Idun: 1891

162 (DUN 1891 Det är lycka, då man har allt, hvad man önskar, men det är större lycka att icke önska sig mera, än man har. j-i. ^SCHOKKE. des därefter flere är som guvernant i ett en- skildt lius pä landet. Först 1849 slog hon sig ned i Upsala och grundade där själf en skola af ytterst anspråkslösa dimensioner, en- dast 8 elever och ingen annan lärarinna än hon själf. Skolan utvecklade sig endast så smånin- gom, men så mycket mera harmoniskt och »Gustafva Nisbeths Flickskola» var från se- nare delen af femtitalet till den tid, våren 1874, då hon lemnade den, med all sä- kerhet en af de bästa flickskolor, som på den tiden funnos i vårt land, så väl med afse- ende på den undervisning, som där gafs, som med afseende på den allmänna uppfostran eleverna där erhöllo. Denna skola var också den tiden vida känd och mottog lärjungar från vidt skilda delar af Sverige. Under vårterminen 1874 räknade skolan 11 lärare, 10 lärarinnor och 112 lärjungar. Orsakerna till den framgång, »Gustafva Nisbeths Flickskola» under den senare ti- den vann, voro nog delvis att söka i en mängd gynsamma omständigheter, men utan tvifvel i främsta rummet hos föreståndarinnan själf. Säkerligen spelade dock hennes un- dervisningsskicklighet härvid, åtminstone un- der de senare åren, en jämförelsevis obetyd- lig rol. Sina kunskaper i skolämnena hade hon hufvudsakligen erhållit under trettiotalet och, oaktadt hon nog sedermera ökade dem, höllo dessa hennes kunskaper dock ej jämna steg med tidens fordringar. Hon hade också aldrig för studier beträdt utländsk mark. Därför undervisade hon på senare tider mest i de nedre klasserna, och äfven där torde hennes undervisning haft den stora betydel- sen genom den personliga kännedom om lär- jungarne, hon därunder förvärfvade sig. Men det är nog vid skötandet af en skola, lika- som vid så många andra förhållanden i lif- vet, så, att den tekniska utbildningen och de teoretiska kunskapernas omfång äro af vida mindre vikt än ett klart omdöme och ka- raktärens fasthet. Det var föreståndarinnans personlighet, som samlade omkring sig skick- liga lärare och lät dem smälta tillsammans till ett konsekvent lärarekollegium, som med aldrig tröttadt intresse sökte skolans fram- gång och utveckling. Det var också hon, som vid frågor angående skolan, där hon fann, att hennes kunskaper ej räckte till, hade nog själfuppoffring att ställa sig själf i andra rummet och lemna afgörandet åt lä- rarkollegiet. Det var föreståndarinnan, som samlade omkring sig utmärkta lärarinnor, af hvilka de flesta förut genomgått skolan, och det var hon, som ingöt den anda af ordning, flärdlöshet och plikttrohet, som framför allt karaktäriserade denna skola. Hon ställde sig ockå i ett innerligt personligt förhållande till sina lärjungar och sökte lära känna ej blott deras anlag för studier, utan äfven de- ras karaktär samt därefter så vidt möjligt lämpa undervisningen och lärjungarnes be- handling i öfrigt. Ofta, särskildt i yngre dagar, torde hon nog vid tillrättavisningen äfven af mindre förseelser ha förefallit nog sträng, men hen- nes bestraffningar lemnade ej någon bitterhet kvar hos de unga, öfvertygade som de voro, att hon ville vara rättvis, och att hon vid deras behandling ej tog den ringaste hänsyn till den ställning, deras föräldrar intogo i sam- hället, eller till det förhållande af mera el- ler mindre intim vänskap, hvari dessa kunde stå till henne själf. Till förtagande af hvarje bitter känsla hos lärjungarne bidrog också i hög grad den omständigheten, att hon, då inga förseelser förelåge till bestraffning, i sitt sätt var ytterst vänlig. Hon älskade också sina unga lärjungar varmt ooh deltog med fröjd i deras glädje, likasom hon äfven mer än de flesta människor, tack vare ett varmt intresse, rik erfarenhet och lång bekantskap med de unga, hade förmåga att sätta sig in i deras små eller stora sorger och ingjuta tröst och mod hos de bedröfvade. Så kom det sig, att hon blef varmt afhål- len af — man kan säga — så godt som alla sina lärjungar, äfven af dem som i sko- lan fruktat henne mest. Hennes intresse för dem sträckte sig också långt utöfver skolans gränser, och många äro de, som ha henne att tacka för den anställning de sedan