Idun: 1892

’________-- ' - -- ■ ■ . ING VINNAN och N:r 53 (263j Fredagen den 30 december 1892. Stockholm. Gernandts Boktr. Aktlev. 5:te årg. Prenumerationspris pr är: Idun meu Modetidning och kolorerade planscher.......... kr fdun m. Modet, utan kol. pl » Idun ensam ..................... . » 8 - 6 50 4: - Byrå : Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.) Prenumer sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG Träffas å byrån kl. 12—1. Allm. Telef. 61 47. Ü tgifningsti d: hvarje helgfri fredag Lösnummerspris 15 öre (yid kompletteringar). Annonspris : 35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande» o. tLediga platser» 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad Kärlekens språk. ^âÊëàrlekem språk är tåligt och mildi. 'iflf Larmar ej, rasar ej, störtar ej vildt fram som en vårflods vatten. Sakta det smeker likt sommarens vind brännande panna och feberhet kind, liviskar i striden med modersröst styrkande tröst; kväfoer det onda och dämpar det pockande, bedjande, lockande; aldrig det klagar, bannar och gråter, 1er och förlåter — kärlekens språk, det milda. Hugo Gyllander. Torka tdrarne! C'A \ u, som själf känt lyckan af att fä I torka bort dina småttingars tårar och att få dem att glömma de små sor- ger och motgångar, som framkallat dem, du, som sett deras tacksamma och strå- lande blickar, då du varit i stånd att åter bringa sol och glädje i deras lilla värld, du skall säkert förstå mig, när jag säger, att »torka tårarne» är ett af de många uttryck från barnamun, som ljuda likt vacker musik i föräldrars öron. Att trösta och hjälpa barnen vid påkom- mande bekymmer är både ansträngande och tålamodspröfvande. Det kunde tyckas, som om största delen af detta arbete, åtminstone under barnens fem, sex första lefnadsår, skulle utan fara kunna lämnas åt andra personer, så att föräldrarne, särskildt modern, som ju oftast tages i anspråk af de små, finge till- fälle att spara sina krafter för de tider, då sönerna och döttrarna råka ut för djupare, mera verkliga sorger och i ändå högre grad än under sin första barndom äro i behof af faderlig och moderlig omvårdnad. Men här gäller det, enligt min tanke, så oändligt myc- ket mera än att för tillfället bringa tröst med anledning af en skråma, en sönderbru- ten leksak eller dylikt. Det gäller att för- värfva och behålla barnens förtroende för kommande år; det gäller att hos dem in- planta en innerlig tro pä, att föräldrarne hysa ett osvikligt intresse för allt, som rör deras barn; det gäller att bli delaktig äfven af de rika ämnen till glädje och lycka, som ett sådant gemensamhetsförhållande skänker; det gäller att lära barnen vägen till de hjär- tan, som af naturen stå dem närmast. De föräldrar, som vilja blifva för sina vuxna barn allt hvad man kan fordra, att de skola vara, som vilja trösta och bistå dem, när lifvets läxa pressar fram deras tårar, eller dela deras glädje, när lycka och framgång strö rosor på deras väg, de måste, för att hinna detta stora mål, med kärlek och al- drig svikande intresse taga del äfven af de smås förtroenden. Den mor, som vill utöfva ett ädelt och godt inflytande på sina döttrar och söner till och med då, när hennes röst för alltid tystnat, bör under deras barndom stå i ett sådant förhållande till dem, som Stackelberg skildrar i den vackra dikten »Min mammas förklädsband»: Men bäst i sysslorna hon gick, hon stannade och såg sig om — ett leende, eD kyss jag fick. •Tag vet så väl hvaraf det kom : det var min späda barnahand, som drog i hennes förklädsband. Jag, som en annan, nâ’ngàng led — ty smärta ingen undangår. Om ögat eller hjärtat sved, hvad mer! — jag torkade min tår, såg glad ut och mitt sår förband allt med min mammas förklädsband. Att äfven barnens sorger, i förhållande till deras utvecklingsstadium, äro ingripande i de- ras själslif och lika intensiva som någonsin de vuxnas, förbises allt för ofta. Man borde ej bagatellisera de smås bekymmer och af- färda dem med sådana uttryck som »spar dina tårar, tills du bättre behöfver dem» e. d. Det finns ju så många goda sätt att härda det uppväxande släktet för lifvets allvar och att förekomma pjunkig känslo- samhet. Barn ha ofantligt fina känseltrådar; de be- höfva icke många gåDger bli afspisade med hårda ord eller öfverlägsen världsklokhet, för att de skola alltmera sällan söka tröst hos far och mor och småningom törhända alldeles upphöra därmed. Antingen sluta de sig då inom sig själfva och förbli dystra och inåt- vända kanske hela sitt lif igenom eller åt- minstone så länge, tills det i deras väg kommer någon, som lyckas framkalla deras förtroende, och hvilken de då ägna all den ömhet, som legat fördold hos dera. Eller också ■—• det är ju en af barnanaturens väl- signelser, att den har så stor lätthet att ac- komodera sig — öppna de genast sitt bjärta för och känna sig lyckliga hos hvem helst annan, som med intresse hör på dem. Men då beror det på en slump, om de råka ut för ett godt eller dåligt inflytande. Det är ju möjligt att föräldrar till sådana bara lyc- kas en gång i framtiden återvinna deras för- troende, men månne då bandet någonsin kan blifva så fast och innerligt, som om det kny- tes redan när den lille framjollrar sitt: »Tojka tåjana, mamma!» Det är alltid hårdt att förlora sina barns förtroende. Men i synnerhet måste det kän- nas smärtsamt, om man kan förebrå sig, att man stött dem ifrån sig just då, när man genom att deltaga i deras barndoms sorger och fröjder kunde ha vunnit dem kanske för lifvet. Och om du nödgas lämna din plats pä jorden, innan du haft glädjen att se dina harn fullvuxna, hur mycket betydelsefullare och innerligare blir icke det minne du får lämna dem, om du den tid du var med dem ägnade dem dina bästa krafter och var deras förnämsta stöd. Eller om en af dina små spränger sitt jordiska hölje för att utvecklas i andra sferer, tror du det då kan vara något värdt för dig, att du gjort hans korta jordelif lju3t, varmt, rikt och lyckligt, om förhållandet mellan dig och honom varit sådant, att på din älskling