Idun: 1892

■_ __ _____ -J - - - - - ■____ ; ' ' 7—Ä1.y ■■■■i £;jÿ; yiNNAN OCH Stockholm. Gernandts Boktr.-Aktieb. ei &1P1 mm —.■ N:r 2 (212) Fredagen den 8 januari 1892. 5:te årg. Prenumerationspris pr är: Idun med Modetidning och kolorerade planscher......... kr. 8: — Idun m. Modet, utan kol. pl. » 0: 50 Idun ensam........................... » 4: — Byrå : Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.) Prenumer. sker i landsorten å postanstalt, i Stockholm hos redaktion. Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. Träffas å byrån kl. 12—1. Allm. Telef. 61 47. Ü tgifningstid: hvarje helgfri fredag. Lösnummerspris 15 öre. (vid kompletteringar). Annonspris : 35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande» o. »Lediga platser» 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad. J Ï är folkströmmen I på söndagsmidda-A gen väller upp för I trapporna i Nationalmuseum och in i tafvelgalleriet, så är det de stora, monumentala dukarne i kupolsalen, som tillvinna sig den första uppmärksamheten. Men sedan man sett på »Karl den tolftes likfärd» och »En hjältes död», går strömmen in i den svenska salen, skänker »Nordensköld» och »Erik den fjortonde» några minuters uppmärksamhet och tar sedan en öfverhlick öfver de mindre anspråksfulla, men mera intima taflorna. Bland dessa finns knappast en enda, som samlar så många åskådare framför sig, som Amalia Lindegrens » Söndagsafton i en dalstuga». Iduns läsarinnor ha säkert motivet i godt minne. Det är på en söndagseftermiddag på sommaren. Solen skiner in i stugan, som är fejad och pyntad. Arbetet hvilar, far har tagit af sig pälsen och fått fram fiolen, och nu ljuder en käck och munter polska och barnen dansa — husets barn i sin brokiga helgdagsstass och en fattig barfotaflicka i sin urvuxna ylleklädning. Gläd-Amaiia Lindegren. ' MËH »2 . . Ui mm jen står högt i tak, och familjens allra yngsta telning, som sitter på sin moders knä vid spiseln, sträcker ut sina små armar och vill vara med i ringen. När folkströmmen skingrar sig i smårummen, kan man vara viss om, att de, som skockat sig omkring nyssnämnda tafla, ej gå förbi »Flicka med apelsin», utan att stanna och småle åt den trefliga ungens genomförtjusta blick och de knubbiga händernas fasta tag omkring apelsinen. Och så småler man i förbigående åt »Frukosten», den pigga, mörklockiga tösen, som sitter på golfvet och äter välling i sällskap med sin docka, och som är lika glad, fast hon har hvarken strumpor eller skor att sätta på sig. Det är i första rummet de ämnen, Amalia Lindegren valt att framställa, som skänkt hennes taflor denna popularitet. Det fordras ingen konstnärlig uppfostran för att glädjas åt ett skälmskt barnansikte på en tafla, men för att måla det så sprittande liffullt, fordras det ej blott den tekniska förmågan, utan ock det kärleksfulla hjärtelaget. Det var detta, Amalia