Idun: 1891

1891 258 I DU N I modet att lefva, i frimodigheten i all strid, däri ligger lifvets lycka. Den bygges blott af starka händer och starka hjärtan. JA. pOLBAN. förfäder i flere generationer, och som är be- lägen i en naturskön trakt på gränsen mellan Bohus län och Dalsland. Hon var dotter till majoren och kommendören Michael Koch till Yågsäter och Torp samt hans andra fru Emma Wilhelmina Iggeström samt egde flere syskon, af hvilka en syster blef gift med ärkebiskop A. N. Sundberg och en annan med generalmajor K. H. Kreiiger. Om man också icke i allo kan dela den bekante franske estestikern Taines teori rö- rande »milieuns» (omgifningens) betydelse för sinnets och karaktärens daning, måste man dock medgifva, att den (rakt, hvari en män- niska födes, och de personer, som omgifva en varelse under dess viktigaste utvecklings- perioder, barndomen och ungdomstiden, måste trycka en stämpel på denna andes såväl yttre framträdande som inre egenskaper. Na- turen, som omgaf Ida Kochs vagga, var le- ende, harmonisk och bördig, de personer, som ledde hennes första steg och under ungdoms- åren stodo vid hennes sida, voro goda, san- ningsälskande och karaktärsfasta. Den ri- ka gäfva, som naturen skänkt henne, ned- lades sålunda i en jordmån, som kom plan- tan att frodas och spira upp. Hennes kropp blef harmonisk, hennes anletsdrag sköna, och hennes själ, som såg endast efterföljansvärda exempel, gick i en skola, hvilken med de förutsättningar, som redan förefunnos, måste bilda en god karaktär. Hennes hem var af det gamla goda sla- get. Där fanns rikedom utan slöseri, gäst- frihet utan paraderande, skilnad mellan hus- bondfolk och tjänare utan någon malplacerad höghet eller sårande öfversitteri. Det inne- bar solidité och patriarkaliskhet i förening. Så förflöt hennes lif i hemmets sköte, tills hon den 29 mars 1859 förenades i äkten- skap med dåvarande löjtnanten vid Yestgöta regemente John Ericson, son till den bekante järnvägsbyggaren öfversten friherre Nils Eric- son och brorson till Sveriges mest fräjdade uppfinnare, John Ericson. De bosatte sig på egendomen Rånnum vid Göta elf, hvilken de arrenderade af brudgummens fader, som själf bebodde det närbelägna Nygård. Där kvarstannade de till 1873, då de öfver- flyttade till sistnämnda gods, sedan öfverste Ericson ett par år förut aflidit. Det är i det lilla som andens storhet fram- träder. Sannt är, hvad den engelske skalden Young skrifver: »Hvad är en småsak? Vet du ej, du får af sandkorn berg, sekunder skapa år och obetydligheter lifvet.» Den som fyllt sin plats inom det lilla om- råde, försynen anvisat, är lika aktningsvärd som någonsin den fosterlandsräddande fält- herren eller den snillrike skalden. Friherrinnan Ericsons sfär under de första åren af hennes äktenskap var icke stor. Hon bodde på sitt gods, arbetade att sätta sig in i sina plikter och förde ett angenämt umgän- geslif med grannarne. Men särskildt en sida af hennes verksamhet är värd att uppmärksam- mas. Hon blef en utöfvarinna af gamla, pa- triarkaliska seder på samma gång som en föregångerska med afseende på en princip, hvilken i dessa dagar i pressen uttalats an- gående livad förmögna och bildade kvinnor kunna uträtta för att bekämpa det växande klasshatet och de förödande strejkerna, näm- ligen att genom godhet och hjälpsamhet, ge- nom besök i de sämre lottades hem, genom deltagande för deras öden, visa, att äfven den rike har känsla för och vill undanrödja fattigmans vedervärdigheter. I fullgörandet af dylika »småsaker» förflöt hennes lif på det stora godset. Hon infann sig alltid, där hennes hjälp behöfdes, stod alltid till tjänst, då hon underrättades om nöd och bekymmer. Än hade en pojke skurit sig i fingret, än ett barn blifvit ormbitet, här skulle ordination efter »husläkarens» före- skrifter lemnas och husapoteket anlitas, där skulle soppa skickas till en konvalescent. På ett ställe är en slarfvig mor, som vanvårdar sin barnskara, på ett annat