Idun: 1891

170 ! DUN 1891 Det är en ganska slipprig grund Sök fram din rena skyldighet På andras tycke bygga Ur blindhets mörka gömma, Och uppå ryktets lösa mund Och följ du den, när du den vet, Sin lefnadsregel trygga. Låt världen sedan döma. ft. p. fiORDENFLYCHT. viss män beroende af ledarnes duglighet. Säll- spordt lycklig var därför den nya föreningen, när den som sin ordförarinna erhöll afdelnin- gens förra ordf., fru Yarenius. Föreningens och fru Yarenii verksamhet sammanfalla helt naturligt; och hvad ordf. i spetsen för sin förening uträttat är icke ringa. Dels har man sökt inverka pä det uppväxande släktet genom bildandet, liufvudsakligen i Stockholm, af barn- djurskyddsföreningar. Det betungande arbetet med dessa har nästan uteslutande fallit på fru V. Dels ock har man sökt på allt sätt verka för införandet af ett mildare slaktsätt för våra husdjur. Rekvisition af olika slags apparater ombesörjdes länge af styrelsen. Sedan tid- skriften »Djurskyddet» tillkommit, ombesörjas dock numera dessa rekvisitioner genom dess expedition. Därjämte har föreningen utöfvat en mycket storartad verksamhet genom spri- dandet af skrifter — några författade af fru V. personligen —, berörande olika sidor af djurskyddssaken. Föredrag ha under sommarmånaderna, på många ställen hållits af fru V., och till och med föreningar ha bildats på hennes initiativ, t. ex. den i Mörsil. Fru Josephine Varenius, som härstammar från en gammal, aktad vestgötasläkt och i äk- tenskap är förenad med f. d. generalkrigskom- missarien Varenius — jämväl han en varm djurvän —, har helt naturligt från menings- fränder fått mottaga lifliga erkännanden för sin gagnande verksamhet. Så var hon den första, som erhöll Sv. allmänna djurskyddsför- eningens silfvermedalj, och Nordiska djurskydds- föreningen har kallat henne till sin heders- ledamot. Hennes största betydelse ligger må- hända dock däri, att hon visat hvarje ädelt tänkande kvinna ett sätt, på hvilket denna kan taga verksam del i det stora humanitetsarbe- tet. Lifvet är ju hårdt, och kampen för till- varon är hård. Sedan sekler tillbaka har ci- vilisationen dock arbetat för att i denna kamp införa rättvisa och barmhertighet. Länge gällde striden befrielsen af bröder, som trycktes af slafoket. Sedan slaffrågan emellertid lyckligt lösts, har en ädel grundtanke kunnat utveck- las i sin naturliga konsekvens, och man fordrar nu med skäl rättvisa mot alla och barmhertig- het mot det stora oförskyllda lidandet — de lidande må vara hvilka som helst t. o. m. värnlösa djur, hvilka, åtminstone hvad de högre beträffar, såväl i förmåga att känna välbefin- nande och smärta som i kroppsligt afseende föröfrigt i det stora hela föga skilja sig från oss. Grymheten mot djuren är så mycket mer tadelvärd, som de, i saknad af förmåga att tala, ej kunna klaga öfver nöd och hård lott. F, A. Wingborg. Glömmen ej Iduns skollofskoloni! Minsta bidrag emottagas tacksamt. En bal. %)et är bal, och ljusen glimma Än i dunkel midnattstimma Genom fönstrens täta imma Uti festligt smyckad gård. Valsens toner örat smeka, Ystra välljud muntert leka Genom salen, än i veka, Än i lorusande ackord. Sal i präktig ljusskrud prålar, Glädjen alla kinder målar, Fram ur hvarje öga strålar Under munter dans och lek. Ungdomsfriska röster strömma Mot mig, skämtande och ömma Här en stund man tyckes glömma Världens split och kif och svekJ Och musiken Torusar, klingar... Själf i dansen om jag svingar, Buren som på lätta vingar — Lustig lek det är minsannI Till mitt tröst min mö jag trycker, Rusig utaf fröjd, jag tycker, Att den yttre värld sig lycker Och vi äga blott