Idun: 1891

224 I DU N 1891 så, och modem är en mycket simpel person. Tänk, så rysligt för mamma, om ni skulle träf- fas någon gång! Och flickan,» fortsatte hon lif- ligt och liksom uppeggande sig själf, »flickan är kokett, och det påstås, att hon varit förlofvad flere gånger förut, men brutit för någon småsaks skull och ...» »Nej, vet du, Blenda,» afbröt Elsa lifligt, »det där tror jag inte ett ord af. Först och främst är gumman Mac den elakaste skvallersyster jag kän- ner, och hennes käre son, löjtnanten, minns du väl, hurudan han var, en skrytsam, obehaglig per- son. Honom tror jag om att kunna narras hur mycket som helst. Inte kan du tänka dig, att Nils, flickan må vara så vacker som en dag, skulle vilja komma in i en så tvätydig familj?» »Jo, det kan jag visst,»genmälde systern häf- tigt. »Han tror, att fadern är rik, fastän det ej lär vara så mycket att bygga på, och han har ■ kanske kommit under fund med, att det ej är så lätt att lefva af hvad man förtjänar. Dessutom är han ju kär i flickan, och så själfrådig som han är, kan man ju vänta sig allt.» »Men, Blenda ...» »Ja, han har ju nu varit i de där kretsarne sa länge, att han nog alldeles glömt bort, hvad en grefve Måneskiöld i forna dagar ansågs vara skyl- dig såväl sig själf som sin gamla släkt. Men att ni här allesammans icke endast fördraga denna nesa, utan rent af tyckas glädja er däröfver, det är mig alldeles oförklarligt. Noblesse oblige in- satte det gamla riksdrottet i vårt vapen, men det borde nu raderas ut. Om ...» »Blenda, mitt barn, du glömmer,^till hvem du talar,» sade grefvinnan allvarligt. Så väl hon som Elsa hade med en förvåning, som gränsade till häpnad, iakttagit detta häftiga utbrott af den an- nars så lugna flickan. Blenda reste sig hastigt från bordet och aflägs- nade sig, utan att tillägga ett ord. »Men hvad är det med henne?» utropade Elsa, sedan systern försvunnit. »Nog har hon alltid varit stolt öfver vårt gamla stamträd, men det här stöter på tokeri. Om det vore mamma eller Sten, ginge det väl an, men en af döttrarna i hu- set, det är ju för galet.» »Jag vet inte,» sade grefvinnan tankfull, i^det hon med Elsa äfven lemnade matsalen och åter satte sig vid sin knyppling, »jag vet inte, hvad jag skall tänka. Jag fruktar, att detta förhållande hos henne upprifvit ett sår, som jag trodde vara läkt för länge sedan. Du var på den tiden ett barn, och förstod ej något af den strid, som då utkämpades mellan pappa och Blenda, men hon tyckes verkligen ej hafva glömt sin korta kärleks- dröm. Hon gör nu jämförelser och ... ja, ja, det är nog detta, som ligger på djupet. Men låt oss nu tänka efter, huru vi skola ställa till trefligt åt Isabella. Blenda får väl taga sitt förnuft tillfånga.» Tiden före de väntades ankomst förgick under tillrustningar. Grefvarnes våning, som den från fordom kallades, bl ef vädrad, och såväl den som hela det öfriga huset fejades och dammades och gnoddes och skurades,så att allting blänkte afsnygg- het. Grefvinnan satt visserligen för det mesta lugnt vid sitt arbete, men hon ordnade dock det hela, och Elsa flög, lätt som en fågel, genom hu- set från vind till källare, småsjungande, munter och verksam. Blenda gick vanligtvis ur vägen och uppehöll sig mest i sitt enskilda rum eller afsides, ute i trädgården. Hon var tyst och slu- ten, men kunde ibland brusa upp och blifva så häftig, att hon knappast tycktes veta, hvad hon sade. Under brunnsdrickningen träffade hon nu- mera nästan reguliärt majorskan Mac-Bley, hvil- ken tycktes alldeles hafva utträngt hennes andra vänner, detta till Elsas oerhörda förvåning. Mot fästmannen blef hon alltmera stel och tillbaka- dragen, men då denne just nu var mycket syssel- satt, dels med sitt landtbruk, dels med resor, var han ej så ofta som vanligt inne i staden och tycktes ej märka fästmöns förändrade uppförande. Af hennes anfall af häftighet hade han endast be- vitnat ett enda, framkalladt af frågan om rum åt Isabella. Hon hade då på det skarpaste motsatt sig Elsas förslag att afstå sitt rum, och då detta likväl blef beslutadt, greps hon af ett obetvingligt anfall af vrede, hvarunder hon utslungade så hän- synslösa beskyllningar mot såväl brodern och hans fästmö som de öfriga medlemmarne af fa- miljen, att Elsa med halft