Idun: 1891

IDUN 1893 280 1er annat område, om han i vetenskapen eller konsten har frambragt något, som gläder hans medmänniskor, som väcker deras sympati och bifall, kan du då utan en skymt af afund, fritt, generöst och varmt känna för din väns lycka och uttala dig för honom? Jag kände en gång utomlands två komposi- törer, som båda voro gifta. Man uppförde en gång en komposition af en af dem, som gjorde stor lycka; hela salen var i uppror af ett bän- ryckt bifall. Den dam, som var gift med den firade kompositören, var närvarande och såg bort till sin väninna, som var gift med den andre kompositören. Pion väntade kanske att hos sin väninna, se något tecken till missnöje eller afund, då hernies man denna afton icke blef bemärkt, — men hon öfverraskades af att denna unga dam, vacker och liflig som hon var, med de vänligaste nickningar och hand- klappningar visade, hur varmt hon deltog i sina vänners triumf. Det var segerherrens hustru, som berättade mig detta, och som til- läde: »Jag tyckte det var så värdigt af henne, ty jag kände, att i motsatt fall jag icke kunde ha kännt eller handlat så.» Hennes ord slogo mig som något otroligt. Kunde det verkligen vara möjligt, att någon icke gladt och gärna skulle kunna glädja sig åt en väns framgång, om den än aldrig så mycket fölle inom hans eget område. Det var något så förfärligt. Men lifvet har lärt mig, att det är ett utom- ordentligt allmänt fel. Människor kunna icke tåla att andra, icke en gång deras vänner, ha framgång. — Konstnärerna och konstnärernas hustrur och väninnor äro svartsjuka och afund- sjuka på den framgång, som kommer andra till del, och icke n»g därmed, utan människor, som själfva icke skulle kunna ha förmåga att skrifva ett musikstycke eller en bok, aldrig skulle kunna måla en tafla eller sjunga en aria, de kunna icke bära, att deras vänner ha sådana anlag, och allra minst att de på något sätt bli hedrade därför. De hämnas genom att visa sig så tysta, så kalla och så obarmher- tiga som möjligt mot den stackaren, som har haft lyckan med sig, den' enda sanna lyckan, den att för en gång bli förstådd. Du är väl icke en af dem? Du kan väl säga till dig själf: »Min väns lycka är min, hans framgång är min glädje, och jag vill föröka den genom att visa mitt innerliga deltagande därför.» Det är godt och väl. Jag anser detta vara det mest egoistiska beviset på en sann vän- skap. Och nu kommer det sista prof, som du kan sätta din vänskap på. När du är riktigt glad och lycklig en gång — livem längtar du då efter? — Där har du din vän — eller dina vänner. Det är de vänner, som du behöfver för att göra harmo- nien fulltonig, för att känna, att nu är du i den andliga omgifning, hvari du först riktigt lefver och andas. Skola vi vara stränga, ja, endast rättvisa mot oss själfva, måste vi erkänna, att hvad jag här har talat, om att vi äro skyldiga våra vänner, det skylla vi egentligen alla våra med- människor. Hjälp i nöden, deltagande i sorgen, sympati i glädjen, bifall i framgången. Det är endast en sak vi icke skylla dem, det är att längta efter dem. Man längtar endast efter en vän, och den vän man i glädjen längtar efter, han bör kunna förstå, att han eger vår äkta och djupaste vän- skap. tM- Yid pensionen. Skildringar för Idun af Channåh. (Forts.) »^B?ion är naturligtvis lång?» »Ja.» »Ljus ?» »Ja.» »Mager?» »Ja.» »Ser ni, jag kunde det förut, alla engelska mis- ser äro sådana utvärtes; invärtes äro de icke all- deles så lika, alla äro lyckligtvis icke som Broo- karna, fast än en stor del. Alla äro de envisa, en stor del dumma och vurma för tefester, barn- skolor o. d. Punkt, nu skola vi tala om något annat.» Ryskan hemtade andan. »Madame har varit ond hela dagen, mest på mig, men inte vågat säga något, utan låtit de an- dra umgälla i stället. Middagen var bedröflig. Det var