Idun: 1891

54 IDUN 1891 föreningens modeller varit anordnade. I den män tillgångar och lokala förhållanden det medgifva, komma i den närmaste framtiden Here dylika expositioner till stånd. Emeller- tid uppmana vi nu alla Iduns läsarinnor och särskildt mödrarna att taga noggrann känne- dom om den detta nummer af Idun medföljande illustrerade beskrifningen. Gurli L—r. Modetidningens kolorerade planscher hafva rönt en så liflig efterfrågan, att januariplansehen redan är alldeles ut- gången oeh ej vidare står att erhålla. Ktt bal-intermezzo. Af A. Noöl. . Personer : Klara. Torberg. Vilhelm von Beran. (Slut fr. föreg. n:r.) Klara-. Ni skulle ju bara kunna ge mig ett hop- kittadt bjärta för mitt splitternya. Medger ni, att jag skulle förlora på ett slikt byte? Vilhelm: Jag trodde inte, att också ni kunde räkna så väl — som ... Klara-, Som Melanie, ville ni säga! Melanie räkna! Det skulle Alfred höra! Han beklagar sig inte så mycket öfver någonting, som öfver att hon inte kan räkna. Vilhelm : Och dock var hennes äktenskap ett räkneexempel — ett lyckadt... Klara : Är ni riktigt säker på, att ni inte miss- räknar er därvid? Ni förebrår alltid min syster, att hon bedrog er den gången, men Alfred är nog oartig att påstå, att Melanie gynnade er, genom att hon tog bonom. Vilhelm: Herr von Lohman har ett skämtsamt lynne; jag lyckönskar honom därtill, ty han be- höfver det. För öfrigt är jag fullkomligt af hans mening. I detta fall var afgjordt den tillbaka- satte den gynnade. Klara: Så talar ett zinkadt hjärta! Det kros- sade hade nog haft annat att förkunna! Vilhelm: Men jag har verkligen aldrig älskat er syster Melanie ! Klara : Så ! Det var en nyhet ! Vilhelm -. Nej, jag har inte älskat henne ! Klara: Men hvem då? Vilhelm: Ett ideal, som bar hennes drag, hade guldblondt hår som hon, en förtjusande växt som hon, vackra små kattögon och ett bedårande le- ende. Men det var också allt, som den Melanie, hvilken de andra kände, och den, som jag trodde mig känna, hade gemensamt med hvarandra. Jag älskade ett väsen, som jag själf hade skapat mig, icke den verkliga Melanie. Hur skulle jag ba kunnat älska henne! Jag kände ju henne inte ens ! Klara: Om det är så ni menar, herr von Be- ran, så tror jag, att man egentligen aldrig älskar den person, man tror sig älska, utan alltid, som ni säger, ett väsen, som man själf skapat sig, ett väsen, som blott bär hennes drag, hennes yttre former. Kärleken är kanhända inte blind, men den bär glasögon, eller den är själf rätt och slätt ett par rosafärgade glasögon. Om man kände oss, sådana vi äro, då älskade man oss inte. Må- laren och kärleken — båda måste de idealisera oss. Vilhelm: Nej, det finns också varelser, som man inte behöfver idealisera för att kunna måla eller älska dem, sådana som man håller kärare, ju bättre man känner dem. Till dessa hör ... Hvar- för lyssnar ni så där inåt salen? Klara : Hör ni, hur pukorna dundra ? Dansen är strax slut. Vilhelm: Ja, jag är en dumbom. Ni har rätt! Klara: Hvad? Vilhelm: Dansen är slut, ocb svalklystna par skola tränga in på vårt område. Där är redan ett. . . Klara : Och vi tränga oss helt enkelt ut... Vilhelm: Nej, inte än, jag ber er, inte än! Hvad har ni nu i danssalen att göra? Klara: Mamma skall sakna mig. Vilhelm : Hon låter väl ändå inte trumma från läktaren efter er. Klara : Hvem vet I Vilhelm: Då spelar jag den oärlige upphiltaren. Jag behåller ... Klara: Tyst! De svalksökande där borta bli allt flere. Den brunetta där är mycket vacker! Vilhelm ; Hvad säger ni ! En pingstros ! Min smak . . . Klara (hastigt): Den känner jag! Vilhelm: Ännu inte alldeles! Fatalt! Det drar långt om, innan