ställe vill en upp- satt väf icke gå. En enka har ett lytt barn, för hvars framtid utväg måste skaffas, och i en annan gård har fadern fallit ifrån, och lämpligt arbete till själfhjälp måste utfinnas för den efterlemnade familjen, så att dess med- lemmar ej bli fattighjon. Allt skall »frun på herrgården» veta råd för, och det är icke nog med att ha god vilja och fulla förråder, utan hjälpen måste ske på sådant sätt, att den verkligen gagnar och icke i följd af okri- tisk välmening föder lätja och tiggeri. Både hjärtat och hufvudet tagas i anspråk; det måste vara ett samarbete mellan känslan och omdömet, om en sådan verksamhet skall blif- va välsignelserik. Dessa egenskaper funnos i icke ringa grad förenade hos friherrinnan Ericson, och många äro de i Tuuliems socken, som med tacksamhet erinra sig den tid, hon där bodde och verkade. Om kvinnorna rätt fattade denna sida af lifvet, det lillas betydelse för det' stora, det stadigt roterande, skenbart obetydliga lilla kugghjulets värf i den oerhördt starka ma- skinens arbete, skulle världen se helt annor- lunda ut. Det är vår glädje att veta, att sådana kvinnor finnas, och vårt hopp, att de- ras antal år från år skall förökas. Under riksdagarne var hon sin man följ- aktig till hufvudstaden, och icke få äro de riksdagsmän från den tiden, som med nöje erinra sig de små hvardagsmiddagar de in- tagit i hennes gästfria och välskötta hem, dit hennes man gärna inbjöd de af sina kolle- ger, som själfva voro utan familj i hufvud- staden. Med år 1883 inträdde friherrinnan Ericson i en ny verksamhetskrets, enär friherre Eric- son då utnämndes till landshöfding i Jämt- lands län. Som maka till länets höfding hade hon nu från flere synpunkter nya plik- ter att fylla. Under de åtta år hon vistades i Östersund svek hon icke heller sin plats, utan väckte allas sympati och aktning genom sitt flärdlösa väsen, sitt behagfulla sätt, sin vinnande godhet och sin öppna blick för sämre lottades behof. Sistlidne höst insjuknade hon, som dock då, att döma af hennes yttre, var en bild af kraft och helsa. Sjukdomen befanns vara hvad man populärt kallar kräfta, men alla dess plågor kunde icke aftvinga henne en klagan. Till det yttre lik en af det gamla romarväldets matronor, följde hon äfven med afseende på sitt inre lif de gamles grundsats att viljan bör beherska känslolifvets växlin- gar och smärtans marter. Hon somnade in i den eviga hvilan natten till den 31 sistl. juli. Hela Östersunds stad deltog i hennes jordafärd. Det var icke makan till länets höfding man visade denna hyllning, det var icke hennes höga ställning, som orsakade detta deltagande. Det var kvinnan, som fyllt sitt värf och varit sin fordrande plats vuxen. Det är slutligen en sak, hvarpå vi särskildt vilja, innan vi afsluta denna ofullständiga dödsruna, fästa Iduns läsarinnors uppmärk- samhet, nämligen den känsla af plikt, som lik en röd tråd genomlöpte den nu afdödas lif. Denna starka pliktkänsla gaf sig tillkänna i allt, från det minsta till det största. Den fick ock till det yttre sitt bästa uttryck i det faktum att tadlet aldrig nådde henne. Om huru få kvinnor kan väl detta sägas! Därför anse vi oss icke kunna bättre afsluta den korta lefnadsteckningen än med detta fullständigan- de af mottot härofvan: en kvinnas hästa hi- storia är det eftermälet alt tadlet aldrig natt lienne. Åfton, &u vågen stilla domnat, hon syns blott som en krusning, och vinden sakta somnat fort i en drömlik susning; ljuft läskas höjda knoppar af aftondaggens droppar. Vr furuskogens gömma en locksång höres dala; hvem har den tonen ömma och veka på sin skala? rAck, vakteln ja allena har dessa toner rena. Vppöfver mig sig hvälfver den mörka himlabågen; ett sjärnljas tändes, skälfver och speglas uti vågen; en and på snabba vingar lätt öfver vattnet svingar. jDen blida månen skrider fram ofvan dunkla bergen, den glans han vida sprider bär klara silfverfärgen. Se, tusende reflexer af ljus, som hastigt växer!