Sida 70
66 IDUN 18Ô3 För att ernå fullkomning är det icke nödvändigt att göra ovanliga saker, men att göra vanliga saker ovanligt väl. ^RANÇIS DE jSALES. f****************#******************************'*************#******************'*'*********** sten ställas framom den äldre kvinnliga kam- rat, som hon strax fick. Hon åtnöjde sig därför först med en bokhållarsyssla, till dess kassörstjänsten om ett par år blef ledig. Så- som kassör tjänstgjorde hon sedan plikttroget, punktligt och noggrant till såväl styrelsens som allmänhetens stora belåtenhet i många år, tills hon på grund af sjuklighet måste be- gära afsked och då med hela lönen som pen- sion afgick ur tjänsten. Den 11 september 1825 föddes Maria Margareta Peggy Hård på den vackra egen- domen Claestorp, belägen i närheten af Sköfde, hvilken för många år sedan ägdes och be- boddes af hennes föräldrar, statsrådet grefve Carl Gustaf Hård och hans maka Anna Margareta af Sandeberg. Där förflöt hennes första barndomstid. Begåfvad med lifligt temperament och ett lekfullt, skämtsamt och kvickt lynne, var hon en bland de muntraste i den stora syskonskaran, och föga tänkte den, som då såg henne under lek och ras yra omkring i den vackra parken eller flyga i kapp med fjärilarna på de blomstersmyckade och solbelysta ängarna, att hon en dag skulle fjättras vid kontorspulpeten med affärsminens allvarliga prägel öfver dragen. Men, då det ekonomiska tillståndet redan under hennes faders senare lefnadsår började blifva mindre godt för honom, nödgades han sälja sin egen- dom och hyrde då det historiskt märkliga Håtunaholm såsom bostad för sin familj, hvilken efter hans död flyttade än till Upsala, än till Stockholm. Och de af döttrarna, som ännu voro kvar i föräldrahemmet, önskade då att genom eget arbete själfva bidraga till sitt underhåll. Brodérnålen blef då det verktyg, som under flere år flitigt användes af Peggy Hård samt två äldre systrar till henne, och som de voro alltför rättänkande och upplysta för att, så- som många andra, vilja arbeta i hemlighet, utan gjorde det öppet samt både fort och ut- märkt väl, så saknades heller aldrig arbete för dem, utan de erhöllo så mycket däraf, att de kunde dela med åt flere andra, som behöfde och ville förtjäna. Detta var för dem en glädje, ty de hyste ett varmt och innerligt deltagande för hvar hjälpbehöfvande och lidande medmänniska och skydde aldrig något besvär, någon möda eller uppoffring för att kunna bistå med råd och dåd, så långt det var dem möjligt. Med ett sådant hjärte- och sinnelag var det därför naturligt att Peggy Hård gärna skulle mottaga en syssla, genom hvilkens lön hon blef i stånd att, nå- got längre än de små nålpenningarne tilläto henne, utsträcka den hjälpande och stödjande handen. Hon är nu den enda kvarlefvande af de många syskonen och har genom sitt älskvärda väsen och sin ädla personlighet gjort sig afhållen, högt aktad och värderad af alla, med hvilka hon kommit i beröring, samt fort- far, genom att skänka hjälp, tröst och glädje, så vidt krafter, förmåga och tillgångar räcka, med sin välsignelsebringande verksamhet i människokärlekens tjänst. J. S. Olika drifkrafter. Af Ave. JLIjurlifvet erbjuder ofta scener, hvilka på ett så slående sätt parodiera måDga * företeelser i människolifvet, att man er- far en oemotståndlig lust att blicka de i dylika parodier spelande djuren in i ögonen för att se, om icke skalken där tittar fram. I ett hem såg jag en gång en hund och en katt, hvilka, att döma af deras dagliga lekar och gemensamma sofställe, måste vara riktigt goda vänner och kamrater. Men den som kände dessa två nogare, visste, att Bella var en stor läckermun, som med lika stor för- siktighet smög sig in i hönsgården för att dricka ur de nyvärpta äggen, som somliga da- mer smyga sig till konditorierna för att äta tårtor och glace. Och sedan skrämde Bella sin matmor ge- nom att ställa sig, som om hon hade en myc- ket klen matlust, det lilla fina kräket. I sin ömma omsorg för Bella fann mat- modern ändtligen på att begagna afundsjukan för att förmå läckermunnen till att äta god, mänsklig föda. »Ät nu, söta lilla Bella, eljes får lille Erik din mat!» Lille Erik var en gosse, men mot bonom hyste Bella ingen hemlig afundsjuka, hvadan denna drifkraft icke där kunde med åsyftad verkan användas; ett nytt försök därmed må- ste göras. »Ät nu, söta Bella, eljes får Miss din mat!» Miss var katten^ lekkamraten, vännen, jämn- äringen och, i viss mening, jämnliken, där