Idun: 1891

282 [DUN 1891 Säg icke allt hvad du vet, men vet alltid hvad du säger. JA. pLAUDIUS. Det är ej hvem som helst, som kan hoppas fä några sidor af Jules Simons hand såsom inledning till ett literärt arbete, men Claude Yignon var icke heller, såsom man af det föregående kan förstå, »hvem som helst». Och huru framstående hon än var som författarinna och artist, så skulle dock 'kanske hennes egen lefnads roman ha kunnat erbjuda ej mindre spännande episoder än någon af dem, som hen- nes fantasi eller världserfarenhet skapat. Det var under »Salonen» 1851, som man första gången inom literära och konstnärskret- sar i Paris fäste uppmärksamheten vid en följd af artiklar öfver denna utställning i en af de stora tidningarna. •— Låtom oss i för- bigående säga, att om det — af naturliga or- saker — är stor skillnad på en konstutställ- ning i Paris och i Stockholm, så är det nä- stan ännu större skillnad på sättet att redogöra för och kritisera densamma. Man läser sig ej till att bli konstkritiker i Prankrike ; den som egnar sig däråt har i stället så mycket mera utprägladt sinne, medfödt eller genom åskådning förvärfvadt, för formens och färgens skönhet och harmoni samt för detta sanna i det sköna, som är kärnan i all estetik. Och sina idéer härom bör kritikern förstå att fram- lägga på ett sådant sätt, att han intresserar de bägge motsatta polerna i sin läsevärld: arti- sterna och publiken. Vanligen lyckas han här- uti ; och han lyckas så mycket bättre, ju mera han inlägger sin egen personlighet i sina om- dömen och hela sin framställning. Man lefde då ännu under romantismens aftonrodnad, och blott några få egde mera en aning eller obe- stämd förkänning än en medveten idé om den nya konst, som snart skulle slå ut i så här- liga blommor. I Noemie Constant artiklar spåras likväl drag af denna förkänning om en annalkande ny konstperiod. Följande året, 1852, hördes åter samma namn, men nu på dubbelt sätt, såsom både utställare och konstkritiker. Hon utställde inom skulp- turafdelningen en staty, »Bacchi barndom». Hvem var Noëmi Constans ? Ingen annan än vår Claude Vignon, en tjuguårig ung dam, i konsten elev af den store Pradier. Hon var vacker som en dag, spirituel som få, och hennes ungdom var därtill omgifven af ett visst romaneskt skimmer. Hon var hvarken ogift, gift eller enka, — hon var skild vid sin man, en mycket märkvärdig företeelse, som börjat sin bana såsom prest, men lemnat detta äm- bete och från sina teologiska studier ledts in på filologiska, därifrån på talmudistiska, där- ifrån på »de hemliga vetenskaperna» och slu- tat med la haute magie. Han hade under någon tid sökt att grunda en ny religion, men förmodligen ej funnit lämplig grundval för den- samma, och lefde ända in på 1870-talet såsom ett slags privatiserande trollkarl, ställde horo- skop efter Tycho Brahes regler, kunde fram- mana andar och i nödfall ge anvisningar och råd om konsten att göra guld. Det skall vara i Paris, som man midt upp i nittonde seklet träffar sådana original1 Huru som helst var denne uppenbarligen ej den man, som passade för den unga konst- närinnan och författarinnan, och hon hade ock rätt snart fått sitt äktenskap med honom upp- löst. Namnet Constans behöll hon dock länge neg i »Salonen», eller ända till dess att hon såsom författarinna skapat sig själf ett namn genom den pseudonym, hvilken för den stora mängden gällde såsom hennes verkliga namn, och hvilken hon ännu såsom madame Bouvier bevarade i sin artistiska och literära produk- tion. Här var och förblef hon Claude Vignon. Hvarje biografiskt lexikon har en lista på hennes verk, och ingen konstkännare i Paris saknar kännedom om de dekorativa skulptu- rerna af hennes hand i en af Louvre-palatsets monumentala trappuppgångar, om hennes bas- reliefs på S:t Michel-fontänen, om hennes fyra evangelister öfver hufvudingången till kyrkan S:t Denis du S:t Sacrement, om hennes tre barngrupper i Square Montholon, om hennes Fiskare med sitt nät i Louvre-muséet samt om hennes många byster och medaljonger af sam- tida statsmän och andra celebriteter. — Hennes