våld måste föra henne ut. Grefvinnan sköt därefter skulden på hennes nervositet och svaghet, hvarvid fästmannen artigt instämde och hoppades, att ronnebyvattnet skulle göra verkan. Oaktadt hans yttre lugn kunde man dock se, att han var orolig, och han föresatte sig också att vid tillfälle tala allvarligt med Blenda och höra, hvad det egentligen var, som fattades henne. Men efter denna scen drog hon sig ännu mer tillbaka och visade sig sällan i familjekret- sen, utom vid måltiderna, då hon satt kall och oåtkomlig. Men nu var allt i ordning, och de nyförlofvade skulle komma med middagsbåten. Nyheten här- om hade spridt sig, och »hela staden» var nere vid hamnen för att få se den så mycket omtalade. Grefvinnan, som ej ville mottaga sin blifvande sonhustru så offentligt, stannade hemma, och Blenda skyllde på en svår hufvudvärk, som hin- drade henne att lemna sitt rum. Det var därför endast Elsa och Sten, hvilken hemkommit dagen förut, som voro de resande till möte, då ångbåten lade till. På kommandobryggan syntes den äldre brodern, och vid hans arm stödde sig en högväxt, smärt dam i enkel resdräkt. Syskonen gingo ombord och mötte de nykomna på akterdäck, där en ha- stig presentation försiggick. Några vänliga väl- komstord från Elsa, ett uttryck af förvåning från Nils’ sida att se Sten här, en fråga huru mamma och Blenda mådde, och så gingo de i land. »Jag skall styra om edra saker,» sade Sten, »så behöfva ni ej dröja här. Mamma väntar er så otåligt.» »Det är öfverflödigt,» genmälde Nils. ^»Jane, min fästmös kammarjungfru, tar nog va.ra på dem.» Han uppfångade härvid en häpen blick af Elsa och passade på, då Sten och Isabella vexlade nå- gra ord, att sakta säga: »Jag visste ej, att hon skulle med, men Bella kan ej vara utan henne. Hon följer med på alla resor.» »Nå, det gör ingenting,» svarade systern. »Det är tvärtom bra, att hon nu kan blifva uppassad, som hon är van.» Men inom sig tänkte hon med en viss bäfvan på, hvad Blenda skulle säga. En bärare vidtalades att hjälpa till med saker- nas transporterande. Och så gingo de i land, lika fria från packning och besvär, som hade de blott tagit en liten promenad. »Det har allt sina behag att vara rik,» hviskade Sten i systerns öra, då de gingo öfver landgången. I den öppna förstugudörren stod grefvinnan för att mottaga de kommande. Hon hade aflagt sin bekväma sidenrock och bar nu en åtsittande kläd- ning af liknande, ehuru tjockare material, men med samma klart gråblå skiftning, som tycktes vara hennes favoritfärg. Trots sin litenhet, såg hon med sina bleka, ädla drag och de hvita loc- karne så vördnadsbjudande ut, att den bortskäm- da Isabella, som i hemmet varit van att se allt och alla, de svaga föräldrarne i första rummet, böja sig för henne, förnam en hittills obekant känsla af ödmjukhet och ofrivilligt fattade sin fästmans arm för att sålunda bokstafligen kunna känna det band, som så nära förenade henne med den vördnadsvärda gamla. Å andra sidan kände sig grefvinnan på det an- genämaste berörd af den unga flickans åsyn. Ej nog med att hon var vacker, vackrare till och med än porträttet, hennes uppträdande tycktes, mot förmodan, enkelt ock anspråkslöst. Den mörka resdräkten måste tagas i nogare betraktande, in- nan man såg, att den var lika dyrbar som smak- full, och hennes rörelse, att med en bedjande blick taga fästmannens arm för att vinna ^säker- het att nalkas svärmodern, tydde ej alls på detta öfvermodiga lättsinne, som man påbördat henne. Och så väl de passade för hvarandra! Om hon var en förtjusande kvinna, så var han hvad man med ett något vulgärt, men träffande uttryck kal- lar en grann karl. Högväxt och kraftigt bygd, förde han sig med den omedvetet stolta ledighet, som vanan att från barndomen såsom jämlike vistas i de högsta kretsar oftast medför. Ett ädelt formadt hufvud med markerade, aristokrati- ska drag, mörkt, lockigt hår och stora grå ögon, liknande moderns, fullbordade det angenäma in- tryck, som man ovilkorligt erfor vid betraktandet af grefve Nils Måneskiöld. Nu strålade dessa vackra ögon af sällhet, då han i en gemensam omfamning inneslöt det käraste han egde i lifvet, sin mor och sin blifvande maka, och inför detta synbara bevis på älsklingssonens lycka smälte sista återstoden af