Idun: 1894

26 I DU N 1894 O, slit ej vänskapsbandet allt för snabbt isär! Om ock det knyts igen, en knut dock finnes där. Bückert. nu under vintern taga lektioner för Signe Hebbe. Om fröken inte höll på att skrifva något? Det var väl i alla händelser författarinna, fröken egentligen var? Nej, hon ville inte räknas bland författarinnorna. Det var endast helt undantagsvis, hon någon gång tog till pennan. Hon hade ju skrifvit så ytterst litet — ett par skisser i Ny Illustrerad Tidning, det var allt. Och det var ingenting att tala om. Och hon var alls inte säker på, att hon kunde skrifva något dugligt. Teatern tycktes intressera henne mera. Hennes sceniska bana hade omfattat summa tre roller — först Tofslärkan, hufvudrollen, sedan bruden i Guy de Maupassants »Musotte» och Kitty i »Sodoms undergång» — de två sistnämnda så maktpåliggande och svåra roller, att jag ville se den nybörjarinna inom konsten, som skulle kunna konsten att lyckas i dem. Hvad hon saknade var för öfrigt just det, som kan inläras, tekniken, herraväldet öfver sina uttrycksmedel — att intelligensen fanns, behöfver jag inte tala om. Sedan vi karantänat oss öfver till Stockholm och haft ett angenämt sommarnöje på en öfverfull ångbåt ute på fjärden vid Fejan under två vackra augustidagar, skildes ålänningarna. Fröken Gernandt upptog sina sceniska studier, men hon skref också i all tysthet — det var intrycken från Petersburg, som ville ha luft. Hon väckte berättigadt uppseende genom den förtjusande novellen »Fata morgana» i kalendern Nornan. Och så mötte jag henne på gatan en vårdag, då hon var på väg till bokförläggaren Albert Bonnier för att höra sig för angående möjligheten af att få ut en novellsamling. Den kom ut — »Fata morgana» hette boken efter den nyssnämnda novellen, som stod sist i häftet — och den väckte uppmärksamhet, både därför att den var så olik de många samlingar af dussinnoveller, som på vårsidan hvarje år belasta boklådsdisken, dels därför att den var så lin och konstnärlig och originell. Den uppenbarade ett diktaregry af ett helt och hållet eget slag. Med den boken var Jane Gernandt ett namn inom vår unga litteratur. Kort efter det boken kommit ut, försvann dess författarinna från Stockholm. När man råkade henne där, föreföll hon allvarlig och helt och hållet lämpad efter societetens fordringar — det var endast inom hemmets fyra väggar, som det glada skrattet från Åland åter lät höra sig. I stockholmslifvet trifdes hon föga, kände sig ensam, hade få bekanta och sökte aldrig göra sig bemärkt. Särskildt inom de literära och konstnärliga kretsarna var hon personligen så godt som okänd och är så ännu. Hon reste nu till norra Frankrike, tillbragte sommaren i Dinard, en liten by på Normandiets kust, där befolkningen tillhör de af Pierre Loti skildrade islandsfiskrarne, och har under vintern vistats i Paris. Därifrån har hon hemsändt såväl några noveller till julens kalendrar och tidningar som de fint kända och spirituelt skrifna små skisser ur världstadslifvet, som stått att läsa i Idun. Och nu vill jag slå vad om, att Petersburg ej längre är den mest förtjusande stad i världen, ty för få dagar sedan skänkte fröken Gernandt i Paris sin hand åt författaren öcli upptäcktsresanden Jules Claine, som haft den turen att upptäcka henne i världsstaden eller på Lotis hafskust. Återstår nu att se, om vi skola få behålla madame Claine som svensk författarinna, eller om hon, tack vare sina nya förbindelser och främst tack vare sin talang, en vacker dag står upp i den franska, literaturen. Hon har många egenskaper, som borde försäkra henne om framgång inför en fransk publik. * * * Det som Jane Gernandts skisser först och främst bära vittne om, det är om författarinnans goda hufvud, om hennes varma, friska och starka känsla. Det är denna känsla, som inlägger så mycken poesi i de personer, hon skildrar. Man intresserar sig vida mindre för dem än för henne, som berättar. Hon är själf med från början och till slut. Minst af allt har hon sin styrka i objektivitet, och det, som skulle berättas lätt och flytande och flyktigt, det