Idun: 1894

48 IDUN dröjde inte länge, förr än han laddade ur sig den nyaste visdom, han fört med sig från Paris. Hur pass djupt han trängt in i de moderna idéerna oeh hur skarpsinnigt han uppfattat dem, skall jag lämna osagdt. Men ord fattades honom ej. Aja sekunderade honom ibland, men med vida mindre säkerhet. Asp hörde på dem med intresse — detta var tydligen nytt för honom. Men då Nisse slutat, sade han, att det icke bör få finnas något »sätt» att måla. Man bör endast se naturen utan alla förutsättningar oeh försöka ge ett sant och ärligt uttryck för det man ser. Det var den enda regel, man hade att gå efter. Men Nisse upplyste om, att det inte var så enkelt. Han talade om impressionister och luminister och pointillister. Till slut blef hans anförande så inveckladt och dimmigt, att Aja måste bita af det med ett skämtsamt ord. Asp tycktes också ha fått nog af lärdom, han frågade, om Nisse hade några studier, som han ville visa, men Nisse hade den principen, att aldrig visa hvad han höll pä med — den principen var nämligen den enda riktiga, om man ville bevara sin ursprunglighet. Men Aja bad oss stiga in, så skulle herr Asp få se det lilla, hon hunnit få färdigt. Hon var alls inte rädd att förlora sin originalitet. Vi flyttade oss in i hennes rum, som hon medels draperier, papperslyktor, solfjädrar och allt möjligt godtköpskram gjort så modernt parisiskt som möjligt. Hon hade redan fem, sex färska studier uppsatta på väggarna. Asp stannade framför den första, ett aftonlandskap med stark blå färg, struken öfver skog och sjö, och blå färg afsatt här och hvar ibland träden. Den andra framvisade en liten linhårig flicka ute på en äng i solgass. Eläftiga färger, det hela rått och robust, men saftigt och kraftigt. Den tredje : ett strandparti med en hvit båt i skuggan under pilarna, och i båten en ung dam i skär klädning och stor halmhatt. »Det här är skräp,» sade Aja. »Det behöfver ni inte säga, för det har jag sagt själf. Den här lilla söta idyllen tänker jag skall passa för publiken — just en köptafla för grosshandlarherrskapet, när man flyttat in från landet på hösten. Jag måste sälja och inte bara måla, därför att jag inte kan lefva utan mat.» »Det få vi underkasta oss litet hvar,» sade Asp. »För mig har det aldrig varit annat än knog för brödbiten,» fortfor Aja. »När jag var liten, var det morsgumman, som knogade, sedan blef det jag själf. Det var att hjälpa sig bäst man det kunde. » (Forts.) Redaktionens brefväxling. Ofta nog framställas till oss från våra läsarinnor förfrågningar eller uttryckas önskningar, dem vi gärna skulle vilja besvara och tillmötesgå, då de synas oss äga något allmännare intresse. Den vanliga Ereflådans trånga ram blir emellertid härtill för knapp, och ämna vi därför under ofvanstående rubrik då och då anslå en särskild afdelning för denna brefväxling. En beundrarinna af A. L. 0. E. ber oss meddela den nyligen bortgångna författarinnans porléU trätt. Vi göra det med nöje, då mer än ett femtiotal af dennas arbeten öfver satts till svenska och här funnit en mycket vid läsekrets. Charlotte Tucker föddes i Indien 1821 och var dotter till Henry St. George Tucker, en högre engelsk ämbetsman. I skolåldern flyttade hon till England, där hon sedan stannade många år. Sin litterära verksamhet började hon år 1854, från och med hvilket år ett hundratal större och mindre berättelser i kristlig anda flutit ur hennes produktiva penna. De författareinitialer, under hvilka hon dolde sin identitet, voro A. L. O. E. (A lady Of England). År 1875 bosatte sig Charlotte Tucker för sina återstående dagar i Indien, där hon under de tretton senaste åren, utom sin litterära sysselsättning, verkat som zenanamissionär i förbindelse med engelska kyrkans zenanamission. I slutet af sistlidne oktober förkylde sig Charlotte Tucker svårt, då hon bevistade invigningen af en ny kyrka i Bairwhal. Trots läkarnes bemödanden och den mest omsorgsfulla vård förvärrades sjukdomen, så att hon afïed den 2 december. Innehållsförteckning. Maria Judit Weckman. (Med porträtt). — Hemtrefnad; poem af Curt Thelander. — Nägra ord om kvinnor och kvinnoarbete; af Mathilda Langlet. I. — I »damernas Idun»; en afton i Nya Idun, tecknad af Sigrid Elmhlad. — Hur våra sjukdomar uppstå; för Idun af S. H. — De fyra återstående prisen i den s. k. fosterlandstäflingen. — För våra blomstervänner; ett och annat om krukväxters fortplantning; af Wiola. — Ur notisboken. — Teater och musik. — