Idun: 1890

72 I DU N 1890 höra den kära stämman eller kyssa de äl- skade läpparne. Kanske skulle en annan kvinna le mot lionom och älska honom och få hans varma, ädla kärlek tillbaka------------ en kvinna som vore bättre och värdigare än den öfvergifna! Den unga hustrun hade aldrig förr i sitt lif erfarit sådana kval, som hon denna stund kände. Och hon tyckte likväl, att det skedde henne rätt, ty hon hade icke förtjänat bättre Men tänk ändå, att han skulle vara borta just nu! Om hon dock fått träffa honom bara en enda gång till! Hon hade velat luta sitt hufvud intill hans och hviska ho- nom i örat en underbar liten hemlighet — en hemlighet, som ju också rörde honom själf. Kanske hade den gjort honom glad, kanske hade den bevekt honom att glömma det för- flutna och att förlåta henne allt, allt, och återtaga henne till sitt hjärta! — — — — — — Det var ju så dok- torn sade! O, det var så underligt och till- lika så ljuft att tänka därpå, och dock öfver- fölls hon af en bäfvan vid denna tanke. Och denna bäfvan sällade sig till sorgen öfver att hafva förlorat honom . . . * * * »Min älskling, ack, gråter du i sömnen,» utropade i detta ögonblick en välbekant röst, och innan hon hann öppna ögonen eller svara, kände hon sin mun tillslutas af en varm kyss. »Nu får du inte gråta, älskling; kommer du inte ihåg, hvad doktorn sade?» »Åh — är det sanning, Kurt, är det sannt, att du älskar mig än —• — jag har drömt så ohyggligt!» »Min dyra maka, hädanefter skola vi äl- ska hvarandra mer än någonsin; vår lilla ljufva hemlighet skall ännu fastare förena oss.» »Och du vill förlåta mig allt mitt egen sinne och allt annat?» »Allt, allt, min älskling. Vi måste öm- sesidigt förlåta, älska, hjälpa och stödja hvar- andra. » Bör den kvinliga äktenskaps- åldern höjas? Hr F. T. Borgs motion i törsta kammaren. jpwiji omnämde för ett par veckor sedan den märkliga motion, hr Borg väckt vid nu samlade riksdag angående, äktenskajis- ålderns höjande för kvinnan från 15 till minst 21 år. Vi anföra nu hr Borgs grundliga motivering, hvilken, som vi antaga, bör ega intresse för hvarje svensk kvinna. Gentemot de sträfvanden till familjebandens upp- lösning och den kristna moralens undergräfvande, som i våra dagar med allt större styrka framträda, är det af nöden, att alla vänner af en rätt fattad sedlighet enigt samverka genom åtgärder, som afse att stärka den pä ett fast äktenskap grundade fa- miljen och bereda den för en högre och renare upp- fattning af denna för samhällets bestånd så högvik- tiga institution. I detta afseende lemnar den moderna lagstiftningen äfven i Sverige rum för en väsentlig anmärkning. Enligt svensk lag (Giftermålsbalken kap. 1, § 6) gifves nämligen rätt åt kvinna att träda i gifte, redan då hon fyllt 15 år. Det inses lätt och styrkes dess- utom af all erfarenhet, att en kvinna vid så tidig ålder blott i ytterst sällsynta fall kan vara vuxen att uppbära eller ens medveten om de plikter och det ansvar, som följa med det viktiga steg, hvilket för hela lifvet förenar två människors öden och af- gör öfver deras väl eller ve. Det kan ej vara en- ligt med en på religiös och sedlig grund hvilande uppfattning af lifvets viktigaste handling att låta den begås af ett barn, hos hvilket man ej ens eger rätt att påräkna förmåga att uppbära dess kroppsliga eller andliga följder. Det kan här ej ens blifva tal om en förening mellan två fullmogna människor, som af egen fri vilja beslutit dela lifvets lust och nöd. En femton-, sexton eller sjutton-årig brud kan ju ej rimligen ega de egenskaper, som fordras för att påtaga sig en dylik uppgift. Men då är också regeln, alt dylika äktenskap äro på förhand uppgjorda af föräldrarna, visserligen i bästa afsikt att bereda sitt barns väl, men