erhållit. Om värdet af hennes verksamhet vittna också de talrika och hjärtliga besök hon erhöll från f. d. lärjungar äfvensom de många andra bevis på tacksamhet och tillgifvenhet hon fick mottaga så väl från forna lärjungar som från deras anförvandter. Det var dock icke endast lärjungar, deras anförvandter, lärare och lärarinnor hon räk- nade som sina vänner. Hennes i många af- seenden rikt utrustade personlighet, hennes glädtiga lynne, hennes rättframma och svek- lösa väsen, hennes behagliga och förtroende- ingifvande sätt förvärfvade henne äfven utom skolan en stor och henne varmt tillgifven vänkrets, bestående så väl af äldre som yngre personer. Särskildt anmärkningsvärd är den dragningskraft hon ännu i sena dar utöfvade på sina yngre vänner, af hvilka många rätt ofta på lediga aftnar samlades i hennes trefna hem för gladt skämt eller all- varligt samspråk. Ett särskildt utmärkande drag i Gustafva Nisbeths karaktär var hennes stora hjälpsam- het mot behöfvande. Denna tog under den tid, hon stod i spetsen för skolan, i första rummet form af nedsättning i terminsafgiften för behöfvande lärjungar, och många fingo också utan all afgift åtnjuta undervisning i hennes skola. Men äfven mot andra visade hon stor hjälpsamhet, och detta tillika med hennes vana att ej sky några utgifter för skolans förbättring gjorde att, då hon lemnade denna, den summa hon hopsparat var ringa. Hennes välgörenhet fick då inskränka sig till några få personer, men dem omhuldade hon också på allt sätt och försakade gärna själf för att bereda andra glädje. Gustafva Nisbeth afsomnade lugnt och frid- fullt d. 28 april detta år, och begrafningen egde rum den 3 maj. Vid den ännu öppna grafven sjöng en dubbelkvartett följande af signaturen A. N. L—m författade verser, och många äro helt säkert de, till hvilka »värmen därinom» i någon dyster och kulen stund sändt en uppfriskande stråle, hvilka erfarit ett helsosamt och lifgifyande intryck af den varma känslan hos denna kvinna, som från sin anspråkslösa plats utöfvat ett godt och varaktigt inflytande i vida kretsar. Mel: »Mitt lif är en våg». Det spirade fram I solfattig vår En lifskraftig slam För kommande år: Väl frestade köld på nyskjuten rot, Men värmen därinom — den kämpade mot. Den vecklade ut En krona af blad, Som skugga till slut Ät plantorna gaf. Väl bleknade blad på höstliga dar, Men värmen därinom — den stannade kvar. Och vinter med snö Se’n plockade af Den del, som kan dö Och läggas i graf: Och så är den slut, den jordiska strid. Men lifvet därinom — det vaknar i frid. Tycho Tullberg. Beriktigande. I den lefnadsteckning öfver undertecknad, som var införd i n:r 18 af Idun, har ett ytterst beklagligt misstag insmugit sig, helt säkert föranledt af missuppfattning från för- fattarinnans sida. Tvärtemot hvad som upp- gifves, har förhållandet mellan mig och min styfmoder alltid varit särdeles godt, och hyser jag för henne den allra största både tillgifven- het och tacksamhet. Det kan ej heller gärna vara annorlunda, enär jag alltid i henne fun- nit en mycket god och uppoffrande moder, ej allenast mot mig själf, utan i lika hög grad mot mina barn. Själf hade jag ej sett ar- tikelns innehåll, förrän jag fick läsa den i Idun. Uppgiften, att jag har oinskränkt rätt att antaga eller icke antaga elever, eger heller icke någon grund. — Namnet på min födel- seort är Röstånga, icke som uppgifvits ös- långa. Alice Bonthron. Fröken Amanda Leffler har i bref till Re- daktionen på det lifligaste beklagat det miss- tag, hvartill hon, naturligtvis ofrivilligt, gjort sig skyldig och bedt oss beriktiga detsamma. Genom detta meddelande och genom att in- föra ofvanstående beriktigande från fru Bont- hron själf hoppas vi, att alla parter skola anse sig tillfredsställda. Redaktionen. Kvinnans intressen vid 1891 års riksdag. ii. Högre skolor för kvinlig ungdom. »Om det är en sanning, att samhällets väl- färd ytterst hvilar på religion och sedlighet, att familjen är dessas första och säkrast frukt- bara plantskola, att det är kvinnan, som gif- ver hemmet dess prägel, så måste man med- gifva, att äfven betydliga offer äro väl försva- rade, om en allmännare spridd kvinnobildning genom dem kan vinnas. Detta syfte är, långt