Sida 123
1394 I DU N 119 räckligt inöfvad. Det är ej nog, att en opera går någorlunda drägligt, såsom här var fallet; man bör sätta en hederssak uti, att den går alldeles perfekt. Repetitionerna böra vara undangjorda, innan ett verk framföres för publiken. De båda hufvudrollerna Raoul och Valentine uppburos af hr Ödmann och sigi*ora Labia. Att hr Ödmann ej var så väl disponerad denna afton, märktes stundom. Han sjöng dock upp sig. så att han särskildt i fjärde akten hadé tillfälle briljera med sin rösts alla företräden. Och när han blifvit riktigt varm i kläderna, torde han kunna räkna detta parti till sina allra bästa. Signora Labia var ej så tillfredsställande, som man kunnat vänta sig. Bäst var hon på de ställen, där hon lät sin härliga stämma tona ut till sin fulla bredd. För öfrigt föreföll hon här och där något osäker. I sitt yttre lämnade båda dessa rollinnehafvare rum för en och annan liten anmärkning Hvad det vokala utförandet beträffar togs priset för aftonen pf fröken Karlsohn som pagen Urbain och hr Söderman som grefve de S:t Bris. Det senare partiet låg synnerligen väl för sångaren, hvars slämma därför också gjorde sig förträffligt gällande. En lämpligare maskering skulle äfven här varit önskvärd. Hr Sel1ergren förtjänar erkännande för sitt utförande af Marcels parti; måhända hade hugenottvisan i första akten kunnat utföras med något mera kläm. Som grefve de Nevers var hr Vallenius ej så oäfven; en viss osäkerhet, som stundom försporHes, torde försvinna till följande föreställningar. Återstår så bland hufvudrollernas innehafvare fröken Frödin, hvilken innehade drottning Margaretas i vokalt hänseende så viktiga och betydande parti. Fröken F:s sång kännetecknas af två lika framträdande egenskaper: hennes stora lätthet för koloratur och hennes nästan lika stora benägenhet att sjunga falskt. Lika värdefull den förra egenskapen är både för sångerskan och publiken, lika fördömlig och för åhöraren pinsam är den senare. Det torde ock, såsom vi förut framhållit, för fröken F;s egen skull vara bäst, att hon snarast möjligt ställer sig under en framstående och förståndig lärares eller lärarinnas ledning, så vida hon vill, att de onekligen rika anlag hon verkligen äger, skola komma till full utveckling. Hennes röstklang, som nu ej är så synnerligt vacker, torde under en dylik förståndig ledning också kunna förbättras. Här om någonsin ligger fara i dröjsmålet. Af hvad vi här sagt och sagt i största välmening framgår, att den unga sångerskans utförande af drottningens parti ej kunde vara i vokalt hänseende tillfredsställande. 1 yttre hänseende fanns ock endast ett fagert ansikte, men detta är ej nog för en drottning; det fordras ock värdighet i uppträdandet. Öfriga medveritande förtjäna i allmänhet erkännande, särskildt hrr Lundqeist — i tvänne skepnader, både som brandvakt och munk — och Lundmark (för soldatvjsan). Körerna, som i denna opera spela en viktig roll, gingo på det hela taget förträffligt; särskildt imponerande var den stora sammansvärjningskören i fjärde akten, ledd af så rutinerade solister som hrr Lundqeist, Brag och Grafström. Orkestern, ledd af hr Henneberg, förtjänar också synnerligt erkännande för denna afton. — Bifallet, i början matt, tog under de senare akterna upp sig. — Nödvändigt torde bli att företaga några strykningar i operan eller ock betydligt förkorta mellanakterna, så att ej operan som nu behöfver räcka till kl. '/j 12. I dag fredag gifves, med anledning af det danska furstebesöket, stor gala-föreställning, vid hvilken uppföres Orfeus och Pajazzo. K. Dramatiska teatern. Vår frejdade skådespelarveteran hr Knut Almlöf begynte i måndags afton en ny serie gästuppträdanden å Dramatiska teatern som klädeshandlaren i Augiers kvicka komedi »Klädeshandlaren och hans måg». Den glänsande och fint utmejslade konst, hvilken alltid präglat hr Almlöfs spel i denna roll, har icke mist något af sin fulländning, vare detta nog sagdt. Naturligtvis hyllades ock den uppburne artisten af en fullsatt salong med lager och jubel. Rollfördelningen är i öfrigt densamma förträffliga som vid styckets senaste uppförande