lämpar sig ej för hennes penna. Jag kan inte tänka mig henne skrifva en berättelse sådan som Rust Roests »Rika flickor» — med hvardagsfigurer och hvardaglig handling, underhållande, rörlig och smårolig. Hon skrifver ojämnt och ibland en smula trassligt (se t. ex. berättelsen »Teorier»), Hennes tidigaste skisser, af hvilka ingen ingått bland novellerna i »Fata morgana», visade inflytande af Herman Bang. Från denna sin debutstil har hon sedan frigjort sig, men full frihet och fullt herravälde öfver sitt framställningssätt har hon ej vunnit annat än i sina allra bästa noveller — där en enda samlad och stark grundstämning behärskat såväl innehåll som stil (t. ex. novellen »Fata morgana»). I denna berättelse liksom i den lustiga »Katja» och i den mindre behärskadt skrifna, men till sitt innehåll mera betydande »Nadina» har hon i sina porträtt af ryska kvinnor gifvit de för rasen utmärkande dragen en lika fin som träffande belysning. De som känna de ryska damerna bättre än undertecknad, ha erkänt det träffsäkra i teckningen — framför allt framställningen af Nadina, den fattiga, vetgiriga och anspråkslösa studentskan, med det skarpa hufvudet, det oansenliga yttre, det goda hjärtat och den starka karaktären. I de flesta af hennes skisser träffar man på tankar och uttryck, som förvåna genom sitt djup och sin ursprunglighet, man finner sig litet emellanåt föranlåten att utbrista: »hvar i hela världen kan hon ha hittat på det här?», ty man upptäcker, att hon har fångat känslor och motsägelser, som man känner igen från sig själf, fast man kanske ej velat erkänna dem eller ens klargjort dem för sig själf. Läs till exempel »Stackars Fritz» — om honom, som kommer till sin kamrats graf och måste erkänna, att han ej sörjer, som han borde sörja. Och med hvilken finhet har hon ej uppfångat själsstämningar och gifvit dem just de rätta uttrycken — vackert tänkta och vackert sagda, aldrig torrt analyserande, aldrig framställda med viktig belåtenhet öfver egen förmåga. Kommer min läsare i håg enstöringens uppgörelse med sig själf angående sitt förhållande till sin hund, angående hundens karaktär och hans egen — detta lilla stycke, där språkets tonvågor med de ofta återkommande upprepningarna af samma ord melodiskt ackompagnera innehållets tunga vemod? Det finns mycken lyrik i dessa skildringar, en varm och svärmisk, men aldrig fadd och sliskig lyrik — Jane Gernandt tycks, till skillnad från flertalet författarinnor, mest af allt afsky banalitet — men där finns ock psykologisk skarpblick — t. ex. i analysen af vänskapen mellan ett par män i »Stackars Fritz», eller af vänskapen mellan flickor i slynåren (i »Flickvänskap», tryckt i Idun i fjol), eller mellan mogna kvinnor i den märkliga novellen »En bikt», nyligen tryckt i Ny Illustrerad Tidning. Denna hennes blick för själslifvet har likväl hittills fått uttryck mera glimtvis och episodiskt än i någon genomförd karaktärsteckning. Kanske lämpar sig hennes skaplynne bäst för det lätt hänkastade, det flnt och skarpt antydda, bättre för skissen än för romanen — det är i alla händelser ej sidornas antal, som gifver ett literärt arbete dess större eller mindre betydelse. Ett utkast på fem sidor kan väga mer än den digraste roman —- de vackraste visorna äro, som ordspråket säger, aldrig långa, och hvarför använda många ord på det, som kan sägas i få? Det är ju en ren dumhet att vilja påstå, att en roman, endast genom att vara en roman, skall intaga en högre plats inom diktningens värld än en novellett. Det är ju styrkan i känsla och tanke, det är själen i konstverket, som bestämmer dess värde. Och det är just själ, det är varm känsla och personlig tanke, man funnit i Jane Gernandts noveller — det osofrade eller sökta, som man ock funnit i en del af dem, det är brister, som kunna arbetas bort, och som visst redan till god del äro bortarbetade. En kritiker, som nyligen ägnat »Fata morgana» en liten essay, — Oscar Levertin i Nordisk Tidskrift — har förekommit mig i att som prof på Jane Gernandts karaktäriseringsförmåga citera hennes yttrande om en af de unga flickor,