Idun: 1894

1894 IDUN 235 Yintrarne tillbragte prinsessan i Sveriges konungaborg, somrarne med de kungl. ■föräldrarne växelvis på Ulriksdal och Bäckaskog. På det vid Edsviken idylliskt belägna lustslottet lefde man ett friare lif än vid hofvet i hufvudstaden, en ton af glädtig enkelhet gjorde sig gällande och syntes mycket behaga både konung och drottning och icke minst den unga prinsessan, som i fulla drag njöt af den landtliga friheten. Aftnarne på Ulriksdal tillbragtes ofta utom hus; än företogs en utflykt i vagn, då mången gång grannarne i kringliggande villor besöktes, än oftare förde den drakprydda slupen den kungliga familjen och dess uppvaktning ut på en fiskefärd i vikarne och sunden. Någon gång hände ock, att de ljumma sommaraftnarne lockade ut till någon gräsmatta eller mossbelupen häll vid Edsvikens sköna stränder, hvarunder en landtlig aftonmåltid äfven intogs. Hufvudsaken var att hoftvånget var bannlyst och en okonstlad glädje den känsla, som besjälade alla. Ehuru prinsessan Lovisas barndom till större delen förflöt inom studerkammaren och i moderns ständiga sällskap, såg kung Karl gärna, att hans dotter deltog med sin mor i besöken vid excercisfält och de bivuakläger, som under truppöfningarna ägde rum, då »Sessan» •alltid var en glad och kär apparition för trupperna. Kom så tiden, då prinsessan Lovisa skulle erhålla sin konfirmationsundervisning för att sedan själf åtaga sig ansvaret för sitt lifs handlingar. Härom skrifver samma dam, hvars ord vi förut citerat: »Bakom prinsessan låg nu hennes barndoms glada tid, då hon vid sin moders sida hade vandrat så tryggt och under skyddet af hennes outtröttliga omsorger icke känt vägens faror. Med det varmaste deltagande följde drottningen den religionsundervisning, som meddelades dottern, och samtalade ofta och länge med henne i dessa ämnen, hvilkas vikt hon så mycket önskade att kunna lägga sin unga dotter på sinnet. Drottning Lovisa fruktade världen, dess flärd och smicker hade aldrig fått makt med hennes eget hjärta. Hon hade hittills sökt bevara sitt barn såsom den dyrbaraste klenod och ville nu så gärna för de kommande dagar omgifva det med Guds ords starka skyddsmur. Till Honom, den store hjälpareni all nöd, flydde hon ock med sin tysta bön, och antingen hon med oro satt i sitt barns sjukrum eller med bäfvan tänkte sig den älskade dottern i en farlig värld, hämtade hon dock af den tro, som bodde i djupet af hennes hjärta, det mod och den förtröstan, som i pröfningens och svaghetens stunder sällan sveko henne. Men drottning Lovisa hade ej för sed att orda mycket om sina tankar och känslor, hon behöll dem helst för sig själf. Synbart lugn genomgick hon ock nu den för dottern så viktiga tiden, under det hon i sitt inre med tankar och höner kämpade för sitt barn, hvilket hon ej längre kunde följa med sin vaksamma moderskärlek, utan för hvars blickar lifvet småningom skulle utbreda sina mångtusende lockelser.» Prinsessans konfirmationsundervisning meddelades af hofpredikanten Björnström. Den 30 maj 1868 ägde den högtidliga konfirmationen rum i det lilla nybygda kapellet vid Ulriksdal och dageu därpå hennes första nattvardsgång. Ärkebiskop Reuterdahl var under dessa dagar konungens och drottningens gäst vid Ulriksdal, och gudstjänsten på pingstdagen, vid prinsessans nattvardsgång, började med det skriftermål, som med rörd stämma hölls af den gamle. Då de kungliga föräldrarne med sin dotter sedan framträdde till altaret, stego från många af de närvarande varma böner för dem till Gud, hvilka böner också för visso återkommit med rika strömmar af välsignelse. Under sista tiden af den unga prinsessans vistelse i föräldrahemmet sysselsatte hon sig flitigt med att, sittande vid samma bord som konungen och drottningen, liksom de själfva i medeltidsstil illustrera bibliska verser och sentenser. Samma vår kallades professor Dietrichson att med en kurs i literatur, historia och geografi öfvertaga afslutningen af prinsessan Lovisas undervisning, hvilken kurs dock först skulle begynna på hösten efter den kungliga familjens återkomst från Bäckaskog. Obestämda rykten hade emellertid redan talat om prinsessan Lovisas nära förestående förlofning med kronprins Fredrik af Danmark, född den 3 juni 1843, och då han äfven detta år, liksom de föregående, kom på besök till den svenska konungafamiljen vid Bäckaskog, vunno dessa rykten i styrka. Förlofning mellan de höga personerna tillkännagafs ock snart därefter, den 15 juli 1868, till stor glädje för de båda konungafamiljerna i Sverige och Danmark. Särskildt yttrade drottning Lovisa sin stora belåtenhet med det beslut hennes dotter tagit och gladde sig hjärtligen åt att ej på längre afstånd blifva skild från henne. Oaktadt dessa nya förhållanden ville den blifvande kronprinsessan vid sin återkomst till hufvudstaden icke försumma den framstående norske estetikerns undervisning. Denne skrifver i sina dagboksanteckningar från denna tid : »Skulle jag verkligen inträda som informator för den unga furstinnan, så ville jag under de förändrade omständigheterna göra min undervisning så betydelsefull och praktiskt nyttig som möjligt. Det förekommer mig långt viktigare, att hon nu blir förtrolig med det folks historia, literatur och hela kulturlif, i hvars midt hon skall intaga en så upphöjd plats, än att sväfva omkring i den nyare europeiska literaturens bildersal och lära litet mer historia och geografi, än hvad hon redan kan. » Efter första lektionen heter det i nämnda dagbok: »Det kunde icke undgå mig, att det var något starkt tillbakadraget i prinsessans väsen gent emot mig, hvilket jag trodde mig helt naturligt kunna skrifva på det kontot, att hon för första gången såg den man, som nu för ett år skulle bli hennes lärare. Det låg emellertid något annat bakom. Hittills har prinsessan varit ett barn, läst sina läxor som hvarje annat barn och kanske måst hålla till godo med en och annan sur min, när läxorna ej voro ordentligt lärda. Nu är ju förhållandet ett helt annat, hon är nu en ung, trolofvad furstinna, och det kan naturligtvis icke falla mig in att vilja låta henne undergå något slags examen. Men det var väl något af det slaget, som prinsessan väntade, ty då jag började mitt föredrag, hörde hon på med spänd uppmärksamhet, och då lektionen slutade, var hon synbarligen i bättre stämning, och jag var nog egenkär att tro, det jag hade förmått spränga tillbakadragenhetens länkar genom ett intresseradt och intresserande föredrag. Men efter hvad fröken R. sedan hviskade mig i örat, var nog förklaringen den, att prinsessan från början var rädd för, att det skulle examineras och pröfvas, och blef på det behagligaste öfverraskad af, att här blott var fråga om att vara uppmärksam och höra på.» Under fortsättningen af dessa lektioner skrifver den spirituelle läraren den 9 mars 1869: Prinsessan Lovisa vid elfva års ålder. üm 'êlÆ mmiM ii ÉÜ ■.y ;