Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1894

Originalsida 306
Originalsida 306
Originalsida 306
Originalsida 307
306–307

På sidan 306 nämns Gustaf I, Daniel Fallström

Sida 306

302 1894 I DU N ******************************************************************************************** Ingen göre hvad han vill, utan hvad han bör. Gustaf I. frisknande, dä andra, mera behöfvande, väntade att intaga deras platser. Hon gjorde snart det rön, som många andra gjort före henne ocli som alltid under nuvarande samhällsförhållanden skall utgöra ett svårlöst problem för alla varmhjärtade människor, hvilka önska hjälpa sina nödställda likar, nämligen att välgörenheten ofta demoraliserar dem man önskar hjälpa. Det var då tanken uppstod hos henne att vända sig till dem, som icke kunde demoraliseras af välgörenhet, af hvilka man under inga omständigheter kunde fordra själfhjälp, hvars elände aldrig kunde vara själfförvålladt — till barnen. För den, som känner förhållandena i de otaliga fattiga hemmen i hufvudstaden, är det ingen hemlighet, att mångenstädes måste barnen bege sig till skolan efter en frukost, som är mindre än otillräcklig, och vända åter hem med tämligen stor visshet om, att intet annat än en brödkant, en sillbit och en mjölkskvätt, eller i lyckligaste fall en kaffetår, väntar dem som middagsmål. Och likväl fordrar samhället af dessa barn uppmärksamhet, flit och godt uppförande i skolan, på det att de månde blifva goda medborgare. Samhället gaf dem andlig föda, men brydde sig icke om att fråga efter, om kroppen var i stånd att tillgodogöra sig den. Det var här Jenny Meyer steg fram och gjorde en insats i samhällsarbetet, långt betydelsefullare än mången annan, som skett med pomp och ståt och lönats med lager och jubelfanfarer. Ett barn, som halfsvälter, kan icke tillgodogöra sig den undervisning skolan bjuder det och som skall utgöra dess beväpning i den kommande kampen för tillvaron. Och när icke samhället ännu sett till att afhjälpa denna brist, får den enskilde söka att i sin mån göra det. Så öppnade hon sin första gratisbespisning för fattiga folkskolebarn. Denna hade sin lokal i staden inom broarne, ett nog så rikt fält för en dylik verksamhet. Men det fanns ännu mer behöfvande stadsdelar. I Katarina och Maria församlingar där uppe på höjden myllrar det af fattigdom och elände i träkåkar och hyreskaserner, och här behöfdes sannerligen en verksamhet som hennes. I båda dessa församlingar öppnade hon matinrättningar, där fattiga folkskolebarn gratis bespisades, snart till ett antal af flere hundra om dagen under en tid af sju månader på året. Tydligtvis räckte icke de medel, hon för egen del förfogade öfver, till för en så betydande verksamhet. Hvad som felades, skaffade hon emellertid, till en början inom kretsen af sina närmaste, men sedermera, då saken växte än mera, lyckades hon att fä församlingarna själfva att biträda. Vederbörande, som tydligtvis sågo, hvilken ovärderlig hjälp de hade i henne, ställde i de nybyggda folkskolehusen särskildt inrättade lokaler till hennes förfogande och deltogo, såvidt den som skrifver detta har sig bekant, äfven med penningemedel. Det var emellertid hon, som tagit de första svåraste stegen, och dét var hon, som hela tiden tog hufvudparten af kostnaderna på sig. Och dessutom gaf hon något annat, som icke var det minst betydande. Att gifva af sitt öfverflöd är en lätt sak, som knappast förtjänar beröm, men att gifva af hvad som ieke är öfverflöd och samtidigt gifva sitt arbete och ett aldrig slappnande intresse, det är något mera och det är detta Jenny Meyer gjorde. Af egen drift och med egen kraft igångsatte hon detta företag, och själf ledde hon det. Saken var ifrån början satt i sådant system, så praktiskt och enkelt ordnad, att det hela gick som ett urverk. Det var ingen stor apparat med många tjänsteandar och biträden, som sattes i gång. Hon själf, en hushållerska och två eller tre småflickor (af hennes matgäster) var hela den personal, som behöfdes för att t ex. i Katarina servera hundrafemtio vid finare bordseder ovana barn med två rätter kraftig, välsmakande föda efter en matsedel, som både var ytterligt omväxlande och upprättad efter vetenskapliga grunder. Men detta, att kunna göra stora saker enkelt och anspråkslöst, var just det