Idun: 1892

1892 I DU N 43 mau f'â se ungefär samma styrelseformer som i staterna representerade. De äro i miniatyr stundom republiker, någon gång despotier, tyvärr allt för ofta anarkier och äfven till någon del konstitutionella monarkier. Som jag emellertid förhåller mig tämligen likgiltig, ja, tvifvelaktig mot det mycket be- römda republikanska styrelsesättet — gärna för mig må det äga några företräden! — men icke heller går så långt åt höger som Stjern- stolpe, hvilken, då han läste om kejsardömet Marockos mtagande, utbrast: »Strunt i lan- det, men det var skada på författning!», för- bigår jag dessa båda slag af styrelseformer. Mot familjedespotismen skulle jag nog pole- misera, för så vida den i vår tid icke utgjorde en så försvinnande insats i det hela. Tidsandan tyckes gå i den riktningen, att den vill afskaffa lagbundenheten i hemmen såväl som i samhällena; barnen tåla lika li- tet så kalladt tvång som medborgarne göra det; föräldramyndigheten börjar blifva otidsen- lig, och allt mera mognar det släkte, om hvilket det blifvit sagdt: »Barnen skola sätta sig upp mot föräldrarne. » Ungdomen fostras i allt för många hem i själfviskhet, egenvilja, olydnad och otyglad frihet, så att verkligen små anarkier uppstå litet hvarstädes. Den insuper närapå förakt för de försumliga eller svaga fäderna och mödrarna, lär sig pocka på sina rättigheter, utan att åläggas några skyldigheter; missnöje med hvad hemmet kan åstadkomma förspörjes nog, men att det exi- sterar något, som heter plikt, är för den unga friskaran motbjudande att höra talas om eller rent af obekant. I full konsekvens härmed är också den lefvande, praktiska kristendomen, hvilken som ett salt bör ingå i lifvets alla detaljer och skydda mot förruttnelse, fullständigt utesluten däri- från. Med bästa vilja kan man icke fritaga den kroppsarbetande klassen från att lämna en stor kontingent till detta slag af hem, ehuru det vare långt från mig att vilja påstå den enda. Orsaken till en sådan upplösning som den nu nämnda är nämligen ofta att söka däri, att familjefadren för ett lif i dryckenskap, hvarigenom han spiller aktningen för sig hos barnen och med den väldet öfver dem. Som ett vanligt motstycke ser man då, huru hust- run blifver loj och likgiltig samt söker sin tröst i kaffe och prat hos grannkvinnor. Bar- nen blifva därigenom öfverlämnade åt sig själfva och tillbringa sin mesta tid utan kontroll på gator och gårdar. Ännu oftare ligger orsa- ken i den öfverdrifna klemigheten, då man icke vill veta af det gamla kärnspråket: »Upp- föden edra barn i tukt och Herrans förma- ning!», utan endast håller på uppfostrans andra sida: ömheten och kärleken. I nu nämnda hem är det antagligen, som roten och upphofvet till många samhällsvådor äro till finnandes, ty månne det ej är från dem, som dessa fräcka pojkar utgå, dem man med en känsla af obehag möter på gatan, hvilka våga allt, och för hvilka man måste väja, om man vill undgå att antastas af dem, hvilkas nöjen understundom, efter hvad man läser i tidningarna, bestå i att lägga hinder på banan för det frambrusande tåget, gifva falsk brandsignal om nätterna, bryta upp bref- lådor och annat dylikt ofog; månne icke äf- ven den sortens ungdomar, hvilka i skolans ordning endast se fjättrar, dem de, så fort sig göra låter, söka afskudda för att i stället »läsa privat», och hvilka så ofta sluta som mer eller mindre förolyckade existenser? Och månne det ej är dessa samma, som utgöra, då de hunnit ett stycke längre fram, en så fruktbar jordmån för en hop revolutionärt och socialistiskt utsäde? Deras pockande på sam- hället blifver en följdriktig utveckling af poc- kandet på hemmet; deras missnöje med det förra en följd af det från barnaåren innötta missnöjet med hemmets förhållanden. Upp- fostrade i själfsvåld, som de äro, huru skola de sedan kunna. och vilja foga sig i den borgerliga ordning, som måste finnas, för att ingens rätt skall blifva trädd för nära, i den »lagbundenhet, scm är frihetens värn»; och då föräldrahemmet icke bibragt dem ett rätt begrepp om, att med rättigheter följa skyldig- heter, huru skola de sedan ute i lifvet kunna fatta denna viktiga princip? De hafva bil- dat sig liksom den föreställningen, bland flere andra falska, att samhället skall bjuda på en stor och bekväm vagn, i hvilken hvar och en skall hafva plats att sitta upp och mak- ligt färdas fram, på samma sätt som de förut åkt i den, som föräldrarne dragit. Den oreda i begreppen, som man med häpnad möter hos en stor del folk, hvilken gör dem till lekbol- lar för tilltagsna uppviglare, och hvilken man så gärna tillskrifver deras bokliga insikter och bildning, är enligt min tro långt snarare att tillskrifva den bristande sedliga disciplinen i barndomshemmet. Härtill kunna läggas de märkliga ord, som den tyske statsmannen Varnhagen von Ense uttalar på ett ställe i sina dagböcker: »Socialism och kommunism äro straff för öfverhoppad kristendom.» Ett ordspråk säger, att nöden drifver hund i band, och när dessa den