literära arbeten skall jag ock nöja mig att blott och bart uppräkna; de börja med »Jeanne de Manguet, moeurs de province», som utkom 1861, hvarefter följde slag i slag »Bécits de la vie reelle», »Victoire», »Les Complices», »Tin Drame en province» ; och efter någon tids mellanskof »Un naufrage parisien», »Château Gaillard», »Elisabeth Verdier», »Les Drames ignorés», »Bevoltée» och ännu flere, de sista från 1880-talet. Men det var ett annat författareskap, som gjorde Claude Vignon om ej mera uppburen, dock mera bekant än det rent literära. Hon var nämligen en af »1’Indépendance beige’s» politiska korrespondenter i Paris under de se- nare åren af kejsardömet och de första af re- publiken, och hon var tillika »Moniteur uni- versel’s parlamentariska referent i Corps légis- lativ under åren 1868—1870. »Hon utförde detta värf,» säger Jules Simon, »med mycken lätthet och stort behag samt med en mycket säker politisk takt. L’Indépendance belge var dà det liberala Frankrikes förnämsta organ i Europa och till och med ibland oss själfva. Tidningarna i Paris voro, utan all fråga, ut- märkt redigerade. De räknade bland sina re- daktörer sådana namn som Prévost-Paradol, Emile de Girardin, Eugène Pelletan, Bigault, Weiss, Schérer» — Jules Simon nämner ej sitt eget namn, som borde stått främst 1 — »men de stodo under en lag, strängare än den gamla censuren, och de fingo hvarken di- skutera kejsardömets färd eller ens redogöra därför.» — L’Indépendance» kunde visserligen ej få inträde i Frankrike utan polisens med- gifvande, men dess redaktörer riskerade i allt fall icke dagligen sin frihet och kunde något så när få säga sanningen. Hvilken fin takt det fordrades för att under sådana förhållan- den vara tidningens politiske korrespondent, behöfver ej sägas. Något af de första åren efter kriget gifte sig Claude Vignon för andra gången. Hennes make blef den dåvarande helt UDge deputera- denfrån Marseille i Nationalförsamlingen Maurice Bouvier. Få statsmän ha gjort en hastigare lycka än han; gång efter annan minister, har han till och med under en viktig period varit konseljpresident och innehar för närvarande finansportföljen i herr de Freycinets kabinett. Den, som skrifver detta, var under flere år nära granne till den förtrollande villa vid Eue de la Tour i Passy, där monsieur och madame Bouvier residerade, och där hon samlade om- kring sig eliten af hvad Gambetta kallade »den atheniensiska republikens» illustrationer. Men hon tärdes af en bröstsjukdom, hvilken för ett par år sedan kallade henne hädan från sin make och sin son, Louis Vignon, arftagaren till ett namn, adladt genom snille och hjärta i förening. Renhohn. När jag skall dö. Ijjfär jag skall ib, jag leija vill en flicka vii min dödsbädd stå, att, innan natten jag hör till, en sista blick, af dagen få. %n sista blick ur ögonpar, som sluter inne solens glans och gömmer allt hvad härligt var och hvad i lifvet ljufvast fanns. -Och i ett vin, som gnistrar skönt i solnedgångens gpllne brand, jag tackar för allt godt jag rönt af hvarje trofast brodershand. jag tackar för hvar vänlig ros, som blommade bland törnesnår, och finns ett annat lif, som tros, till detta vid en kpss jag går. Daniel Fallström. Skola eller hem? En synpunkt i en viktig fråga*. B et har alltid synts mig som ett helge- rån mot hemmen, da jag sett religion > upptagen som läroämne pä skolornas lektionsplan. Hvar, om ej i hemmet, skola barnen lära sig fatta Guds kärlek? Där hafva de ju den bästa jordiska bilden däraf i föräldrarnas kärlek till barnen. I hem- met, i det dagliga lifvet är det tillfälle att ständigt tillämpa religionens ädla bud, och det är väl så religionen skall läras, ej i torra frågor och svar på skolbänken. Re- ligionsundervisningen i skolorna har emel- lertid vunnit sådan häfd, att den svårligen mera kan bortlemnas, ja, kanske hela vår * Ehuru icke redaktionen i allo delar de åsikter, förf. till föreliggande uppsats framställer, ha vi dock ansett dem vara beaktansvärda och ej velat under- trycka dem. De kunna måhända gifva uppslag till vidare diskussion.