Idun: 1891

1891 ! DU N 245 »Ni har kommit i rätta ögonblicket... Ni säg mig i begynnelsen af min bana, då jag störtade mig ut i lifvet att förverkliga mina stolta drömmar, ni har nu sett mig vid slut- punkten af min bana, då jag känner allt forfeladt ... Er farhåga har gått i fullbordan; jag ville bruka mitt pund, och jag gjorde det så, att jag förbrukat det.. .» Hon sjönk maktlös ned på en solfa, och en våldsam hostattack skakade den späda varelsen. Men snart fortsatte hon åter: »Rastlöst sökte jag efter ett verksamhets- fält därute i det vilda, bullrande lifvet . . . jag, som knappt egde krafter till en fridfull verksamhet i det lugna och tysta ... Så kom jag en afton på ett af Frälsningsarméns möten . . . Jag tjusades af tanken på den härliga lotten att få egna mitt lif åt mina med- människors upprättelse ... En vecka senare stod jag på arméns röda platform; det var den stunden jag förslösade mitt pund . . . Detta jäktande lif, detta sjungande, detta pre- dikande dag ut och dag in ha mördat mina sista krafter ... Nu är det slut. . . Visste jag blott, att jag uträttat något här i värl- den! Då skulle det ej kännas så tungt, då skulle ej mitt lifs gåta förefalla mig så dun- kel, så omöjlig att lösa ...» Jag sökte trösta henne, så godt jag för- mådde. Jag tryckte hennes darrande hand och sade: »Däruppe lösas alla lifvets gåtor.» Hon betraktade mig med ens med en för- klarad blick. Vi hade förstått hvarandra. Ännu länge sedan jag lemnat henne, stod för mina ögon det insjunkna ansiktet med de röda, hektiska rosorna, som glödt allt bjär- tare hvarje gång jag återsett dem. Jag visste, att de snart skulle blekna för alltid. * * * Därute på Upsala vackra, minnesrika kyrko- gård finner man nu en liten, rund grafkulle, där vänliga händer planterat en yfvig rosen- buske. Under den kullen hvilar en af de ädlaste kvinnor vår underliga tid har fostrat. Vandraren,, som stannar vid grafkullen, kan därifrån se de gamla, majestätiska gran- häckarne och de sandade gångarne innanför Botaniska trädgårdens murar. De äro sig lika, men hon, som en gång i solig vårdag därinne utvecklade allt det goda och ädla, hon ville uträtta i lifvet, hon hvilar nu un- der torfvan vid vandrarens fötter. Och hvarje gång sommarvarm julisol åter börjar glänsa, då öfversållas busken på graf- ven af röda, fylliga rosor. De röda rosorna följde henne genom hela lifvet; hvarför skulle de då ej också glöda på hennes graf? Och bland alla de andens stormän, som här på den gamla kyrkogården ännu ur sina grafvar tala manande och väckande ord till nya generationer, hviskar där också en röst ur den lilla grafven med de röda rosorna. Den har till hvarje ung kvinna, som brinner af det ädla begäret att lefva och verka, ett andligt testamente att frambära. Och den rösten säger: »Gå i din krafts dagar och verka oförtru- tet, hvad godt är! Men se till, att du icke, medan du vill bruka det pund du fått, i stället förbrukar det!» *9 Förbiskymtande skuggor ur förra seklets kvinnovärld. För Idun af Birger Sehöldström. IV. Två Bellmans samtida... utanför Ulla Winblads sfer. f l den själfbiografiska teckning, Bellman ? efterlemnat, men, dess värre, endast i — fragment, tolkar den store skalden så här sina känslor vis-à-vis kvinnan: »Herre Gud —- ett fruntimmer, anten hon är vac- ker som en ängel eller ful som Nyman- skan, har att befalla mig kyssa sina fjät.» Ja, inte måtte just gracerna med det allra huldaste leende lagt sina gåfvor i den vagga, som den 20 juni 1719 sattes i gång för rike bryggaren Lorens Westmans, d. ä., och hans husfru Magdalenas äldsta barn, en duktig tös, som några dagar därefter i dopet erhöll namnet Christina. Vid 17 års ålder, eller 1736, blef emellertid Christina Westman gift med