dessa blossande kinder hinna afkylas. Klara: Men vi ha redan svalkat oss nog! Vilhelm: Svalkat? Inte jag! Klara: Ja, ni hettar upp er mer och mer, dåni talar om Melanie. Ni hyser ännu agg till henne! Vilhelm: Nej nej — tvärtom! Jag skulle gärna vilja skänka henne en tacksamhetsadress i sam- metsportfölj, därför att hon inte tog mig. Om man gifter sig af kärlek för att efteråt finna, att man tagit fel på person, det måtte vara en skön upptäckt ! Det är precis, som om man trodde sig ha köpt ett etui med briljanter och efter hemkom- sten uppdagar, att kiselstenar ligga bäddade på den blåa atlasen. Och här i mitt fall: om Me- lanie blifvit min hustru, skulle jag inte blott med bestörtning ha insett, att hon inte var den, jag tagit henne för, jag skulle till på köpet nödgats känna, att jag gift mig »på sidan». Klara: Gift sig på sidan? Så lustigt! Vilhelm: Inte så särdeles! För den, som det träffar! Om jag hade upptäckt, att alla egenska- per, som jag trodde mig älska hos Melanie, voro att finna, inte hos henne, men dock bra nära på sidan! Om jag en dag kommit till den vissheten, att jag inte älskade min hustru, utan min — svä- gerska! Ty, ni vet det, jag älskar er! Klara: Och det säger man så mellan en polka och en fransäs ? Jag fäster er uppmärksamhet på, att inte mindre än fem par luftsnappare finnas närvarande här i vinterträdgården. Vilhelm: De kunna inte höra mig. De ingjuta blott mod hos mig, ty så länge vi voro ensam- ma, vågade jag inte bränna mina skepp. Brändt barn o. s. v. Om ni vore en vanlig ung flicka, skulle jag inte heller nu ha vågat... Klara: Med all tack för er komplimang om min ovanlighet, tillåter jag mig emellertid fråga: hvar- för? Jag finner ej, jag är så imponerande. Vilhelm: Unga damer pläga hysa en viss fördom mot de äldre systrarnas garderob. En af mina vänner fick sig blott af den anledningen en korg från sin tillbedda, att han tidigare haft olyckan göra sin kur för en af hennes äldre systrar. Denna unga dam hade en mycket sparsam mor ... Klara : Aj, aj ! Vilhelm: Rätt så: aj, aj ! Min vän fick böta för det ! Ty fröken Jenny förklarade, att det var all- deles nog, att hon en gång fått öfvertaga en af Elviras toaletter; men en af henne aflagd friare? Aldrig ! Hvad mig beträffar, hade jag alldeles inte tagit edra skarpa ögon och edert ur fröken Ullas romaner så tidigt inhemtade förstånd med i räkningen, men jag vet, att fruntimren föra noggrann räkning öfver sina döda, och tviflade inte ett ögonblick på, att fru Melanie vid hvarje meningsutbyte med herr von Lohman föreläste namnlistan öfver dem, som hon för honom offrat... Klara-, Ej att förgäta, att inte heller ni gjort någon hemlighet af edra känslor för Melanie. Ser ni, det skulle finnas godt om goda väninnor, hvil- ka i stället för en lyckönskan helt harmlöst sagt åt den där fröken Jenny: »Så, du gifter dig med Elviras forne beundrare! Generar det dig inte?» Vilhelm (oroligt vridande sig fram och åter) : Hmm! Klara: Icke dess mindre tycker jag, att fröken Jenny gjorde orätt i att afvisa sin vän .. . Vilhelm: Ah! Klara: Om hon blott gjorde det af detta skäl. Denna slags stolthet har jag inte lärt mig begripa. Men fröken Jenny kan nog äfven ha haft andra grunder... Vilhelm: Tror ni det? Skälet är för öfrigt en bisak. En korg är och förblir en korg! Klara: I alla fall är det märkvärdigt, att hvad man ville betrakta som ett undantagsfall före- kommer så allmänt, att det tar sin egen rubrik i anspråk inom bjärtestatistiken. Det låter mycket väl uttrycka sig i procent, hur ofta man går och förälskar sig i systern till sin första flamma. Vilhelm: Därmed må vara, hur det vill, men mitt fall är