med föga eller intet afseende på detta barns egen vilja och mycket ofta med högst fördärfliga följder för hela dess framtida lycka. Dy- lika merendels på egennyttiga beräkningar grundade förbindelser pläga vanligen icke föra lycka med sig, utan snarare leda till split och kallsinne makarne emellan och ofta nog till skilsmessa. Med ojäfviga bevis låter sig ock styrkas, att dylika i otid ingångna giften öfva ett högst menligt in- flytande på såväl moderns som afkommans helsa och kroppsliga utbildning. Sålunda är det utrönt, att dödligheten är mycket större bland kvinnor, som gift sig för tidigt, liksom ock bland deras barn, medan en betydligt högre grad af sundhet och lifs- kraft finnes hos de kvinnor, som först vid uppnådd kroppslig och andlig mognad trädt i gifte, äfvensom bland deras afkomma. Allt detta kan styrkas med en mängd exempel, som blifvit insamlade från alla delar af världen, och som på det mest ovederläggliga sätt lägga i dagen de menliga följder, som i otid ingångna äktenskap medföra för människans kropps- liga och andliga välfärd. Äfven ekonomiska olägenheter följa därmed. Då åldersgränsen for kvinnans inträde i äktenskap är sex år lägre än för mannen, så leder detta till, att an- talet af ogifta qvinnor i äktenskapsåldern är långt större än antalet män, ja, stundom öfverstiger detta med mer än hälften. Härmed följer åter, att kvin- nan är långt mindre fri i val af make än mannen och ofta nog nödgas finna sig i att taga en dålig man för att väl bli gift och ej på gamla dagar stå oförsörjd. Men i alla fall måste en stor mängd öfver- taliga kvinnor förblifva ogifta och, då de nu måste försörja sig själfva, trängas med männen på arbets- marknaden och göra det svårare för dem att försörja sig och de sina. Det har också visat sig, att de äktenskap, där bruden är mycket ung, ofta nog obetänksamt ingås vid första möjliga tillfälle till arbetsförtjänst, som kan gifva medel till bosättning, men utan tillräcklig ekonomisk grundval för framtiden. Särskildt är detta fallet i fabriksdistrikt, där en tillfällig arbets- brist är nog att kasta en mängd af dessa obetänk- samt grundade familjer på fattigvården. Har åter kvinnan vid sitt gifte nått myndig ålder, är alltid större utsikt för, att hon hunnit afsätta en liten sparad styfver, som gör det lättare att möta fram- tiden med dess vexlingar. Enär skilnaden i ålder makarne emellan visat sig i regeln vara störst i de äktenskap, där bruden gift sig i tidig ålder, ha dessa tidigt gifta hustrur mycket större utsikt än andra att förlora sina manliga försörjare och såsom änkor mången gång falla fattigvården till last. Ett annat icke mindre vanligt förhållande, som särskildt ofta inträflar på vår landsbygd, är, att de mycket tidiga giftena medföra så ringa skilnad i ål- der mellan föräldrar och barn, att de förra ännu stå i sin kraftigaste medelålder, då de senare redan äro fullvuxna och fordra att få komma fram i världen. Dr den oundvikliga trängsel, som då uppstår, här- flyta ofta slitningar, som kunna leda till de bedröf- ligaste följder, hvilka stundom spränga alla familje- band. De vackra familjetaflor, som då och då er- hållas af ända till fem släktled, som sämjas under ett tak, taga sig kanske något olika ut för den medelåldrige familjefadern, som det åligger att för- sörja såväl den åttio- eller nittioåriga mormodern som det späda barnbarnet. De s. k. undantagstvi- sterna, som fylla några af de sorgligaste bladen i vår rättegångshistoria, visa tydligt nog, huru detta ålig- gande stundom kan fyllas. Att de för tidiga äkten- skapen mer än något annat bidraga till denna släk- ternas alltför hastiga vexling är lika uppenbart, som att deras afskafifande mer än något annat skulle-verka till inskränkning