en man, hvilken dref samma yrke som fadern: bryggaren Nils Nyman Jonasson, på sin tid en af Stockholms rikaste borgare. Efter hans död, 1762, fortsatte enkan det stora bryggeriet, hvilket var beläget vid Drott- ninggatan, midt emot Barnhuset. Det var nu hon blef under namnet madam Nyman känd af hela Stockholm som en barsk, morsk och resolverad käring, den där icke skydde att hugga en utkörsdräng vid örat samt ej heller skrädde ord, då det gällde att tillrätta- visa personer af högre samhällsställning. Så berättas, t. ex., att när på en af madam Ny- mans bjudningar en viss baron och kammar- herre, som gjorde hennes hus den äran, un- der måltiden halfhögt yttrade sin belåtenhet öfver att vistas i borgarhus, där man kunde lefva ogeneradt och, såsom han gjorde, ligga med armarne på bordet, värdinnan infallit: »Om baron går ut till mina svin, kan han få njuta sin rätta bekvämlighet — han kan då få vräka sej i mat-hon hel och hållen.» Liksom hela den tidens borgerskap i Stock- holm, var madam Nyman i hög grad konungskt sinnad, och ett så i mer än ett fall genom sin rikedom och sina släktförbindelser mäk- tigt och inflytelserikt fruntimmer underlät ej heller Gustaf III att på flerehanda sätt visa uppmärksamhet. Familjtraditionerna veta ännu att förtälja åtskilligt om majestätets person- liga artighet mot bryggare-enkan och dennas beundran för »tjusarekungen».* Äfven mot en annan bland den tidens framstående män visade *På dessa familjtraditioner äro byggda flere scener i Oscar Wijkanders vintern 1870 å k. tea- I tern uppförda historiska skådespel »En konung». madam Nyman stor bevågenhet, nämligen sångaren Carl Stenborg; hon försträckte ho- nom penningar till Munkbroteaterns inrättande och upplät till lokal för denna teater ett af sina egna hus. Madam Nymans båda döttrar blefvo gifta med bryggare, Christina med Carl Johan Wier och Elisabeth med sin kusin Abraham West- man, denne sistnämnde äldste son till ma- dam Nymans äldste broder, Lorens Westman, d. y., af hvilken sistnämndes 11 barn 4 söner — sagde Abraham samt Carl, Lorens och Isak — också blefvo bryggare samt 3 dött- rar gifta med hvarsin bryggare : Hartman, Willman och Schultz. Väldigast bland hela denna sinsemellan befryndade bryggaredynasti var Nymanskans andre måg: Abraham West- man, »bryggarekungen» kallad, en af Bell- mans närmaste och mest trofasta vänner, likasom skalden, att döma af flere hans till- fällighetsverser, tycks varit i umgänge med samtliga de nämnda bryggarefamiljerna, så att det nog var på hans egen erfarenhet grun- dadt, hans vitnesbörd att »dubbelt öl ger godt humör ...» Bryggarekungen? dotter, Clara Elisabeth Westman, allmänt omtalad för sin älskvärd- het och skönhet (dessa egenskaper voro då ieke mormorsarf!), som barn besjungen af Bellman samt Choræus (»Lilla Clara, förebrå ej mig, att jag är så barnslig, lilla Clara!»), blef gift med kanslirådet Hedin och moder till premieraktören Svante Hedin och dennes bröder. Då man från södra porten kommer in på Klara kyrkogård i Stockholm, ser man till venster ett större grafkor, å hvars gråkalkiga vägg läses i ursprungligen gyllene, nu af ti- dens tand illa åtgångna bokstäfver: Här hvila: Handelsmannen och Bryggaren Nils Nyman Jonasson, född 1709, död 21 Juni 1762, som hulpit S:tæ Claræ kyrka och fattighus efter 1751 års brand utan ödesmål och varit begges föreståndare och kyrkoråd. Christina Westman, född 20 juni 1719, med honom gift 5 Februari 1736, död 22 October 1795, lät byg- ga denna graf och rista sten. * * * En samtida i Stockholm till madam Ny- man, men — som man finner -— betydligt mera sylfidisk, var mamsell I Hedvig Sus'anna Chapman. Vi veta om henne endast, att hon var dotter till skeppsbyggmästaren Wilhelm Chap-