för ett år sedan, och hr Fredriksons markis de Presles samt fru Rundberg som den nobla unga markisinnan dela välförtjänt publikens bifall. Vasateatern har upptagit det för några år sedan på Svenska teatern gifna lustspelet »Lifvet på landet», som bekant en bearbetning efter Fritz Reuters ryktbara roman med tamma namn. Närmast har väl detta nu skett för hr Victor Holmquists räkning, hvilken som onkel Bräsig har en af sina allra förträffligaste uppgifter. Publiken återhälsade också på premieren i lördags med skallande jubel dennes glänsande prestation. Äfven på öfriga händer får det underhållande folklustspelet på Vasateatern ett förträffligt utförande, främst att nämna hr och fru Castegren, den förre mycket, lustig som Fritz Triddelfits och den senare söt och intagande som fru von Rambow. Herrskapet Pomuckelskopp gifves med vederbörlig komisk färgläggning af hr Kellberg och fru Bergström. Hr Gardt passade väl i Hawermanns kläder, och fröken Thulin var riktigt täck som hans unga dotter. I ett som allt bereder »Lifvet på landet» i denna nya upplaga en synnerligen angenäm teaterafton och torde helt visst en god tid hålla sig på programmet. Södra teatern. Den outslitliga »tanten» (»Charleys») är nu efter närmare ett hundratal upp'rädanden ändtligen permitterad — åtminstone tills vidare — och tisdagen bjöd på ett nytt program. I press läggningsminuten först kunna vi ägna det ett omnämnande, men måste därför ock bli korta. »Kung Kandaules» — en lever de rideau af Meilhac och Halévy — var egentligen blott en portion snömos, men serverad med äkta parisisk finess som den var, åtminstone för författarnes vidkommande, gjorde den sig rätt appétissant och sinkades med begärlighet. Gustaf af Geijerstams folklustspel »Jan Anders och Lars Anders och Deras Barn» visade sig vara en realistisk, frisk och underhållande allmogeskildring af verklig originalitet. Ämnet är i och för sig mera novellistiskt än dramatiskt, men genom en rikedom af väl studerade och karaktäristiska smådrag utfylldes det därhän, att intresset hölls lifligt uppe genom alla de tre akterna. Utförandet var ock på de flesta händer ägnadt att understödja intrycket; i synnerhet var fröken Widells framställning af bonddottern Lena af fullödig verkan och hr Olsson som hennes fästekarl, bondsonen, förträfflig. Hr Hirsch och fru Fornell förtjäna äfvenledes framhållas för sina prestationer. Bifallet var högst lifligt, framgången afgjord, och utsikterna för det nya programmet böra — efter allt att döma — ställa sig odeladt gynsamma. Mâtiné gifves söndagen den 15 dennes kl. half 2 e. m. å K. Dramatiska teatern. Programmet upptager som pièce de réstistance »Flickan från Ändfoà» (Andria), lustspel i 5 akter af Publius Terentius Afer, i öfversättning af hr Nils Personne. Det var detta stycke som illustrerade sällskapet »Iduns» trettioårsfest den 22 november 1892 och då mottogs med ett så stort intresse, alt man ofta hört uttalas önskningar om dess offentliga uppförande. Matinén gifves till förmån för en af teaterns verksammaste och nyttigaste medarbetare, hr Emil Michal, hvilken i snart 23 år såsom sufflör tillhört teatern. Fru Lillian Sanderson och hr Bernhard Stavenhagen gåfvo sistl. lördag konsert i Musikaliska akademien inför en visserligen ej synnerligt talrik, men dess mera tacksam publik. Fru S. visade sig äga en förträffligt skolad altröst af ej synnerligen stort omfång. Hennes storhet ligger i föredraget. Så som hon föredrager sina romanser — hon tyckes uteslutande vara romanssångerska — torde ingen kunna göra det bättre. Det lifliga bifallet framkallade flere extranummer. Hr Stavenhagen dokumenterade sig som en synnerligt solid pianist; förträfflig teknik, väl nyanseradt föredrag och originel uppfattning voro för honom utmärkande egenskaper. Ackompanjemanget till fru S:s sång sköttes ypperligt af den henne likaledes åtföljande hr Brüning. Operasångaren Helmer Strömberg, välkänd och värderad för sin verksamhet vid k. operan, har af dennas direktion fått sig beviljad en recett, som gifves i midten af nästa vecka med biträde af våra förnämsta sångförmågor. Den gamla goda tiden. II den tiden, när jag stod i knopp, så där i ^ j slutet af förra månaden, » sade blåsippan C- ■ under de sista dagarna april — »då var det annorlunda än nu!»