Idun: 1891

56 I DUN 1801 Fågel FeniX- Berättelse för Idun af Mathilda Lönnberg. Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling 'Forts.) Vgru Lohman och Julia stego ombord för att kasta ännu en blick på det fartyg, som skulle C/l vara såsom ett hem för den enas man och den andras bröder. Allting var nytt och föreföll alls icke otrefligt, äfven kojerna voro rymliga. Wil- liam skulle bo i Gunnars koj och slippa att vara tillsammans med besättningen om nätterna. Det var en tillfredsställelse för Julia, som fruktade, att de råa sjömännen skulle behandla gossen illa. Kapten Lohman kom nu och sade, att de må- ste återvända, så vida de ej ville stanna, där de voro, under hela resan. Och doktorn steg ned i båten, hjälpte ned fru Lohman först, sedan Julia. Hvem kan förtänka honom, om han höll hennes hand i sin längre, än som strängt taget var nöd- vändigt, och tryckte den varmt. Och Julia kände, i trots af den svala hafsbrisen, en behaglig värme vid denna handtryckning. Den tycktes säga hen- ne, att hon egde en vän kvar, om äfven hennes bröder voro borta. Det är ett egendomligt skådespel att se ett far- tyg sätta till segel. Det ser i början så dödt och liflöst ut, där det ligger vaggande i dyningen, stort och klumpigt och orörligt. Det är som när man betraktar en puppa i samma ögonblick den brister och fjärilen kryper fram. Vingarna växa ut, det går en skälfvande dallring igenom dem. Och så i ett nu äro de utvecklade, glad och fri sväfvar fjäriln ut i rymden och försvinner för blicken. Med en seglare ser det nästan likaså ut. Seglen skjuta fram med fart, det ena före och det andra efter, vinden spänner dem, det går en dall- ring genom det mörka massiva skrofvet, det får liksom lif och i ett nu dansar fartyget fram öf- ver vågorna, lätt som en fjäril öfver det glittran- de, gröna, hvitskummande hafvet. Roddarne hvilade på årorna, medan detta skåde- spel visade sig för Julias ögon. Hon hade nog sett det många gånger förut, men med vida olika känslor. Förr, då hon såg sin faders fartyg segla bort, betraktade hon dem nästan med likgiltighet, såsom när en fågel lemnade sitt näste och flög bort. Men nu var det en jättefågel, som flög bort med det käraste hon egde. Det föreföll henne åtminstone så i detta ögonblick. Gunnar stod i bakstammen af fartyget och såg emot land. Där låg hans födelsestad med sina gråa tak och sin höga tornspira. Där vaggade den lilla båten med Julia och fru Lohman. Den blef allt mindre och mindre, nu syntes den ej mer. Så försvann staden, blott tornspiran stack ännu fram, likt ett finger pekande mot himlen. Så låg landet nere vid himlabrynet som ett moln, äfven det sjönk ned under synkretsen. Himmel och haf famnade blott hvarandra, båda lika blå, lika oändliga. Men där borta på det land, från hvilket han allt mer och mer aflägsnade sig, hade han lemnat allt hvad han älskade högst på jor- den. Hade han i detta ögonblick haft vingar, säkerligen hade han då vändt om till det fattiga hemmet, där modern grät öfver honom och syst- rarna sörjde. O, huru vansinnigt att resa bort så här och lemna fosterland och mor och syskon, vänner och kamrater — resa bort för att söka lyckan. Kanhända reste han i stället bort från denna nyckfulla gudinna, som uppsöker dem, hvilka ej efterslräfva henne, men undflyr dem, af hvilka hon ifrigast åtrås. O, att han aldrig farit ! Ur dessa sorgsna betraktelser stördes Gunnar af kaptenen. »Se så, min gosse», sade han och klappade honom vänligt på axeln; »nu gäller det att se, framåt och inte tillbaka, annars får du blicken skum af tårar, och det gäller att se klart.» Och Gunnar försökte att se framåt, men under hela resan vände sig hans tankar, liksom hans blickar, ständigt tillbaka. Man har också tid till betraktelser ombord på ett segelfartyg, när man är med blott som passagerare. William hade det i så fall bättre, att han hade sina vissa sysslor ombord, och öfver hufvud taget höll