar, som förut voro henne okända. ' Hon var, som hon sade, ett bortskämdt barn. Det rådde hon då knappast för, ty det var en följd af den uppfostran, hon er- hållit. Hon var mycket egensinnig, det visste hon, och i hemmet hade hon just ej blifvit tillhållen att beherska denna böjelse. Men nu — nu förekom det henne, som om hon behöfde och måste bli en ny människa. Och nu hade de varit gifta i fem må- nader. Nästan hvarje afton hade de i skymnings- stunden suttit tillsammans i den lilla kåsösen, kuttrande som ett par dufvor. Det hade allt händt ibland om dagarne, att små tvister hade uppstått, och unga frun hade glömt sig och brusat upp. Men så hade där alltid blifvit försoningsscener, och om aftonen hade de åter suttit förtroligt tillsam- mans. Men så hade det kommit en dag, en sorg- lig dag — blott unga frun tänkte därpå, kände hon gråten rycka i ögonlocken. Hon hade den dagen varit vid mycket retligt hu- mör, hade haft åtskilliga förtretligheter i kö- ket och i några affärer och lade mer än vanligt beslag på mannens tålamod. Han glömde sig, han också, gaf henne ett ovänligt svar, och snart var tvisten i gång. Hon kände sig verkligen ond på honom. Inte begrep han det ringaste, hvad en hus- mor kan ha att utstå med jungfrur och an- nat bråk. Nej då, inte det minsta! Så ledsen hade hon aldrig förut sett ho- nom. Han sade ej mycket, men hvad han yttrade var ord, som liknade »stingande tör- nen». Slutligen för att afklippa tvisten tog han sin hatt och gick ut. Hon hann godt med att ångra sig och uppgöra plan till försoningen, innan han kom tillbaka. Han kom icke förr än på aftonen och såg äfven då dyster och nedstämd ut. Hon kände sig så varmt manad att flyga honom i famn och be honom om förlåtelse, ty hon kände, att det var hon, som vållat det hela, men hennes stolthet förbjöd hen- ne det. Så gingo de där och sågo på hvarandra en stund. Det var dock han, som veknade först. Han gick fram till henne, slog armen om hennes lif och sade i mild ton: »Kom nu hit till soffan, så få vi sitta och språkas vid.» Men hon var motsträfvig, hon följde ho nom icke. Hon hade tänkt sig, att han åtmin- stone skulle komma ödmjukt bedjande — Då satte han sig ensam i kåsösen. Han for med handen öfver pannan, sänkte ögonen mot golfvet och såg riktigt bedröfvad ut. För några minuter lutade han ned hufvudet mot kudden — just samma kudde, emot hvilken hennes kind nu hvilade. Och det var henne ändå så kärt, detta hufvud, som hade hvilat där, att hon ännu i denna stund kysste kud- den, då hon tänkte därpå. Men den aftonen var det för olyckligt. Det kom ingen försoning till stånd; slutligen tog mannen ett kallt godnatt oeh gick in på sitt rum. Men då var det slut med hennes styrka. Hon kastade sig ned i den tomma kåsösen, betäckte ansiktet med händerna och började gråta högt. O, hvad det grämde henne ännu, då hon tänkte på detta ! Nu borrade hon ansiktet djupare in i kud- den och försökte att tänka vidare. Men hon kände sig så trög och trött, och tankarne antogo så sällsamma former. Det föreföll henne, som om han vore borta för alltid. Han var icke död, men han hade öfvergifvit henne. Det kändes så gripande, så hjärtslitande, detta att tänka, att hon inte mer skulle få