hvarann’! Magiskt hennes ögon låga.. . Skall jag nu, mânn’tro, mig våga Ställa till dem denna fråga, Som mig bränner... ? Törsjag...? Jai . .. Hennes läppar ej sig rörde, Blicken till mig svaret förde, Jag med själens öra hörde, Hur hon jublade ett »ja»! Som en eldström blodet brände, Fast sig hvarje muskel spände, I ett ögonblick jag kände Mig mer stolt än någon kung! Åck, med henne vid min sida Modigt jag i världen vida Vill mot onda makter strida, Ständigt fri och stark och ung. Underligt de nornor spinna, Underligt sin lycka finna, Underligt en brud att vinna Midi i dansens hvirfvel het-.. Underligt att hår omkring en, Trängas hundra väl i ringen, Men af alla vet dock ingen, Hvad jag ensam, ensam vet... I Gurli. ms Umgänget med naturen. Några vårerinringar till alla mödrar af M. N. S et finnes många slag af njutningar: kostnjutningar, bordets njutningar, dans, sport o. s. v. ; museer, teatrar, konserter, värdshus, allt inbjuder till njutning, n. b. om man har en fylld börs. Men det finnes en njutning, tillgänglig för alla, om rik eller fattig, ung eller gammal, ovansklig och för- ädlande, och den borde hvarje fader och mo- der söka tillförsäkra sitt barn, d. v. s. alla föräldrar borde bilda barnets sinne för nju- tandet af naturens storartade skönhet. Den, som en gång fått ögat öppet för denna skönhet, bär inom sig en skatt af outtömlig rikedom; den behöfver ej resa till Rom och Paris för att se mästerverk, dem ingen män- niskohand kan efterbilda; den har njutning nog inom det egna hemmets område och fin- ner där skönhet nog för att tillfredsställa äfven den mest förfinade konstnärssmak. Man kunde tycka, att då barnen dagligen omgifvas af naturens härligheter, de också af sig själfva borde lära sig att uppfatta dem. Men denna förmåga måste utbildas, likasom sinnet för musik, målning o. s. v. Om ock barnet växer upp i ett hem, där väggarne äro fullt behängda med de utmärk- taste konstnärers arbeten, får det likväl ej sinne för skön konst, om i detta hem ingen riktar dess uppmärksamhet däråt. Barnet har blifvit vant att alltid se dessa taflor på väggarne och fäster sig ej vidare vid dem. Så är det äfven med naturen: barnet står midt inne i all dess härlighet, men fäster sig ej vidare därvid. På sin höjd kunna de lysande blom- morna, de skimrande fjärilarna eller en glitt- rande sten för en stund fängsla dess upp- märksamhet. Likgiltigt sönderrifver barnet det fula grå spindelnätet och bortkastar tanklöst de af- rifna bladen, då det finner en lysande blom- ma. Men skulle barnet göras uppmärksam på spindelnätets underbart regelbundna spets- väf, skulle det se nätet en morgon, då dagg- perlorna skimra på detsamma, skulle det få veta om bladets betydelse för den vackra blommans lif, då skulle det helt visst en an- nan gång behandla dem med mera intresse, och det skulle snart lära sig att ej tanklöst förinta ett lif, hvaraf det ej har någon skada. Ju mera man söker fästa barnets upp- märksamhet vid naturens under, desto flere rikedomar finner man äfven själf, man gör den ena upptäckten efter den andra, och man ledes från skönhet till skönhet. Kanske man första gången endast för att frigöra barnet från en dum rädsla, då det såg en otreflig »timmerman» på sin hand, gjorde det uppmärksam på insektens fina, regelbundna teckning; barnets vakna sinne tillämpade genast intresset på alla insekter och fann den ena vackrare än den andra. De oansenliga myrorna väcka intresse ge- nom sin klokhet och flit, de obehagliga lång- benta steklarne genom den nytta de göra vid förstörandet af för fruktträden skadliga lar- ver, spindeln genom sin konstfärdighet; troll-