utmärkande draget hos henne. Enkel och anspråkslös var hon själf, och välgörenhet för något annat än dess egen skull var icke i hennes väg. Hon prålade aldrig med sitt arbete, som hon ansåg som den naturligaste sak i världen, och därför var hennes namn icke bland dem, som basunades ut på ryktets vingar i stora världen. En del folk där visste, att fattiga folkskolebarn fingo middagsmål, och några kände, att en ung dam var själen i detta arbete. Några få visste, att hon hette Jenny Meyer. Men fråga Stockholms folkskolelärare och lärarinnor, om hvad hon uträttat, fråga i de hundratals fattiga hemmen, och du skall få höra, att hon i sanning varit en räddande ängel. Nu har hennes varma hjärta upphört att slå, och den vackra öppna blicken skall aldrig mera möta hennes små skyddslingar. Men hennes minne skall lefva i hennes verk, för hvars fortbestånd hon själf sörjt, och, om tacksamhet icke blott är ett tomt ord, i många, många människohjärtan. F. 0, blonda barn,.. Som stjärnan tindrande i sommarnatten, Ö, blonda barn, du jor min tanke står, Öch vassen, sakta rörd a/ /lodens vatten, pitt namn i längtan hyiskar, där jag går. pu är allt härligt, som naturen danat, pu /ödts af rosens do/t och vindens sång, pu är den solglimt, som mitt öga spanat, jNär det i ångest slöts så mången gång. Så kom då, kärlek, att mig lyckliggöra, )\tt med en kyss be/ria mig /rån kval, £åt mig på nytt de lju/va ton/all höra, pu lärt a/ vårens /örsta näktergal! Daniel Fallström. ”Ett ämne.” B tt ämne, som vid elementarläroverk för flickor åtminstone någon gång borde förekomma, är om det s. k. simpla kroppsarbetet. Det borde framhållas, att intet ärligt arbete vanhedrar människan, och att, därest det ieke öfverstiger hennes krafter, en kvinna, ja, en verklig dam, kan verkställa hvilket simpelt »pigarbete» som helst, i händelse omständigheterna så kräfva. Bland verkligt bildadt folk är man väl lyckligtvis redan hunnen till den åsikten. Men i elementarskolor gå flickor från icke bildade hem och från halfbildade, och de fostras i hemmen i den föreställningen, att det alldeles icke »går an», att en flicka med bildad uppfostran förrättar något arbete, som passar sig endast för »en jungfru». Och om de få se, att en kvinna, som tillhör den bildade klassen, piskar en matta, skurar en ljusstake, diskar några tallrikar eller dylikt, så säga de rent ut åt hvarandra, att hon ändå inte måtte vara riktigt fin. Ej alla flickor, som gå i elementarskolor, komma i sådan lefnadsställning, att de kunna hålla sig köksa och »husa», högst få i sådan, att de kunna hålla sig till och med med »kammarfröken». De allra flesta hamna i tarfliga förhållanden och få nöja sig med blott en »jungfru», många hafva ej råd att hålla sig ens en sådan, utan få taga en passerska, som går från och till. Huru olyckligt, om en flicka, som växt upp under gynnsamma lefnadsförhållanden och kommit i motsatta, lefvat sig in i den föreställningen, att hon är för god till att tvätta af ett golf, att det ej går an att tömma en »slaskhink», emedan någon kunde få se det och taga henne för en »sämre» människa! För femton år sedan bodde vi i en stad, där det fanns ett nybildadt läroverk för flickor. Föreståndarinnan var »une dame diplômée», som det heter på franska. Hon var så lärd, att man sade om henne: fröken P. är i stånd att föreläsa öfver hvilket ämne som helst. En dag, då hon ej var på skolan, kommo vi händelsevis upp i hennes bostad. Hon befann sig i köket, dit vi gingo. Därute stod hon med uppvikna ärmar vid en stor tvättbalja. Såplöddren stod omkring de vackra armarne. De fina, välbildade händerna voro litet röda. »Jag har fintvätt, och den gör jag alltid själf,» sade hon. »Då får jag kläderna rena. I mitt hem fingo vi vara med om alla göromål.» En annan af hennes fridagar kommo vi till henne. Hon var då sysselsatt med att stoppa korf. »Jag äter ingen annan korf, än den jag tillagar själf,» sade hon, »ty då vet jag, att den är ren.» Vi känna en professorska, som ger lektionstimmar i matematik både åt studenter och andra. Stundom möta de henne, när hon kommer från torget med ett kålhufvud under armen och en kvast eller en knippa vispar i handen, men det faller ingen in att hälsa mindre djupt på henne för det.

På sidan nämns Gustaf I, Daniel Fallström

Källa: Project Runeberg · ·