grefvinnans motvilja, och det var af fullaste hjärta hon helsade den unga flic- kan som dotter. Elsa tog nu Isabella om hand och förde henne till hennes rum för att göra en hastig toalett, ty middagen skulle strax serveras.. Huru kort sam- manvaron än var, räckte den likväl för de unga flickorna att knyta en »evig vänskap», och vid återkomsten meddelade den ena sin mor, den an- dra sin fästman, att den blifvande svägerskan var rysligt söt, hvilka likartade förtroenden besvara- des på samma' sätt, med ett gladt leende och en kyss. „ Just som de skulle sälta sig till bords, fragade Nils plötsligt: »Men hvar är Blenda?» »Hon hade en svår hufvudvärk och skulle för- söka sofva litet, för att om möjligt blifva bättre på eftermiddagen,» svarade grefvinnan med en lätt förlägenhet, som hon ej helt och hållet kunde un- dertrycka. _ (PortB.) Från Iduns läsekrets. 1 n:r 3 af Idun för i år finnes en af Cecilia Milow skrifven uppsats: Guvernanten. Kanske skulle mången blifva. tacksam, om för- fattarinnan själf, eller och någon annan, ville gifva oss guvernanter ett erfaret råd, huru vi skola med »förstånd och klokhet hålla tjänarne på tillbörligt afstånd». Detta kan vara svårt nog att rätt första, äfven vid mer än 18 års ålder, och kunde kanske be- höfvas äfven i annan amÿâllning än som guver- nant. ,a- $ Käraste Anna! Förlåt, att jag på detta sätt vill ge dig ett litet råd. Jag väljer Iduns spalter af två skäl. Först emedan mina ord här inte komma att träffa dig så personligt som eljes, då ju många Annor finnas. För det andra är det måhända en och annan Anna, som mitt lilla råd kan gagna. Det var ju så: du hade en tjänarinna, som du hittills varit nöjd med, som du berömt mycket — oförsiktigt, så att hon hört det, som du gifvit åtskil- liga friheter, men tilldömt mycket mindre arbete än dig själf. Som du helt och hållet klädt upp och bedt alla dina vänner äfven hjälpa henne. Så fick du främmande. Just då kommer Ernestine — så kalla vi tjänarinnan — och vill vara fri och resa till skogen. Du själf skulle laga maten, passa lillan och — sitta hemma, medan gästerna skulle se sig om. Jag förstår så innerligt väl dina känslor, helst när flickan blef oförskämd, när du vägrade henne att resa ut. Så gaf du henne friheten — i vredesmod och bad henne med det samma bli borta — hon var ju »på månad», som ni bruka det. Men käraste, det var obetänksamt, öfveriladt gjordt. Första vilkoret för danandet af en god tjänarinna är att vi skola med kärlek och tåla- mod uppfostra henne. Låtom oss tänka på våra egna barn. Äro de alltid så lydiga och tacksamma, som de borde? Tänk om vi för hvart enda fel härvidlag skulle köra dem ut från hem och vård, hur ginge det då? När tjänarinnan därtill är ett barn, hur mycket större böra ej vårt tålamod och vår kärlek vara. Men också — vår starka hand, vår fostrande makt. Unga fålar, som skola inläras i arbete, böra ej jämt smekas, utan måste hållas stadigt och säkert i tygel. Kärlek, tålamod, kraft, allvar och framförallt ut- hållighet! Din egen Ebon Hoi. Slutredovisning för medel, influtna till Iduns skoliofskoloni. Transport från sista redovisningen 1123: 44. Ytterligare influtna medel: Fem små vänner i Lu- leå till fattiga barn 5: —; A., F.renta staterna 3: 65; Valborg, Bollsta 1: —; Bertil Ohlsson, Jön- köping 3: —; Bröderna Sigurd och Stellan H—-g, Åkersholm 2; Torgny 5: —; Små vänner i Wasa 8: 10; Marie Montin —: 75; Okänd —: 50. Slutsumma 1152: 44. Innehållsförteckning: Från utställningarna i Göteborg; af J. N~g. III: De kvin» liga artisterna på Valand. (Med porträttgrupp.') — Sommar- kväll; dikt af RudolfSvensén. — Just nu ; ett ord i sommar- värmen till mödrar och döttrar, af H. H. — Förbjuden frukt ; skiss af M. ..e. (Forts.) — Frureformen; af Direktorska. — Nääs; för Idun af J. B. (Slut fr. löreg. n:r.) — Småstads- lif; en verklighetsskildring för Idunaf G. O. Gumælius. (Forts.) — Från Iduns läsekrets. — Slutredovisning. De smycken, som fortfarande för den s.k. HHa uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o rekvisition till landsorten i rek. bref, från toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort i Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr. Sandas efter Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9.