Idun: 1891

296 ÎDUN 1891 Sallad af svamp. Kokt svamp sönderskäres, lägges i en salladsskål, öfverströs med litet fin- hackad lök, kryddas med salt, peppar, litet fransk senap, olja eller grädde och vinättika. Blandas väl. Searnpfrikasé. Svampen rensas, sönderskäres och sköljes väl. Ett stycke smör fräses i en panna, svampen ilägges, fräses tillsammans, tills svampen dragit åt sig allt smöret, fuktas sedan med litet buljong, helst af kalf eller höns, kryd- das med salt, peppar, litet rifven muskot, stötta nejlikor och kanel samt litet hackad persilja. Ett par skalade citronskifvor och smörsås,afredd med äggulor och grädde, hälles öfver alltsammans och omröres. Fanny —g. Smånotiser från kvinnovärlden. Fru Wendela Hébbe, f. Åstrand, den be- kanta, spirituella författarinnan, fyllde i tisdags 83 år. Hon är nämligen född den 8 september 1808. Den åldriga skriftställarinnan, som för närvarande jämte sin dotter, den framstående konstnärinnan Signe Hebbe, vistas å sommarnöje i Stockholms skärgård, är fortfarande vid nästan ungdomlig vi- gor och bästa lielsa. Svensk sjuksköterslca i England. En kor- respondent från London skrifver: En svensk sjuk- sköterska, fröken Frida Lindholm, har med drott- ning Victorias tillstånd blifvit inskrifven i Queen Victorias Jubilee Institute for Nurses och erhållit diplom såsom Queens Nurse för vårdandet af sjuka i deras hem. Teater och. musik. Kungl. operan började i onsdags sina dramatiska föreställningar med uppförandet af Shakespeares »En midsommarnattsdröm» med Mendelssohn-Bar- tholdys vackra musik. Spoles roll utföres af hr Viktor Holmquist. Som i går torsdag skulle första Arnoldson-före- ställningen gifvas med »Mignon» pä programmet. I morgon gifves den andra, då »Traviata» uppföres. Angående allt detta hinna vi först i nästa num- mer yttra oss. Att framgången äfven här är gif- ven, taga vi för naturligt. Alla biljetter äro ut- sålda för mer än en vecka sedan. K. Dramatiska teatern gaf i lördags sitt första nya stycke för säsongen, nämligen Blumenthals 4-akts lustspel »Dubbelspel». Stycket, som vill framhålla, hurusom människan i allmänhet äfven har ett andra ansikte, olikt det hon vanligen bär till sy- nes, är verkligen mycket roligt med lustiga för- vecklingar och en spirituel dialog, i hvilket af- seende Blumenthal fördelaktigt skiljer sig från öf- riga tyska lustspelsförfattare. Utförandet är ock på alla händer godt, ja delvis oöfverträffligt. Sär- skildt gäller detta senare hr Fredrikson, hvilken som den stolte och en smula på dekadans komne grefve Balduin von Mengers torde hafva en af sina allra bästa uppgifter. Fru Rundberg är förtju- sande som den unga enkegrefvinnan, och fröken Behrens — grefvens dotter Kitty — tordeblifvamyc- ket användbar i dylika roller, särskildt om hon kan få litet mera välde öfver sitt talorgan. Hrr Skånberg, Bceckström och Hedlund förtjäna äfven att nämnas. Iscensättningen är alldeles förträff- lig och länder hr Personne till synnerligt beröm. — Otvifvelaktigt har teatern i detta stycke fått en god dragningskraft för den närmaste tiden. Yid pensionen. Skildringar för Idun af Channåh. (Forts.) jlady Threaton hade i stället sett ytterst ringa af yL den stora världens lif. En säsong hade hon va- rit i London, innan moderns död band henne 1 åter vid och inom det gamla stamgodset. Hen- nes utseende hörde ej till dem, som frappera; det var det lugna, säkra, klara, som småningom drog hennes vänner allt närmare henne. Icke ett spår af falskhet, icke en skymt af hyckleri^ icke ett ord för mycket eller ett steg för långt åt sidan. Och allt skedde, utan att hon själf tycktes fästa sig därvid, blott därför att hon ej kunde frångå en fin, ädel och bildad natur. Man anade, att hjärtat kunde brinna innanför denna lugna yta, men man kunde veta, att ingen obehörig skulle få se branden. Däri, i en kanske tör långt drif- ven stolthet, i rädsla för att låta något mänsk- igt öga loda i hjärtat