Idun: 1892

58 IDUN 1892 Att jämra öfver ondt, som är förbi, Kan man ej olycksödets armar stäcka, Är att ånyo störta sig däri. Bör man med tålamod dess kränkning gäcka. y/. jSHAKSPEARE. den mån hufvudstadcn utvidgades och förskö- nades och tilloppet af resande främlingar öka- des, gjorde sig behofvet af ett större, verkligt storstadshotell gällande, och sålunda öppnades år 1874 Grand Hôtel. Hvem känner icke Grand Hôtel med sitt oöfverträffiiga läge, sin komfort, sin gedigna och eleganta utstyrsel, sina vackra matsalar med ty åtföljande präktiga festvåning, i hvil- ken så många baler, bröllop, banketter och fester af alla slag hållits! Stockholm har vis- serligen, sedan Grand Hôtel byggdes, fått flere, till och med större salar, men ingen som kan mäta sig med dess stora matsal i dekorativ skönhet, framför allt numera sedan densamma helt nyligen genomgått en grundlig restaure- ring och dekorerats i ljusa och glada färgto- ner, som göra det ståtliga rummet högre och luftigare än förut. Därtill kommer, att mat- salen satts i omedelbart samband å ena sidan med en förtjusande damtoalett, hållen i Louis XVI:s stil, medan musiken från sin förra plats flyttats upp på en af läktarne på salens tvär- sidor, och å andra sidan med ett i morisk stil rikt inredt kafé på nedra botten i f. d. Bo- linderska huset. Skaparen af Grand Hôtel lefver icke mer; den 5 mars 1890 afled nämligen Bégis Cadier, som från den obetydliga charkuterihandeln vid Fredsgatan blef uppbyggare och ägare af det ståtliga hotellet. Han öfverlät emellertid sitt verk i de bästa händer, nämligen åt den, som med aldrig svikande mod, aldrig tröttnande ifver stått vid hans sida under alla de år han med sådan framgång arbetat på att först grunda och sedan utveckla och höja hotell- och re- staurationsväsendet i Stockholm och medelbart i hela Sverige. Änkefru Lilly Cadier, hvars bild i dag pryder Iduns nummer, har nämli- gen efter sin make öfvertagit värfvet att fort- sätta hans verksamhet, sedan hon utlöst öfriga arfvingar och blifvit ensam ägarinna af Grand Hôtel jämte det s. k. Bolinderska huset samt öfvertagit arrendet af Hôtel Rydberg till den 1 april med annexet i det s. k. Celsingska huset äfvensom arrendet af egendomen Bergs- hamra med lägenheten Tivoli, hvarest familjen Cadier en följd af år haft sitt sommarsäte. Änkefru Lilly Cadier föddes den 3 februari 1832 i Narva, där hennes fader Abraham Ro- berg var handlande. Som hans namn anty- der, synes han hafva varit af svensk här- komst, hvilket är så mycket sannolikare, som Narva ju länge varit en svensk besittning. Lilly Roberg var den åttonde af elfva syskon och uppväxte i enkla vilkor, som man lätt kan föreställa sig på grund af förhållandena i Narva på trettio- och fyrtiotalen. Hennes föräldrar tillhörde den reformerta trosbekännelsen, hvil- ken äfven hon omfattade. Sedan hon växt upp, kom hon till Petersburg i excellensen Dashkovs hus, och då denne utnämndes till sändebud i Stockholm, åtföljde hon 1853 hans familj till Sverige. I excellensens hus blef hon bekant med sin blifvande make, Régis Cadier, som var hofmästare hos ministern, och med hvilken hon 1854 gifte sig. Släkten Cadier är en gammal släkt från södra Frankrike, och Régis Cadier härstammade själf i sjätte led från Pierre Cadier, hvars afkom- lingar i fjärde och femte led drifvit hotellrö- relse, hvarför denna verksamhet kan sägas vara utmärkande för släkten. De båda makarnas äktenskap välsignades med fyra barn, af hvilka äldsta dottern, Ninni, till föräldrarnes stora sorg och till djup sak- nad för alla, som kände hennes älskliga väsen, afled strax efter hemkomsten från Kreuznach, där hon förgäfves sökt förbättra en svag hälsa. Den andra dottern, Olga, är gift med ryttmä- staren vid Skånska husarerna, hr Sigfrid Wen- nerberg; sonen Régis biträder sin mor i ho- tellets vidlyftiga förvaltning och yngsta dottern, Inez, är gift med d:r Karl Malmsten, fram- stående specialist i bröst- och halssjukdomar, yngste son till framlidne professor R. Malm- sten. Änkefru Cadier har lefvat ett det i ordets egentliga mening verksammaste lif; vid sin makes sida har hon icke allenast förestått den utomordentligt vidlyftiga och ansträngande inre ekonomien i två stora hotell, utan därjämte äfven haft hushållningen på Bergshamra och Tivoli att öfvervaka. På Bergshamra drefs och drifves fortfarande en stor svinafvel, hvars resultat bland annat i form af läcker spädgris varit och är en pièce de résistance på hotel- lens matsedlar, och Tivolis stora blomster-, frukt- och grönsaksträdgård förser