han sig vid godt mod och såg framåt. Men äfven honom hände det understundom, att han såg tillbaka, och då ville tårarne gärna smyga sig fram. Gunnar fann resan ganska långsam. Fåfängt packade han upp sina böcker och fördjupade sig i mekanikens studium och gjorde sina utkast och planer till förbättrande af maskiner eller maskin- delar. Tiden gick trögt, och när kaptenen gnug- gade sinå händer och prisade sitt nya fartygs goda segling, tyckte Gunnar, att det var tämligen oförtjänta loford. Omsider var man då framme i Hull, där trä- lasten skulle lossas. Gunnar fick bref från hem- met och skref själf tillbaka, men det ökade blott hans hemlängtan, och den engelska staden intres- serade honom föga. Efter några dagar hade dock»Carl Edvard» lossat och intagit ny last, och man gick åter till segels. Samma enformiga lif började åter, och den ena veckan följde på den andra. Slutligen rapporterades en morgon, att land syn- tes förut. Gunnar rusade då upp på däck, ifrig att skåda Amerika, hans framtids land. Och där låg, det som en strimma nere vid synkretsens gräns, dunkelt och platt och hvardagligt. Ingen- ting nytt, ingenting öfverväldigande, ingenting som slog an på inbillningskraften. Vinden var emot och man måste kryssa, och aftonen kom, utan att man synbarligen hunnit landet närmare. Gunnar gick ned i sin hytt och, trött af dagens väntan och spaning, kastade han sig på sin bädd och somnade tungt, vaggad till sömns af Atlan- tens vågor. Han vaknade vid spring och buller ombord, men fartyget tycktes honom ligga stilla, och han hörde ej vågorna slå emot dess sidor. Det var kvaft i kojen, och han slog upp fönstret. Utsikten förmörkades af en stor ångare, som passerade tätt intill »Carl Edvard». Under natten hade vin- den kastat om och det svenska fartyget hade hunnit högt i Delawareviken nära sin bestäm- melseort. * * * Gunnar hade tillbragt en månad i Filadelfia, han hade genomvandrat dess breda gator från norr till söder, från öster till vester. Han hade be- undrat stadens ståtliga byggnader, dess vackra parker, dess präktiga skeppshvarf och andra, verk- städer. Han hade sökt att erhålla plats än här, än där, och här som i Sverige frågade man ho- nom efter rekommendationer och smålog medlid- samt, då han sade sig inga sådana ega. Han började med att söka sig plats såsom ri- tare hos någon ingeniör, och han slutade med att i arbetsdräkt söka anställning på någon ma- skinverkstad — allt lika fåfängt. Så länge »Carl Edvard» var kvar, bodde han ombord, och hans uppehälle kostade honom ingenting; men nu hade det svenska fartyget afseglat, och han var ensamt hänvisad till sig själf. Kapten Lohman, medan han låg i hamnen, hade äfven gjort försök att skaffa Gunnar plats, men också det hade miss- lyckats, och kaptenen var mer nedslagen, än han ville visa, därför att det slagit så illa ut. Han tillbjöd Gunnar att följa med därifrån, men denne afböjde det. Gunnar tog sig rum på ett billigt boardinghous och beredde sig att fortfarande söka anställning. Till modern hade han skrifvit ett långt, kärleks- fullt bref, strax han kommit ut. Han hade talat om Filadelfias härligheter och sagt, att han var vid god helsa och snart hoppades få någon plats. Han skref ett andra bref, i hvilket han berättade om Fairmounts park på det utförligaste och sade, att han var mycket upptagen. — Ack, upptagen att söka arbete! Men det talade han ej om. Så kom hans tjuguandra födelsedag, då han blef myndig. Han var mycket nedslagen, mycket sorgsen. Oaktadt han lefde så sparsamt, hade hans medförda pengar betydligt smält ihop dag för dag. Han räknade öfver sin kassa, han hade knappast 10 dollars kvar. Men ändå ■— sitt ord till morbrodern skulle han hålla. Han skref till sin mor och inneslöt i brefvet en öfverlåtelse på sitt lilla kapital, »som han ej mer behöfde». Han bar brefvet på posten och återvände hem. Han var till mods såsom den, hvilken bränt sina skepp, och