Idun: 1892

Stockholm. Gcrnandts Boktr.-Aktleb. -i WÉm HH jÜTSgft VINNAN llP^f IHBI --• - K gggggÄ N:r 18 (228) Fredagen den 29 april 1892. 5:te årg. Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning och kolorerade planscher......... kr. 8: — Byrå : Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.) Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. U tgifningstid: hvarje helgfri fredag Annonspris : 35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande» o. »Lediga platser* 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad. Idun m. Modet, utan kol. pl. » 6: 50 Idun ensam................................... » 4: — Prenumer. sker i landsorten å postanstalt, i Stockholm hos redaktion. Träffas å byrån kl. 12—1. Allm. Telef. 61 47. Lösnummerspris 15 öre (vid kompletteringar). an har sagt att, operettens dar ' äro räknade, att af den glada, själfsväldiga, litet för själfsväldiga unga damen blifvit en utlefvad gammal kokett, som numera förgäfves lägger ut sina krokar och gör sina trollkonster. Född af äkta parisisk lefnadslust och esprit, med later både från quartier Latin och faubourg S:t Germain, men gnistrande kvick och strålande vacker — sådan gick hon i unga dar från boulevarden ut att eröfra världen. Och världen lät sig eröfras. Hvem kunde hålla sig allvarsam, och den som skrattar — det vet man — är till hälften besegrad. Det var under många år ett berusande, jublande lif den förde Europa rundt, på alla scener ägnade åt den glada gudinnan. Men en vacker afton upptäckte publiken — den alltid oberäkneliga publiken — att operetten blifvit tråkig, fadd och ful, och så gäspade man och vände sig åt annat håll för att låta förströ sig. Men hvart? Jo, till varietén ! Men det var för moralen och den goda smaken det samma som att komma Anna Pettersson-Norrie. tt»: G V. W: ur askan i elden, och hade man en gång haft skäl att korsa sig och ropa på skandal, när det gällde Offenbachs frivola, men lekande kvicka kupletter, så hade man dess större nu, då det gällde simpla och dumma slagdängor. Men — operetten är död, lefve varietén! —- det är dagens lösen. Likväl håller jag tio mot ett, att den smakriktningen, som är en skam för vårt »öfverförfinade» sekel, knappast håller detta ut. Det sekel, som gryr, skall föda den sceniska konsten på nytt, fullblodig, frisk och ung till världen .. . * * * Men någon gång går den öfvergifna operetten oemotståndligt betagande igen, liksom för att visa, att det icke var för intet sextiotalets publik gaf sig på nåd och onåd, när »La belle Hélène» första gången log sitt retande löje med skälmen i ögonvrån och Greklands kungar under armen. Den som nu åstadkommit underverket att för ett ögonblick på Vasateatern sätta lif i den gamla glada operet-