--------Hon stod i en hagbacke, bredvid en nästan uttorkad vattenpuss; den uppspirande grönskan hade vuxit öfver det vissnande stånd, hvarur hon skjutit upp, hennes egna blomblad voro bleka och visade tecken till att vilja falla af. — »Vår tid är förbi,» nickade hon åt hvitsippan, »men vi ha också varit med, både i sol och kyla — varit med i den gamla goda tiden!» »Ja,» svarade hvitsippan, som redan hängde hufvudet — »och det var en annan tid än nu. Då var det friskt att lefva! Inte vet jag hvad det skall bli af det nu uppväxande släktet af blommor — de bli ju alldeles förvekligade af öfverflöd pä solsken och värme. Nej, annat var det förr, syster blåsippa — då fick man inte vara ömtålig för en frostnatt eller för att stå våt om fotterna! Tvärtom — det var just själfva lifvet! Friska och härdade voro den tidens växter; blommorna voro då ej af så många slag, men just därför blef eD hv.ir så mycket mer värderad!» Och så gaf hon en vink med de utsträckta gröna bladen åt de kringstående, nyuppkomna blommorna. Men alla gullvifvorna, violerna och de knoppande liljekonvaljerna hade så mycket bestyr med att få sin vårskrud i bästa skick, att de inte lade sippornas ord särdeles på hjärtat. »Deras tid är ju i alla fall förbi,» sadé de till hvarandra, under det att de tänkte på sin egen utveckling så mycket som möjligt. De smålogo, då de hörde talas om »den gamla goda tiden,» ty de visste väl, tyckte de, att vårsol och värme äro bättre än källossningens obehag. »I maj — se, då är rätta liden att lefva och blomma!» jublade de, täcka och ungdomsfriska. Men våren förgick, och sommaren kom. Björkarna stodo för längesedan fullöfvade, och snart voro de vilda rosenbuskarne i backen öfversållade af blommor. I en skuggig sluttning mot norr kvarstodo ännu några liljekonvaljestånd med vissnade blomstänglar, men efter gullvifvorna syntes knappt något spår. »Sommaren är årets skönaste tid,» sade rosorna till blåklinten, som stod midt i hetaste solbaddet inne på odlingen strax bredvid, där dess klarblå dräkt tog sig dubbelt bra ut vid sidaa af prästkragar och åkervallmo. »Det säga ni därför, att ni inte känt till våren, » sade de förtorkade konvaljerna, » — den ljufliga tid, då solens strålar ännu icke voro brännande, utan deras värme mildrades af mången svalkande fläkt; det var en tid, som innebar oändligt mycket mer poesi!------- men det förstå inte nutidens örter. Nu ska’ allting vara sågrufligt hett, bevars! — -— hett, så att man inte kan andas. Torrt i luften, torrt på marken-----— nej, jag tackar Gud för att jag, fick lefva i en tid, som ännu ägde saft och must; då fanns det växtlif — framåtgående! — — Den tidens blommor fick man göra sig besvär för att uppsöka, där de stodo halft undangömda och blyga i skuggan af björk och al, och man märkte dem af deras fina doft. Men nu ska’ det vara prunkande färger, och man skall stå midt i solgasset för att synas. — — Nej, låt oss glädja oss åt att ha tillhört den gamla goda tiden — vårtid — vår tid ! » Sommaren försvann, och hösten nalkades. Tyngda af mognande frukter stodo äppelträden inne i herrgårdens trädgård. Rosenbuskarna såväl därinom som i backen utanför hade fått ett annat utseende. De skära blommorna voro affallna, men åtminstone de senares hade dock satt någon frukt. De ville också vara med, fastän deras frukter voro så små och ännu blott svagt rodnande. Men de vilda rosenbuskarna hade icke endast bytt utseende, utan också namn. »Nyponbuskar» kallade man dem nu helt enkelt. »Ja, den närvarande tiden är en grufligt materialistisk tid,» sade de; »folket samlas kring fruktträden, och man måste bjuda till så godt man kan, om man skall få vara med och lefva. Därför ha vi nu satt nypon. Men
På sidan nämns Gustaf af Geijerstam, Knut Almlöf, Nils Personne, Viktor Holmquist, Fritz Reuter
Källa: Project Runeberg · ·







































































































































