Idun: 1892

ING üül yiNNAN I»; ---•' ••• um: 4m BM N:r 37 (247) Fredagen den 9 september 1892. Stockholm. Gsrnandts Bokir.-Aktieb. 5:te årg. Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning och kolorerade planscher_________ kr. 8: — JByrå : Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.) Kedakiör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. U tgifningsti d: hvarje helgfri fredag Annonsprls : 38 öre pr nonpareillerad. Pör .Platssökande» o. »Lediga platser. 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad. Idun m. Modet, utan kol. pl. » 6: 50 Idun ensam...................................................... » 4: — Prenumer. sker 1 landsorten å postanstalt, i Stockholm hos redaktion. Träffaa å byrån kl. 12—1. Allm. Telef. 61 47. Lösnummerspris 1 5 öra (vid kompletteringar). Sigrid Elmbiad. (Toi vo.) ^ et är nu mer än tio 3[|. âr sedan jag for föri sta gängen såg signaturen Toivo under ett par små skisser i en af våra huvudstadstidningar. Toivo är ett finskt ord och betyder: förhoppning, och den, som valt denna signatur — hvilken dessutom snart blef ofta synlig i tidskrifter och kalendrar samt allt mer och mer blef allmänhetens gunstling för sina vekt fina, känsliga samt om både originalitet och äkta skaldeflykt vittnande sånger och visor — hörde jag, var en ung sondotter till gamle pastor primarius Abraham Zacharias Petterson ; att hon var, visserligen född i Stockholm, men halft finska, ej endast emedan hennes moder var en Suomidotter, utan ock för det hon tillbragt sin barndom och första ungdom i Suomilandet; vidare att hon var protegerad »f Lea, som om henne yttrat, att hon både var en förhoppningsfull förmåga och »en riktigt snäll och rar tös»; i ett kåseri-referat i N. D. Allehanda öfver en publicistklubbfest kallade »Kapten Gulliver» henne för: Sigrid den fagra, och Guliså liver visste, hvad han både sade och skref. Själf hade jag dock icke kommit att med mina lekamliga ögon se författarinnan i fråga. Men en dag fick jag tillbud af min vän Albert Anderson-Edeuberg att ingå som daglig hjälpreda i hans tidskrift, Svenska Familj-Journalen, som då förvandlats från månadsskrift till veckoblad och behöfde förstärkt redaktion. »Men jag har själf så mycket att ställa med ekonomien och så’nt där,» sade Albert, »att du får rätta dig egentligen efter redaktionssekreteraren ; där står redaktionssekreteraren — Toivo». Jag såg en lång, vacker flicka, med pojkaktigt hår, men flickaktigt leende, och med bruna ögon, hvilka hade ett uttryck, som man aldrig ser annat än hos riktigt trofasta kvinnor och hos . . . pudlar — må ingen stöta sig på parallelen; Chateaubriand, den store skalden och statsmannen, har ju sagt, att dess mer man studerar människorna, dess mer lär man sig högakta pudlarne. Jag blef mycket belåten med min nya redaktionssekreterare, och jag kunde, skam till sä-