otyglade egenvil- jans och egoismens representanter en gång själfva sitta som familjefäder, då omständig- heterna pålägga dem band och tvinga dem att lefva för andra, då är den läxa, de hafva att lära, både sur och svår. Den själfvisk- het och det själfsvåld, som i barnaåren jäm- förelsevis lätt kunnat kufvas, men som i stället fritt fått tillväxa, följa dem som ett ondt, hvilket förbittrar båda dem själfva och dem, som äro omkring dem, och sprida sig som en missnöjets smitta åt många håll. Hvad nu missnöjet särskildt beträffar, framhålles det nära nog som en dogm, att det utgör vilkoret för allt framåtskridande och alla förbättringar. Må vara att däri ligger någon sanning, men å andra sidan kan väl med fog däremot invändas, att det ofta händer, att den enskilda människan, som söker visa välvilja och ställa efter bästa förmåga, tröttnar i sina bemödanden och svalnar i sin ifver i stället för att sporras till vidare an- strängningar, så framt hon ständigt röner otack och klander. Och gäller detta måhända icke också i det offentliga lifvet? Låtom oss nu titta in i de hem, som hafva motsatta styrelsesätt, med andra ord utgöra konstitutionella monarkier i smått! Fadren är kung i sitt lilla rike, modren hans mini- stère — här blifver bilden ju något haltande — tillsammans bilda de regeringen, hvilken styr efter gällande grundlag, d. v. s. den gudomliga lagen, med hvilken de hafva att göra sig noga bekanta och tillägna sig som sin; de tänkande och längre komna barnen utgöra kamrarne, hvilka må tillfrågas och äga rätt att säga sin mening, hvilken god- kännes, om den är god, och de små barnen de, som ännu icke äga rösträtt. Föräldrarne hållas i vördnad, lagen i helgd. De för ord- ningens skull införda stadgarna efterlefvas, och en sund frihet, grundad på lydnad och kär- lek, råder. Barnen få där hållning och skick ; ungdomen blifver medveten om, att den har förpliktelser och moralisk ansvarighet. Visst händer det, att det blifver split i kamrarne, men den respekt och det förtroende, »stats- chefen» ingifver, hejda alla öfverdrifter och lugna sinnena. De hem, där en sådan ande och ett sådant styrelsesätt äro herskande, höra till fosterlandets samhällsbevarande element, och de unga män och kvinnor, som utgå från dem, hafva alla förutsättningar att blifva nyt- tiga och goda medborgare och medborga- rinnor. Skola icke därför vi alla föräldrar, hvilka samhällsklasser vi än tillhöra, hvilka älska våra fäders land, hvilka önska, att det må rensas från osunda jäsämnen, för att få lämna det i arf åt våra efterkommande friskt och rättsligen fritt ena oss om att inrätta våra hem efter sist antydda princip ? Må vi gifva akt på, om tygellöshet och oordning hålla på att gripa omkring sig i dem och i sådant fall stämma i bäcken, då vi merendels ej kunna det i ån ! Må vi hvarken tillåta ett missnöjets gnat på anordningar, dem vi med erfarenheten och kärleken till rättesnöre in- fört, eller ett oförsynt pockande på förmenta rättigheter! Må vi lära våra barn, att hvar människa, hon vare ung eller gammal, ja, så snart hon blifvit en medveten varelse, äger plikter, om dessa ock till att börja med endast bestå i att gå små ärenden från mamma ut i köket! Må vi praktiskt innöta hos dem så- dana heliga bud som dessa: Den där två kjortlar hafver, han gifve den, som ingen haf- ver! Arbetaren är värd sin lön. Hedra fa- der och moder! Gif käjsaren hvad käjsaren tillhör och Gud, hvad Gud tillhör, o. s. v. Icke vill jag hafva uttalat ett sådant öf- verord, som att allt ondt härmed genast vore afhjälpt, men förvisso skulle en rätt god dam därigenom sättas mot den destruktionens stört- flod, som synes hotfull för vår samfundsord- ning. »Barnet är mannens fader», och två forntida vise, hvilka omskapade sina nationer till den tidens främsta, riktade sin förnäm- sta uppmärksamhet på barnens uppfostran. Men för att kunna regera väl måste vi uppfostra oss själfva så, att våra barn, i stort som smått, må kunna se upp till oss och vörda vår styrelse så väl som våra lärdomar och efterdömen. I vimlet. Stundom i skymmande sommarnatten ljuda i drömmen toner från förr, susa som säng öfver stilla vatten, klappa så sakta på hjärtats dörr. . . (D. Fallström.) { Stockholm på den välkända restauranten en midvinterdag, när skymningen i fön- sterrutorna förde en fåfäng strid med de elektriska lågornas segerrikt strålande oceller. Middagen pågick som bäst, à la carte, charmant som vanligt, och uppassame serve- rade oupphörligt aptitligt doftande rätter, hvilka under gästernas lifliga samspråk in- mundigades med tydlig belåtenhet öfver till- lagningen. Det var verkligen en ovanlig tillströmning af folk den dagen, man måste vara riktigt påpasslig för att kunna få tillfälle att »vika ett bord» och för att sedermera kyparen ej skulle fullständigt negligera ens hungriga till- varo vid det där bordet; man måste ofta nog »vänta ut» de mättade för att få slå sig ned och studera matsedeln — som vanligt var detju hufvudsakligast ungkarlar, hvilka träng-