däri. Skälen mot de för tidiga äktenskapen skulle kunna mångfaldigas nästan i oändlighet. Här må blott till- läggas, att den omsorg, som hvarje djuruppfödare pålägger sig, att hans boskap ej må lemna afkomma, förrän den blifvit utvuxen, på det att afkomman må blifva sund och kraftig, — denna omsorg lem- nar han stundom alldeles åsido, då det gäller mänsk- liga varelser, och därtill hans egna barn. Och lagen, som så noga kringgärdat rätten att köpa och sälja fast egendom, och som rättvisligen med sådan om- sorg därifrån uteslutit den omyndige — lagen, som med sådan stränghet vakar öfver hans eller hennes egodelar, har lemnat det öppet för den omyndiga kvinnan att allt ifrån sitt femtonde år fritt förfoga öfver sin person och därmed bestämma ej blott om sin egen, utan ock om kommande släktens hela fram- tida välfärd. (Forts. o. slut i nästa n:r.) Tillkännagifvandet angående utgången af prisfrå- gorna IV—VI måste uppskjutas till nästa num- mer, då vi nödgats hänskjuta afgörandet om skrifterna öfver inrättandet af ett hus- apotek till sakkunnig farmaceutisk auktoritet. Red. Mat och matlagning. För Idun af 0. H. D. ■ ellan satsen: »äta för att lefva», såsom den odödlige Harpagon hos Molière uppfattar densamma, till dess motsats: »lefva för att äta» ligga en mängd mer eller mindre berättigade och af nödvändigheten betingade gradationer och inskränkningar. Om vi be- teckna den senare satsen: »lefva för att äta» såsom ett människan ovärdigt och för henne rent af skamligt tillstånd, så följer dock inga- lunda, att vi böra eller ens hafva rätt att helt och hållet försaka eller försumma de njut- ningar, ett godt bord skänker oss. Redan den mångfald af närings- och njutningsmedel na- turens stora riken erbjuda oss i allt, som växer på jorden, lefver och rör sig på densamma, flyger i luften och simmar i vattnen, visar oss ohållbarheten och falskheten af dessa läror, som gått ut på kroppens späkande genom fasta och umbärande, och där icke denna omstän- dighet i och för sig i detta hänseende verkar bevisande eller öfvertygande, så tillkommer hela den utvecklingsgrad, till hvilken vår civili- sation och kultur hunnit, för att ytterligare säga oss att utan sund, riklig och närande föda är det människosläktet omöjligt att med fram- gång lösa de uppgifter, det fått sig förelagdt, och att utveckla sig i andlig och lekamlig måtto till ett till själ och kropp sundt, arbetsdug- ligt, kraftfullt och företagsamt slägte. För sanningen af detta vårt påstående skulle vi kunna anföra många blad ur världens och folkens historia, och vi skulle kunna visa, att de tidsskeden, under hvilka högt utvecklade samhällsförhållanden med en rik kultur gått under och den mänskliga odlingen nästan för hela århundradet stått stilla, om den icke skridit till baka, varit tider, då hungersnöd, brist och armod i alla former varit rådande dels som följd af, dels som orsak till de nämnda omstörtningarna. Men ännu bättre bevis lem- nas oss af helsoläran och fysiologien, som visa oss, att där ingen näring tillföres lifvet, där kan detta icke heller ega bestånd, och att där näringen är ofullständig och dålig endast en del af organismens behof tillfreds- ställes, men ännu många återstå otillfredställda och därigenom förstöra lifvet genom den »fy- siologiska brist», som sålunda uppstår. Hunger och svält i hvarje form således, vare sig ge- nom fullständig saknad af föda eller af att födan är af dålig beskafienhet och ringa mängd, att kroppens' blod ofullständigt förmår till- godogöra sig densamma, äro inga lämpliga till- stånd för att åstadkomma en kraftfull, flitig och driftig verksamhet och ett gladt och friskt lefnadsmod. Men å andra sidan hafva vi därjernte att akta oss för öfverdrifter med afseende på mat