Idun: 1892

Stockholm. Gernandts Boktr.-Aktieb. - •Vy vVINNAN o J'*! N:r 13 (223) Fredagen den 25 mars 1892. 5:te årg. Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning och kolorerade planscher.......... kr. 8: — Idun m. Modet, utan kol. pl. » 6: 50 Idun ensam..........................— » 4: — Byrå : Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.) Kedaktör och. utglfvare: FRITHIOF HELLBERG. Utgifningsti d: hvarje helgfri fredag. Annonspris : 35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande» o. »Lediga platser» 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad. Preuumer. sker i landsorten å postanstalt, i Stockholm hos redaktion. Träffas å byrån kl. 12—1. Allm. Telef. 61 47. Lösnummerspris i 5 öre. (vid kompletteringar). J I amnet von Strassen-J I felt, af kvinnor bu-OJY ret, är ingalunda okändt i Sveriges andliga odlings häfder. Den vid nära 90 års ålder 1835 hädangängnageneralskan UlricaEleonora von Strussenfelt (född Silfversköld) var af sin samtid känd såsom en begäfvad och mycket literärt anlagd dam, hvilken bl. a. samlade ett stort och dyrbart bibliotek, där förnämligast den utländska belletristiken var representerad** . Tvä hennes sondöttrar blefvo författarinnor till yrket: Constance —- hvilken under signaturen »Fröken B,***» utgaf en mängd romaner, nu glömda, och dikter samt var medarbeterska i Boyes »Magazin för konst, nyheter och moder»; eljes skildrad såsom »en rik, men sönderbruten harmoni» —- och Ulrica Sofia, författarinnan till»Salems prästgård» samt flere andra goda och renhjärtade arbeten, den gamla, ännu af de literära kretsar i vår hufvudstad, hvilkas erinring går något litet bortom gårdagen, i vör- * Hennes boksamling och pärmstämpel finnas beskrifna i C. M. Carlanders »Anteckningar om Svenska bibliotek och ex-libris». Eleonora Charlotta Gullbrandsson född von Strussenfelt dadt och kärt minne lefvande »Pilgrimen». En yngre syster till dessa båda senare var den kvinna, hvilkens bild här ses. Första gången jag hörde — eller rättare sagdt: läste — något om fru Gullbrandsson är väl nu bortåt en 18 år sedan. En ung författare, nu en af våra mera kände och aktade journalister — hans namn är eljes John Neander — debuterade då i Nya Dagligt Allehanda med en rad lifligt hållna resebref från den västmanländska bergslagen och i ett af dess bref lästes : Ofta hör man i dessa dagar klagas däröfver, att den gamla patriarkaliska enkelheten, den innerligt hjärtliga och osökta välviljan, den forna oförfalskade husligheten och trefnaden, som utgjorde ett så utmärkande drag hos våra förfäder, och om hvilken vi så många gånger med förtjusning läst och hört berättas, numera nästan skulle utgöra en saga i vårt land, där endast ytlighet och flärd skulle vara rådande. Men äger denna klagan verkligen grund? För vår del hafva vi varit nog lyckliga att ganska- ofta erhålla bevis på motsatsen. Allt ifrån den stund vårt åkdon stannade utanför borgmästarebostället i Sala, vår blifvande bostad under några veckor, och detfryntligavärdfolket hälsat oss välkomna