Sida 37
: ; : - vVINNAN och EMMET pi ipfll Stockholm. Gernandts Boktr.-Akticb. ... - r Ă€ĂŒĂŒĂŒ N:r 5 (215) Fredagen den 29 januari 1892. Prenumerationspris pr Ă„r: Idun med Modetidning och âą kolorerade planscher.......... kr. 8: â Idun m. Modet, utan kol. pl. » G: 50 Idun ensam............................... » 4: â Bym : Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.) Prenumer. sker i landsorten Ă„ post- anstalt, i Stockholm hos redaktion. Kedaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. TrĂ€ffas Ă„ byrĂ„n kl. 12â1. Allm. Telef. 61 47. U tgifningsti d: livarje helgfri freda Lösnummerspris 1 5 öre. (vid kompletteringar). 5:te Ă„rg. Aniionspris : S 35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande» o. »Lediga platser» 25 öre för livarje pĂ„börjad! tiotal stafv. UtlĂ€ndska annons. 70 öre pr nonp.-rad. â fjjlet finns naturer â J©/ och mĂ€nga Ă€ro ty vĂ€rr de â hvilka taga dagen, som han kom- mer, och tiden, som hon gĂ„r, utan att bekymra sig om nĂ„got annat, Ă€n livad som rör dem nĂ€rmast: deras eget vĂ€lbefinnande, den jordiska lyckan. Det finns Ă€ter andra â kanske alltför fĂ„ â hvilka söka sitt mĂ„l sĂ„ att sĂ€ga utom sig sjĂ€lfva, söka det med innerlig lĂ€ngtan, tro sig kallade till nĂ„got, utan att pĂ„ lĂ€nge veta hvad, men som dock aldrig uppgifva hop- pet om en högre ledning mot det dunkelt drömda mĂ„let. Om dem gĂ€lla i fullaste mening de tröste- fulla orden: »den som söker, han finner.» Emanuella Carlbeek var i sin ungdom en af dessa sökande andar. Hon Ă€r ocksĂ„ en af dem, som i rikaste mĂ„tt funnit, hvad hon sökt : en lifsverksam- het, som, pĂ„ samma gĂ„ng den fyllt hennes hjĂ€rta med ödmjuk glĂ€dje, varit till oberĂ€knelig vĂ€lsig- nelse för de dittills hĂ€r i landet mest vanlottade och försummade af alla mĂ€nskliga varelser : idio- terna. Hennes barndom för- flöt lugnt och lyckligt i Emanuella Carlbeek. it» ett kĂ€rleksrikt och bildadt hem. Hon föddes den 24 aug. 1829 i Norunga församling af Elfsborgs lĂ€n, dĂ€r hennes far, fil. doktor Johan Carlbeek, dĂ„ var kyrkoherde. Mo- dern, Gustafva Stick, var af tysk börd. Redan isin barndombe- rördes Emanuella smĂ€rt- samt af att se, hur nĂ„gra Ă€ldre idioter, som frĂ„n andra socknar stundom brukade vandra igenom hennes hemtrakt, blefvo föremĂ„l för gyckel eller misshandel af tanklöst och hĂ„rdhjĂ€rtadt folk. Med en stackars »fĂ„ne» kunde man pĂ„ den tiden tillĂ„ta sig hvad som helst. Han var bĂ„de rĂ€tts- och skyddslös. Antingenhade han ett uselt hem eller intet hem alls, var liksom prisgifven Ă„t olycka och behandlades i mĂ„nga fall vida sĂ€mre Ă€n djuren. Af dem hade man dock nytta och sörjde sĂ„ledes för dem efter förmĂ„ga. Men fĂ„nen! SĂ„ mörk fanns ingen skrubb, sĂ„ usla inga trasor, sĂ„ hĂ„rda inga ord och slag, att ej allt detta var »justlagom» Ă„t honom. SĂ„ vidt möjligt var, sökte man nog i Emanuel- las hem att med ett vĂ€n- ligt ord och en hjĂ€rtligt