ledde försöket till önskadt resultat; den slum- rande afundsjukan emellan de två väcktes. Bella åt glupskt, under det hon sneglade bort till Miss, som kisande och spinnande be- traktade läckermunnen. Efter den stunden var katten alltid tillstä- des, då Bella bjöds på mat, och försummade aldrig att med en obeskrifligt illparig min hålla sig redo att äta ur Bellas fat, hvilket hade till följd, att hunden ofta förtärde mera, än magen kunde rymma, särskildt då Bella i hem- lighet fråssat på ägg. Det illamående, som därpå öfverföll kamraten, tycktes i hög grad fröjda Miss. När någon sporde husmodern, hvad som bringat henne på tanken att använda denna drifkraft på djuren, svarade hon lika oförbe- hållsamt som naivt: »Ack, vi göra ju ungefär på samma sätt, när vi vilja drifva fram barnen 1 Täflingslusten bör väckas!» Hon träffade omedvetet hufvudet på spiken. Vi hafva, sorgligt nog, under namn af täf- lingslust satt in i barndoms- och ungdoms- lifvet en drifkraft af alldeles samma natur som den, hvilken förmådde den öfvermätta Bella att äta sig sjuk. Vi hafva giort afun- den och äresjukan till de förnämsta drifkraf- terna för vårt folks framåtskridande. Här finnas, Gud ske lof, många naturer, som icke kunna fördärfvas, • icke ens genom en systematisk odling af det lägsta och futti- gaste, som finnes i människohjärtats djup. Men vi hafva dock, tyvärr, bland oss fost- rat en ansenlig flock, som förbrukar alla kropps- och själskrafter för att nå ryktbarhet, bli bemärkt och, om intet annat, åtmin- stone omtalad i vidare kretsar än de, i hvilka individen själf rör sig. Inom konstens, litteraturens, sportens, ja, själfva vetenskapens och religionens område söka de tränga, knuffa, slingra och krypa sig fram till ryktbarhet; och nå dessa olyekliga, förkrympta själar icke uppför backen till ryk- tets tämpel, så se de ändå en sidoväg dit: »ett uppseendeväckande själfmord». Jag har en gång sett ett dramatiskt anlagdt djur af egen drift uppföra en parodi på denna afart af mänskliga sträfvanden. En gammal bok- och musikförläggare fick en dag besök af en varelse, om hvilken man icke i första ögonblicket kunde säga, om det var en misslyckad man eller dito kvinna. Håret, hufvudbonaden, ytterplagget tydde på en manlig varelse; det vissna, skägglösa an- siktet jämte den omständighet, att människan kom in i rummet med hufvudbonaden på, tydde på, att det var en kvinnlig, och den tunna stämman tycktes afgjordt bekrälta detta senare. »Nå, fröken Ulla, är det ni !» hälsade henne den gamle med ett kallt leende. »Jag bekla- gar, att jag icke mera har tid att genomläsa något nytt alster af eder orimligt flitiga penna.» »Därom är icke heller numera frågaD. Jag har i stället slagit mig på att komponera mu- sik; det är mera ovanligt för en kvinna och har följaktligen bättre utsikt till framgång. Jag kommer for att be eder kasta en blick på denna min komposition.» Med en tafatt åtbörd, påminnade om en halfvuxen pojkes försök att vara ledig och obesvärad, räckte hon honom sin pappersrulle. »Men hvarför gör fröken sig egentligen sä mycken möda?» sporde den gamle, i det han vecklade upp noterna. »Ni har ju en anställ- ning, som bör kunna tillfredsställa såväl edra materiella behof som — hvad skall jag säga? —- er begåfning; och jag, som kännt er allt sedan er skoltid, har aldrig haft en aning om, att ni har större kallelse för musik än de nittionio bland hundra, som öda bort tid och krafter pä pianospelning. » »Man får hvarken sky möda eller olägen- heter, om man vill fram,» genmälde hon och tog ett långt steg fram i rummet. »Fram,» upprepade den gamle, »fram, till hvad?» Fröken Ulla skyggade till för hans stränga blick. »Till att få en nekrolog i platstidnin- garna en gång, då ni förödt edert lif på gagn- lösa arbeten. Den utmärkelsen tillfaller nu- mera äfven vanliga brottslingar,» tilläde han. »Jag har alltid hört och lärt, att det är en ädel sträfvan att söka lyfta sig öfver den obs- märkta massan,» svarade fröken Ulla, slän- gande nacken tillbaka. »Och jag måste fram.» Den gamle tycktes hejda sig från att gifva ett häftigt svar; en tystnad uppstod, och en tredje varelse kom fram på scenen. Det var en stor papegoja, som hade sin bur i det angränsande rummet, hvartill dörren stod halföppen. Fågeln hade förhållit sig full- komligt stilla på sin pinne, tills den hörde fröken Ullas stämma; då lyfte »Polly» plöts- ligt upp hufvudet och tycktes lyssna, medao
Källa: Project Runeberg ·