något alldeles särskildt. Statistiken har med det ingenting att göra. Jag älskar er, inte emedan, utan ehuru ni är Melanies syster. Klara: Det har jag mycket svårt att tro. Vilhelm: Försök det ändå! Det är aldrig för mödosamt att höja sig upp till sanningen. Klara-, Nå, utan tvifvel är det angenämare att tillhöra undantagen än de gamla, alldagliga fallen under en bestämd rubrik. Och det är naturligt- vis också mera smickrande att älskas, därför att man är sig själf, än emedan man halft om halft är en annan. Men ändå! Om ni älskar mig, som ni säger, är det inte därför, att ni finner mig likna er ungdomskärlek? Vilhelm : Nej ! Denna likhet, om den finnes, kan jag inte se. Ni har aldrig för mig varit Me- lanies syster, utan ett väsen för sig. Jag älskar hos er allt, hvari ni skiljer er från henne, och det, hvari ni liknar henne, det är de små fel, som jag måste tillgifva er. Klara: Tillgifver ni dem verkligen också? Vilhelm: Jag bemödar mig! Till dessa fel räk- nar jag så t. ex. ert vackra, blonda hår. Klara-, Och kattögonen? Vilhelm: Kattögon? Ni? Klara : Ja ! Lägg af glasögonen ! Jag har katt- ögon! Vilhelm: Vill ni promt ha det, så — låt gå! Ingen skall blott kunna påstå, att det är Melanies ögon. Formen, färgen, gärna för mig! Men ögo- nen äro dock själens spegel, och fru von Loh- mans afspegla ingenting. Af ett mycket enkelt skäl : ingen sitter där bakom. Klara-, Tyst! Är det vackert att tala så om min syster? För öfrigt börjar strax fransäsen. Paren därborta försvinna undan för undan. Vilhelm : Lycka till ! Klara: Vi måste ändå vända åter till salen. Helt säkert söker min kavaljer mig. Vilhelm: Hvilken är det? Klara: Baoron Sterner. Vilhelm-, Åh, han! Han är alldeles' för bekväm att ta illa vid sig, om han inte finner er. Klara: Men ban skall finna mig. Vilhelm: Nej ! Han kommer nog hit i dörren till vinterträdgården ; tack vare den exotiska vega- tionen undgå vi hans blickar, då skall han rycka på axlarna... Vill ni slå vad? Klara: Hvarför det? Jag skall underlätta hans bemödanden. Musiken börjar redan ! Så låt mig då gå! Och mamma se’n! Vilhelm: Mammorna få lof att finna sig i att förlora sina döttrar på balerna. Tst ! (Hviskande :) Jag ser redan baronen genom palmbladens galler. Han kastar en flyktig blick hitin, han ser oss inte. Han rycker på axlarna, han försvinner! (Högt:) Sade jag inte det? Sterner är filosof, frö- ken Klara. Och så är han inte förälskad i er. Annars skulle han nog ha funnit er ! Klara: Men han dansar bra! Ni har beröfvat mig min kavaljer! Vilhelm : Lyckligtvis kan jag erbjuda er en annan. Klara: Må så skel Vi gå alltså! Vilhelm: Ett ögonblick! Ni har ännu inte sva- rat mig på min fråga. Klara: Har ni frågat mig om någonting? Vilhelm: Bara en småsak! Om ni vill heta fru von Beran ? Klara: Är det inte nog, att jag ännu inte sagt nej? Vilhelm: Nog är det inte, men redan ganska mycket ! Klara ; Så nöj er med det ! Vilhelm (hastigt) : Nej ! Klara-, Herr von Beran, jag har aldrig behöft öfvertaga min systers aflagda garderob, följaktligen har jag ingen ingrodd aversion mot friare... Vilhelm: Som hon lagt af. Klara: Ja, jag menar, att min familj noga räk- nadt är skyldig er ett skadestånd. Vilhelm : Ni vill alltså? Klara-, Jag vill dansa fransäsen med er. Kom nu ! Vilhelm: Strax! (Han kysser henne.) Klara: Min herre! Hvad är det? Vilhelm: Ett litet förskott på skadeståndet — ingenting annat! Fortsättning följer! (Han läg- ger sin arm om hennes lif, och de dansa ut i salen.) (Ridån faller.) Ännu är det ej för sent att söka förmå edra väninnor, som ej hälla Idun, att prenumerera på densamma för året. Alla numren från början stå ännu att få.