Idun: 1892

42 iDUN 1892 Hvad rätt du tänkt, livad du i kärlek vill, det är en skörd, som undan honom bergas, hvad skönt du drömt kan ej af tiden härjas, ty den hör evighetens rike till. yiKTOR jlYDBERG, varande öfverläkaren för den pedagogiska af- delningen, professor Hjalmar Ling, kom henne att det oaktadt våga försöket. Hon inskrefs som elev och hade inom kort hunnit fatt de andra. Detta års kurs räknade åtta elever— första året hade ej haft mera än fyra. Den 8 maj 1866 aflade hon examen med utmärkta betyg, och följande dag erbjöd prof. Ling henne anställning som biträdande lära- rinna vid Centralinstitutet, en utmärkelse, som icke kom någon af institutets öfriga elever till del. Under ledning af den dåvarande ordinarie lärarinnan, fröken Hildur Ling, utvecklades hon till en skicklig och för sitt kall varmt in- tresserad gymnast. Också har hon alltid i tacksamt och troget minne bevarat prof. Ling och hans syster. Efter denna senares död 1884 tillträdde hon ordinarie befattningen som lärarinna för den pedagogiska afdelningen, hvilken plats hon än i dag innehar; dessutom deltar hon i skötandet af institutets klinik. Hennes verksamhet har ej endast varit in- skränkt till institutets egna elever, hvilkas an- tal, under de snart tjugusex år hon där varit anställd, uppgått till 216; hon har dessutom ägnat sin tid åt skolor, privatelever oeh patien- ter till en numerär, vida öfverstigande tusen- talet. Under prof. Bergs ledning förestod hon den dåtida elektricitetskliniken på Centralinsti- tutet samt under tre månaders tid undervisningen i sjukgymnastik under ordinäre lärarinnans sjukdom. Dessutom var hon ensam lärarinna för de kvinnliga eleverna i Stockholms Gymna- stik- och Fäktklubb under tre års tid. Utom de betalande privatpatienter, hvilka be- gagna sig af hennes erfarna och skickliga be- handling, finns det ett stort antal medellösa, åt hvars vård hon utan ersättning och med en aldrig tröttnande människokärlek ägnar sina le- diga stunder. Hennes uppfattning af sin ställning som lära- rinna är värd allt erkännande. Skämtsam och kamratlik utanför lektionstimmarne, utöfvar hon under dessa en sträng disciplin. Hon är också varmt afhållen af alla sina elever och följer än i dag med oförminskadt intresse allas deras öden i lifvet, hvilka under loppet af något öfver ett fjärdedels sekel varit ställda under hennes handledning. Mycket mera vore att lägga till denna enkla lefnadsteckning, som blott ofullständigt skildrar den anspråkslösa och varmhjärtade kvinnans mångåriga verksamhet i den lidande mänsk- lighetens tjänst. H. W. Hela världen är en rad af underverk, men vi äro så vana vid dem, att vi kalla dem hvar- dagsting. H. C. Andersen. Lifvet själft är ieke annat värdt, än det rätta man velat, det goda man uträttat och det minne man efterlämnar. Es. Tegnér. Fyra visor. Af Emanuel Geibel. Tolkade af Fågel Blå. I. Förbi dr röda rosors tid. Nu liljor blomma blott; Nu har mitt hjärta vunnit frid, Till hvila härlek gått. Du nalkas, lifvets lugna hösti— Ben heta kärleksglöd Boek lämnat kvar uti mitt bröst En strimma rosenröd. Och efter vårens vilda strid Nu frid mitt hjärta fått; Förbi år röda rosors tid, Nu liljor blomma blott. II. Bu frågar mig, du lilla, Hvi jag min tid vill spilla På sång oeh klagolåt; — Jag har försummat våren Oeh lekt med hjårtesåren: På skämt nu följer gråt. Når vårens rosor glödde Oeh bägarns purpur blödde, Jag var ej törstig då, Mig vinkat eldig drufva Och rosenläppar ljufva; — Jag aldrig sökt dem nå. Nu sjunker sol i hagen, Nu bleknar sommardagen, Nu eldas det, mitt bröst; Men våren år försvunnen Och drufvans glöd förbrunnen; Han nalkas, lifvets höst, Förbi med solskensdagarI — Nu sjunger jag oeh klagar Min sorg på hvarje stråt: Jag har försummat våren Oeh lekt med hjårtesåren: — På skämt nu följer gråt. III. Bu är så tyst, så blyg, du lilla; Oeh ser jag 'dig i ögat in, Bär strålar mot mig blidt oeh stilla Bitt oskuldsfromma barnasinn’. I ord du ej din känsla kläder, Bu småler endast fint och godt; — Så månen 1er, när sol gått neder, I himlens blåa stjärneslott. I skära drömmar hän mitt sinne Förrinner, när du ser på mig; Blott ett behåller jag i minne: Att jag förenad är med dig. IV. Bu ljumma vårkvällsskymning. Hur är du mig så kårJ — Bland tunga skyar skymtar En stjärna här oeh där. — Ur skog oeh dalar stiger Mot himlens blåa loft Ljuf som en dröm om våren Violens varma doft. En sång jag ville dikta, Lik denna ljumma kväll. Men kan ej tonen finna, Så vek, så blid oeh säll, Styrelsesättet i våra hem. Af Ellen Bergström. »Det ärftliga lagbundna ko- nungadömet är den borgerliga frihetens och den borgerliga ordningens säkraste värn.» (Känd statsman.) ■ 'huru jag tror mig äga något öra for ti- ; dens ljud och missljud samt intresse för det, som arbetar inom den, ehuru jag städse haft motvilja för allt, som kan kallas orätt- visa och förtryck, och känner deltagande för lidandet och nöden, är jag emellertid för min ringa del förvissad om, att den socialdemo- kratiska framtidsstat, som förespeglas oss så skön af en del agitatorer, endast är en utopi, att samhällsskadorna icke skulle botas genom en omstörtning af det bestående statsskicket, utan snarare därigenom skulle beredas åter- gång till forna tiders näfrätt och barbar, och jag har icke ännu funnit anledning att öfver- gifva min tro på den konstitutionella monar- kien såsom den bästa af alla samhällsformer, om jag ock måste medgifva, att den måhända lider af brister, sådana som vidlåda allt mänskligt. Må ingen genom denna inledning före- ställa sig, att jag vore nog förmäten att ämna inlåta mig på statslära eller nog enfaldig att försöka mig på att lösa den sociala frå- gans krångliga problem, då jag saknar alla förutsättningar för att behandla dessa hög- viktiga ämnen. Men när man förnimmer detta högljudda missnöje mot allt bestående, som intränger snart sagdt öfverallt, och ser så mycket stackars folk, som »drifves hit och dit af vädret», kan ju äfven helt naturligt en kvinna, ehuru utan lärdom, väckas till tankar på rådande förhållanden och missför- hållanden, och hvar orsakerna till de senare samt om möjligt botemedlen mot dem kunna vara att söka. Några sådana utan alla anspråk framställda tankar, som hafva sammanhang med hemmets skick och styrelse, må jag ju äga någon befogenhet att här komma med. Hemmet utgör en liten stat i staten, och de båda hafva nog långt innerligare samband med hvarandra, än man vanligen antager. Hurudant det borgerliga samhället är, beror helt visst till stor del på, hurudana hemmen äro. Om man tittar in i de senare, skall /