sådana där sorgliga, seglifvade hönsbarn, som dansat ut sin sjätte saison och därför voro temligen tunna på benen, och Brookarnas sätt att leta efter kött på barskrapade ben är verkligen nervretande. Jag tog mig friheten säga något, hvarpå något svarades, som i sin tur besvarades, så att kriget flammade upp, innan ännu soppan burits in, hvadan mycket hann med att sägas. Brookarna gingo emellertid på hindufesten, Marina kände sig djupt olycklig öfver världens ondska, men madame gaf mig mörka blickar. Stämningen var mindre god, endast tyskan höll modet uppe och bakade tekakor till allmän bespisning vid kvällsbordet, där hon, Marina och jag bildade ett vackert klöfverblad; madame envisades nämligen att vänta på er, och såg med stoiskt lugn de fär- ska kakorna alltmer förflyktigas.» Här andades furstinnan å nyo ut ett ögonblick. Jag satt och log för mig själf åt hennes interiör, hvilken jag mycket väl kunde tänka mig. När hon såg det, utbrast hon på nytt. »Hvad i all världen 1er ni åt, jag ser då ingen- ting roligt i saken, tvärt om!» »Jag skrattar heller hvarken åt den dåliga mid- dagen eller de öfriga olyckorna, utan åt er. Skulle jag få använda en liknelse, så skulle jag likna er talförhet vid vattnet i en sjö, som af någon orsak fått sitt aflopp afslängdt. Under tiden stiger vatt- net åt alla kanter, tills ändtligen stängslet ryckes bort, och vattnet med ens rusar ut.» Hon skrattade och räckte mig handen till afsked. »Godnatt, tack för att ni kom och blef aflopp för min talförhet; ämnar ni blifva den nya solens drabant?» »Jag tror inte det; drabantskapet behagar mig ej.» »Förlåt min fråga, jag glömde att ni var fran den fria norden, och född bland ett fritt folk. Jag är slav som ni vet», tilläde hon leende. Hon följde mig ut i korridoren, då jag vände mig mot henne, slog prakten i hennes skönhet mig så som aldrig förr, hon stod lutad mot den mörka väggen, och skenet från ljuset, som hon lyfte högt öfver sig, flödade öfver det lössläppta mörka håret, som täckte största delen af den låga pannan, och kom de friska kinderna och läpparna att glöda, medan slavens vemod drog öfver hen- nes väna ansikte. * * * Vid frukosten andra morgonen öfverraskades madame och jag af att Sonja inträdde,= innan klockan ringde. Hon besvarade genast våra frå- gande blickar. Hvarför jag är här så ovanligt tidigt, ja, natur- ligtvis för att få nöjet öfvervaka de tre Albions döttrars möte, och för att rätta mitt uppförande mot det nya lammet därefter.» Strax därefter kom lady Threaton; hon var blek och såg litet trött ut. Sonja och hon mätte hvarandra ett ögonblick, madame uttalade deras namn med ceremoniöst allvar, en bugning å ömse sidor efter, alla kon- stens regler, och damerna voro presenterade. Just när vi satte oss till bords, fick ryskan till- fälle att hviska: »Hon är öfvermodig, här blir strid!» Fem minuter senare stego misserna Brook in. Deras hår var ännu vått och skorna litet dammi- ga; således var icke heller i dag morgonbadet med åtföljande promenad försummadt, Båda sågo samtidigt stilla tigande på sina kloc- kor. Madame blef litet het och vädjade till sals- uret. Fåfängt, just nu slog klockan på rådhuset nio, och madame och salsuret måste stå med Allt hade skett på ett ögonblick. Nu hunno misserna sina stolar, madame och lady Threaton reste sig. »Här får jag för er, lady Threaton, presentera två landsmaninnor, misserna Brook.» Några ord om hemlandet vexlades, men alla tre sågo likgiltiga ut. Sonja iakttog noga kontrahenternas miner. Där- på gjorde hon ett tecken tvärs öfver bordet mot mig, såg sedan på Brookarna och drog ihop an- siktet, som om hon luktat på något surt. Med en blick på lady Threaton gjorde hon därefter en rörelse, som om schasat bort en näsvis fluga; allt skedde mycket fort och synnerligen åskådligt. Därefter förvandlades