hotellens kök med en del förnödenheter. Till sin personlighet är änkefru Cadier sär- deles vinnande och intagande, med enkla och flärdfria vanor, sådana ett arbetsamt och om- tänksamt lif plägar alstra, och med ett ut- prägladt sinne för ordning och prydligliet, hvarom också alla anordningar på Grand Hôtel nogsamt vittna. Hon talar franska, tyska och ryska samt svenska, som vore hon infödd. För konsten, äfven i annan gestalt än kokkonsten, är hon icke heller främmande, och detta synes vara ett drag i bennes familj: en af hennes bröder är artist, och hennes make var en ifrig och intresserad älskare af antikviteter samt anlade en dyrbar samling, som hon omsorgs- fullt vidmakthåller; själf är hon i besittning af en utsökt smak och äger stor esprit d'ar- rangement, hvilket ofta sports i de stundom mycket konstnärliga anordningarna vid större fester på hotellen. I kretsen af sina barn och barnbarn firade änkefru Cadier den 3 dennes sin sextionde fö- delsedag, strax efter det hon sett de förskönin- gar och förbättringar hon vidtagit med Grand Hôtel fullbordade, och det är med anledning däraf Iduns red. ansett tillfället lämpligt att i sitt galleri införlifva bilden af den, som väl får anses som den förnämsta kvinnliga repre- sentanten inom värt land på den kulinariska konstens område. Q% H. D. Det ges ögonblick i människans lif, då hon står världsanden närmare än eljes, och då det står henne fritt att göra ödet en fråga. Fr. v. Schiller. Jag fruktar mycket, att vårt lilla jordklot torde vara världsalltets dårhus. F. V. A. de Voltaire. Ett farligt system. Af Frida N. N. lolycket har blifvit taladt och skrifvet om faran af skuldsättning, af att låna sig fram i världen. Det gör människan ofri, på- lägger henne ett mången gång ganska tungt beroende samt har i släptåg en massa bekym- mer och trassel i ett hem. Det finnes kan- hända personer, som måste anlita andra om penninglån, åtminstone heter det så; men månne då icke begäret att »lefva högt» eller ett omättligt förvärfsbegär, som slutligen dock bär åt motsatt håll, så att ruin blir följ- den, i stället ofta varit driffjädern! Ett annat motiv kan vara ett så starkt herskande lyxbegär hos såväl mannen som hustrun, ja, äfvenväl hos de vuxna barneD, att skuldsättning måste tillgripas, för att alla parter skola kunna tillfredsställas. Det kan ju ha funnits en tid, då husets tillgångar till- läto ett dyrbart lefnadssätt på alla kanter, men en senare period medför oförutsedda för- luster — kanhända just på borgensförbindelser för s. k. vänner och bekanta, som fört ett för deras villkor öfverdådigt lefnadssätt. Då vore det af högsta nöd att inskränka sig, om man blott kunde taga mod till sig att trotsa all- männa opinionen och lefva enkelt och spar- samt, icke blott i mat och dryck, utan jäm- väl i kläder, bostad, nöjen etc. Det är jn otänkbart, att en familj skall kunna utan skuldsättning lefva lika storartadt på 4,000 kronors årlig inkomst som på 8,000 kr. Men hvarför icke, som ordspråket säger, hellre »stämma i bäcken än i ån»? Hvarför icke hellre rädda, hvad räddas kan, än gifva allt till spillo: sin själfständighet, sin frid, barnens framtid, ja, sin egen ålderdom, och detta allt blott af falsk blygsel, af slapphet, af fruktan för hvad den eller den skall säga, eller af skräck för några försakelser, som man dock i sina yngre år har tusen gånger lättare att ålägga sig och uthärda, än då man blir gam- mal och bräcklig och den lilla satsen : »da måste» står obeveklig och tvingande framför en. Och huru nyttigt för barn och ungdom att tidigt, vid unga år, vänja sig vid att försaka! Man skulle då ej så ofta få se denna for- drande, pockande ungdomsskara, som går sin väg så stolt framåt, som kunde ingen ödets växling nå en enda af dem alla; ej heller bland de mindre bemedlade eller till och med bland arbetsklassen dessa utsläpade gamla uppoffrande, förtryckta mödrar, som hellre in- snärja sig i skulder, för att deras döttrar med herrskapsmanér må få gå och »slå dank» dag ut och dag in, än hålla de nådiga »frök- narna» till verkligt arbete och en smula för- sakelse. Ty om de hänga händerna på en virkning, kallar åtminstone ingen tänkande människa detta för arbete. Må därför den, som är i goda omständig- heter, gifva exempel på enkelhet, arbetsamhet och försakelse, såväl husmodern som familjens döttrar; ty varen I öfvertygade, att »under- klassen» har sina ögon skarpt riktade på den s. k. »öfverklassen». Den borde ju, såsom alla borde, betänka, att hvad som kan gå an för en familj med verkliga inkomster, som räknas