det blott återstår att segra eller dö. Han kunde ej dölja för sig, att det var mera utsikt till det senare än till det förra, men han ville kämpa för lifvet. Dagen därefter tog han arbetskläder på sig och gick ned till ångbåtshamnen, erbjudande sin tjänst som bärare åt de resande. Det lyckades honom, och hans förtjänst för dagen blef ej så liten. — När det är det enda, som lyckas, måste man försätta därmed, tänkte Gunnar, — men egen- domligt vore ändå, om jag skulle rest ut till Ji- ladelfia för att blifva sjåare — det kunde jag ha blifvit hemma i Sverige. — Jag undrar, hvad stackars mamma skulle säga, om hon såge mig. som sådan, tänkte han vidare med ett bittert leende. Han hade redan fortsatt sitt yrke några dagar och stod nu och väntade på någon sysselsättning. »Hör hit där bortaI Kom och bär!» ropade en ungdomlig röst i det samma, »tag i här!» Gunnar skyndade fram. En ung man i resdräkt kom från en liten ångbåt, som såg ut som en lustjakt. Han hade en helt lätt kappsäck, han bar en resväska i ena handen och en bössa i den andra. Han var i sällskap med ett ungt frun- timmer. De tycktes vara syskon, att döma af den stora likheten dem emellan. Gunnar tog kappsäcken och resväskan samt räckte ut handen efter bössan, men den unge mannen drog geväret tillbaka. »Det är en för dyrbar pjäs att lemna ifrån sig», sade han. »Ni skulle kunna skada den fina meka- niken.» »Hvad det angår, sir, så är den redan ur lag,» sade Gunnar, efter att ett ögonblick, hafva sett på bössan. »Fördömdt! När skedde det? Och jag som be- höfver den för jakten i morgon.» »Om Nä vill anförtro den åt mig, så skall jag laga den till dess åt Er», förklarade Gunnar. »Ni är då bössmed?» frågade amerikanaren och betraktade honom misstroget. »Icke alldeles», svarade Gunnar leende, »men jag förstår mig i alla fall på mekanik.» ‘ Amerikanaren tvekade ännu. Gunnar slängde upp kappsäcken på axeln och frågade, hvart den skulle bäras. »Chesturet street mr 40», blef svaret. Man begaf sig i väg. De båda syskonen sam- talade, Gunnar teg och följde dem. Efter några ögonblick vände sig den unge mannen åter till honom. »Kan ni laga bössan, utan att taga den med till verkstaden?» frågade han. »Jag menar hemma hos mig.» »Jag måste undersöka den något förut,» svarade Gunnar. »Jag är angelägen att få begagna mitt nya ge- vär på jakt i morgon,» fortsatte den unga ameri- kanaren, »men, om jag låter föra den ned till onkels verkstad, tycka de kanske, att det inte är så brådtom, och att det kan dröja så länge.» De kommp till det uppgifna huset, och Gunnar infördes i ett rum, där han undersökte geväret. Då han det gjort, förklarade han, att om han finge hemta dit sina verktyg, skulle det både gå lätt och fort. »Är det en fint för att komma ifrån saken?» sporde den misstrogne amerikanaren. »Ni får väl se,» sade Gunnar leende, lemnade ifrån sig geväret och skyndade ut. »Men, Archibald, du betalade ju honom icke för det, att han burit våra saker,» sade den unga missen. Ur (Gösta (Berlings saga medföljde som bekant förra veckan som extrabilaga till dem, som prenumererat å Idun med Modetidning. Ett par hundra exemplar finnas ännu kvar af nämnda bilaga, som därför i mån af till- gång kan erhållas mot insändande till redaktionen af SO öre i sparmärken (ej frimärken). •V» Innehållsförteckning: Ottilia Künsten; af Mathilda Boos. (Med porträtt.) — I kälkbacken ; poem af V. E. Hollander. — Hedersskulder ; af Ave. — Vår Betty ; skiss för Idun af Elin Ameen. — Om re- former i kvinnodräkten; af Gurli L—r. — Sonja Kowalewski. (Med porträtt.)— Ett balintermezzo; af A. Noël. (SL fr. förra numret.) — Liten efterskörd från svenska skaldinnors hlom- parterr. För Idun af Birger Schöldström. I: Ett nyupptäckt poem af fru Lenngren. — Smånotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. — Fågel Fenix ; ber. för Idun af Ma- thilda Lönnberg. Bel. med beders. omn. vid Iduns stora pris- täfling. Jm*