hennes sätt med ens. Konversationen flöt lätt och lifligt. Vi talade om land, städer och byar, personer och typer. Frö- ken Rothen, tyskan, drogs in i samtalet och be- rättade sina fyra bästa historier från hofvet där mamma tjänstgjorde; på de lustiga punkterna skrattade vi mangrannt, utom miss Marthe Brook, som med gaffeln ritade hieroglyfer på bordsduken de där kunde uttydas som: den 100:de gången. Madame såg glad ut, och fälde understundom ett vist domslut.' Sonja låtsade ej om hieroglyferna, utan tinade så småningom upp Marthe med en kalkyl öfver nu lefvande .odöpta hinduer. Vi reste oss omsider från frukostbordet i den angenäma- ste stämning, och fridens engel sväfvade öfver Dss, när vi i spridda grupper tågade in i salongen. Där låg den nyss anlända posten. Ingen finns väl, som, borta från hem och frän- ier, ej känt glädjen öfver bref hemifrån. Vi läste våra bref och tidningar med en noggrannhet, som icke tillät ett ord att gå förloradt. D. v. s. vi utpräglade nationaliteter, som ryskan kallade oss själf var hon för mycket kosmopolit, för att syn- nerligen intresseras af sitt land. Hon höll ett ett franskt blad, och hennes brefvexling fördes hufvudsakligen med en engelsk skräddare, som fått förtroendet att kläda henne. Fröken von Rothen hade sitt vanliga lördags- bref från fästmannen. De kommo punktligt och precis, alltid på ett ark, med monogram och krona midt på framsi- dan och bred marginal i kanten. Hon läste det först och mycket ordentligt, men hon hvarken kysste det eller betraktade det ömt, som en del fästmör hafva för sed, allt sådant an- såg hon dåraktigt, och vittnande om mindre godt förstånd, som hon uttryckte sig. Marina tog sitt bref från fadern med sig; hon läste det alltid ensam. Misserna lågo framstupa öfver ett stort kartverk öfver Alperna, som var utbredt på salsbordet, och letade ut pappas väg bland snö och is samt pe- kade på en liten fläck, stor som ett pepparkorn, högt uppe bland skyarna. »Tänk här, just här stå pappa och Rodrik och James och de två guiderna.» Tillfället var för frestande för fustinnan, hon klämde fast madames binockel och böjde sig djupt ned. „ »0, hvad säger ni, bästa miss Brook, o, sa li- ten er pappa måtte vara, jag ser honom icke ens med binockel på.» Miss Brook vecklade ihop kartan, och fridens engel flög med en stor svart fläck på vingen. Fridens engel hade flugit och misserna Brook försvunnit. Sonja kom åter in i salongen, ryckte litet på axlarna; det var lyckligt, att hon ångrade sitt skämt, när hon såg, hur illa det upptogs. »Jag ber om ursäkt för att jag stört friden», sade hon litet tvärt, »men jag trodde ej det var så farligt» — det ryckte litet af tillbakahållen skrattlust i ögonvinklarna — »damerna se så all- varsamma ut?» »Ja, det var så ljufligt nyss», suckade madame. »Ja, det är eget att aldrig kunna låta det min- sta tillfälle att stöta någon —», fröken von Rot- hen tystnade tvärt. Sonja hade endast höjt huf- vudet en smula och låtit blicken en sekund hvila på henne. (Forts.) Innehållsförteckning': Johanna Henrika Hallberg. (Med porträtt.') — Öresund; dikt af Anna A. — Styfmödrar; af Ada. — Några fruntim- mersminnen ; upptecknade af Engammalpennfäktare. I:Idun. — Valsen; af —n. — Husmoderlig almanack; af Stenia. — Våra vänner. För Idun af Helena Nyblom. (Forts, och slut.) — Vid pensionen. Skildringar för Idun af Channåh. (Forts.) Förlofnings ocli vigselringar ständigt lager hos Juvelerar HALLBERG Stockholm. Order frän landsorten expedieras omgående. gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon" _ ________ , tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten- Om gamla saker insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgående. FerHialsband, saker insändas fr™--------------- ------------------------ Juvelerar HALLBERG Stockholm.