och mäta känslornas djup, åg kanske hennes största svaghet, och därför var ngenting så sårbart som just hennes stolthet. Andra dagen kom Antonia till mig. Hon hade fått bref från mr Roylands fästmö, miss. Marks, hvari denna betygade sin glädje öfver det intresse miss Brook genom hennes fästman visat henne och den sköna konst, de båda älskade. Brefvet slöt med en vördsam inbjudan titl hennes atelier, där hon för tillfället var sysselsatt med en utomor- dentligt intressant kvinnofigur. Allt var mycket hyggligt och vänligt skrifvet, och Antonias hjärta riktigt drogs till amerikan- skan. Därför ville hon nu öfvertala mig att göra henne sällskap, eftersom hon var alldeles obe- kant med familjen. Fastän min bekantskap var lika stor, lofvade jag göra, hvad hon åstundade, och följaktligen, när visittimmen ingått, svepte vi in oss i regn- kapporna och tågade i väg. Hotellet var det bästa som fanns, och vi traf- vade hurtigt tre trappor upp till höger, där den provisoriska atelieren skulle vara. Mr Royland öppnade dörren vid vår knackning. »Se det var vänligt att komma trots ovädret.» Miss Marks tryckte vänligt våra händer, hon hade ett godt, hurtigt utseende; det förra hade äfven pappa Marks, som mödosamt reste sig från något, som liknade en hemmagjord, orientalisk hvilobädd. Vi inbjödos att taga plats, men föredrogo att se oss omkring litet först. Rummet var stort, vettande mot norr, med gar- dinerna fråndragna. Två väldiga solfjädrar, ett par egendomliga hyenden, åtskilligt från växtvärl- den framstickande på oväntade ställen och ännu ett par möbler af nyssnämnda sort gaf det hela ett ganska fantastiskt utseende. Staffliet, duken och färgskrinet gåfvo dock tydligt tillkänna konst- närens arbetsrum, och där, framför en brun bak- grund, satt den omtalade Vilhelm Tells kusin be- skedligt med händerna i knäet. Antonia blef alldeles förtjust, Gumman syna- des, taflan jämfördes. Det var den förargliga näs- färgen, som miss Marks icke kunde fa fram, den blef endera för bjärt eller för blek. Antonia måste sätta sig ned och försöka blanda. »Litet gult kanske?» »Ja, det var icke illa, ännu litet mera.» Åh, det var ytterst intressant. Strax före middagen fick jag henne ändtligen med mig hem. Miss Marks stod öjverst vid trap- pan och viftade med sitt stora blå förkläde: »Glöm nu icke att komma i morgon precis kl. tio, ty då kommer modellen.» Och mr Royland stod bredvid med hufvudet på sned och sade bevekande: »Nu äro de två mot mig ; får inte jag komma till er, när svärfar tar sin lilla lur?» Det hade stått hårdt åt att få löftet till utflyk- ten, men nu hade vi det ändå, bara vädret fort- farande 'ville vara vackert, som det varit de två sista dagarne. Förslaget kom från miss^ Marks och Antonia, som önskade taga skisser från en för sin skönhet mycket omtalad plats uppe bland bergen. Miss Marks med fästman samt vi sex pensio- närer skulle gå till fots, men den mindre lättfo- tade delen, mr Marks, som dock kryat till betyd- ligt, sedan solen börjat skina, samt madame de Lassarre skulle däremot åka. Som dagen var en af de sista i september, var det troligt, att denna utflykt skulle blifva den sista för året, ja för många af oss troligen den sista för alltid bland Alperna, och därför när da- gen rann upp, helsade vi med glädje en strå- lande sol. Tidigt på förmiddagen satte sig den lilla kara- vanen i gång. Vi hade öfvergifvit slättlandet och börjat själfva bergstigningen. Först kom skjut- sen med de små, kraftiga hästarne, som varligt satte ned de skarpskodda hofvarna bland stenar- na. Madame och mr Marks gjorde intryck af ett hyggligt, välmående äkta par, som företog en ut- flykt tillsammans med alla sina barn, en son och Vid middagstiden kommo vi till hotellet. Här väckte vår ankomst tillbörlig uppmärksamhet. Två gäster, som tillbringat regnperioden här uppe, kommo ut på balkongen och beskådade oss med det varma intresse, som personer, de där i fjor- ton dagars tid endast sett uppassare och hotell- jungfrur, lägga i dagnn, då ett nytt ansikte blir synligt att vederkvicka ögat med. Värden själf stod på trappan, fyra uppassare täflade om att få bära in våra filtar och en plaid. Det var tydligt, att den döda säsongen redan tack vare regnet inträdt. Middagen var ypperlig oeh stämningen den allra bästa. Mr Marks visade sig vara^ en mycket jo- vialisk herre, och endast hans asyn, de rutiga turistkläderna med fickor på alla upptänkliga stäl- len och dfc korta små benen, instuckna i snör- kängor, gjorde ett ytterst komiskt intryck. Madame satt bredvid, och båda sökte meddela sig med hvarandra, men det var icke så^ godt, då hvar och en endast talade sitt eget språk, hvar- igenom en mängd förvexlingar uppstodo. Hemfärden skulle icke ske, förrän månen kom- mit upp, hvarför vi, de yngre af sällskapet, fort- satte med en vägvisare i spetsen upp till en platå för att därifrån se solens nedgång. Djupt, djupt vid våra fötter låg den lilla staden, och själfva tyckte vi oss stå skyarna och molnen nära. Hösten var inne, och höstens rika färg prakt hade brutit sommarens grönska, mark och växter skimrade i guld och rödt. Bakom oss låg ett jätteberg med evig snö, blänkande, och gnist- rande på toppen. Och så sjönk solen sakta ned... Ingen pensel, ingen penna kan skildra en syn så härlig som denna. Vi hade sett den alla förr, och dock grep den sinnet mäktigt och djupt, sa som alla naturens härliga taflor griper den, som eger ögat öppet därför. Först när solen helt hade gömt sig, bröts tyst- naden, och med varsamma steg begyntes nedfär- den. Vår sista utfärd tillsammans hade gatt till ända. Sommarens korta lugn var förbi. Höstens kalla vind hade strukit öfver berg och dalar och tryckt sin frostkyss på markens blomster, tills de alla stodo vissnade och svarta. Så kom vintern. Flinga på flinga föll. Snö- tyngda moln tycktes hänga på alpernas toppar. Det var en tidig, kall vinter, som jagade oss in- omhus och samlade oss vid kaminen. Sankta Marina saknades i vår grupp. Hon låg däruppe på sitt rum i full feber. Trots snön och en bitande vind, hade hon för några dagar se- dan besökt messan, det var på moderns dödsdag, hon hade aldrig försummat den förr — och så kom hon hem genomkyld och förbi. Det blef tunga dagar och svåra nätter. För- kylningen slog sig åt bröstet, lungorna blefvo an- gripna. På de vanligen bleka kinderna glödde sjukdomens förrädiska rosor. Hon var mild, tå- lig och foglig i allt, blott ett, dit drogs hon med hvarje fiber i själ och kropp — hem tillj sitt land och sin far. En den förfärligaste längtan, häftigaste åtrå efter honom hade gripit henne. (Forts.) Med detta nummer följer till prenumeranterna i Stockholm ett cirkulär från det storartade etablisse- mentet » Kaiser-Bazars i Berlin, hvilket numera hör till den tyska kejsarstadens sevärdheter. jte* Innehållsförteckning: Drottning Margherita af Italien, af J. A—st. (Med por- trätt.) — Carl Snoilsky, 1841—1891 ; poem af Daniel Fall- ström. — Föresatser ; af H—s L. — Iduns skollofskoloni som- maren 1891 ; af d:r C. Flensburg. — Löneförhöjningen, utkast af C. O. G. (Slut frän föreg. n:r.) — Efterplock frän industri- utställningen i Göteborg, af Sccevola. (Slutet.) — Apropos se- naste promotionen för damer, af H. H. (Slut från föreg. n:r.) _ Några anvisningar för konservering och anrättning af svamp. Prisbelönt svar på frågan n:r LXY. Af Fanny—g. — Smånotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. — — Yid pensioned. Skildringar lör Idun af Channåh. (Forts.) Förlofnings- oola. vigselrinsar ständigt lager lios Juvelerar HALLBERG Stockholm. Order från landsorten expedieras omgående. -T-. T- _ 1 _ __ j gammalt gnid, silfver oeh juveler uppköpas kon- JTOITlAsLiS OeCilCL, tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten. Om gamla saker Insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgående. Juvelerar HALLBERG Stockholm.