Idun: 1892

1111651 |i§!i§§§| ■ ' ING yiNNAN oc i » i» V-1/ 1 i N:r 16 (226) Fredagen den 15 april 1892. Stockholm. Gernandts Boktr.-Aktieb. 5:te årg. Prenumerationspris pr ar: Idun med Modetidning ocli kolorerade planscher.......... kr. 8: — Idun m. Modet, utan kol. pl. > 6: 50 Idun ensam............................... »4: — Byrå : Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.) Prenumer. sker i landsorten å postanstalt, i Stockholm hos redaktion. Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. Träffas å byrån kl. 12—1. Allm. Telef. 61 47. h U tgifningsti d: varje helgfri freda Lösnummerspris 15 öre. (vid kompletteringar). Annonsjpris : 8 35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande» o. »Lediga platser* 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad. af; som f Iduns läsarinnor, som haft sin »sagotid» under några af åren från 1840—1860-talet, veta, huru fåtaliga och enkla sagoböckerna voro då mot nu. Men de voro kanske dess mer afhållna ! Bland de för barnen käraste af de små tarfliga häftena med sina naiva kolorerade planscher voro de sagor, som »den gamla i skogen» eller »blinda mormor» eller »tant Lisbeth» berättade. Man råkade där hafsfrun, som, klädd i silfverskir, på bäckens strand skänkte sitt granna pärleband åt den plikttrognaste i barnaskaran ; eller den eklöfskransade skogsfrun, som lönade den modige gossen, emedan han trofast bevarat den honom anförtrodda skatten. Man såg godhetens ängel skänka barnen de hvita rosor, hvilka blomstrade, om de älskade hvarandra, men vissnade om de voro kärlekslösa. Den sköne necken förde barnen i en pärlemosnäcka till sitt slott af kristall och korall, där hvar och en fick sin högsta önskan uppfylld. Men den anspråkslöse, somblottbad att få lära spela en enda visa, erhöll neckens egen gyllene harpa och med Constance H uIti n. den musikens stora, heliga makt öfver människohjärtat samt gåfvan att förnimma alla naturens, för andra ohörbara, stämmor. Man lockades in i ringen till de ljusa älfvorna, där de dansade i det aftondaggiga gräset under den blommande linden, eller ned i deras underjordiska rike, en värld af skinande hvithet, med träd och buskar af finaste silfver, där människobarnet fick guldtaflorna, på hvilka det såg sina egna drömmar speglas i ömsom fagra, ömsom fula bilder. Man jublade öfver att endast den renhjärtade ynglingen var i stånd att under passionsblommans rötter finna klockspelet, som kunde hela allt lidande; man gladdes när de i djurhamn förtrollade fingo människogestalt igen, sedan de lärt arbetets eller ödmjukhetens hemlighet. Månne några af de estetiska eller etiska intryck, man senare i lifvet mottagit, i djup och innerlighet kunna jämföras med dem man erhöll från dessa och liknande sagor, där naturpoesin och den sedliga lifsåskådningen för barnet smälte samman till enhet, emedan lifserfarenheten ännu icke hunnit gräfva sitt svalg mellan '\\\j |j;Wi/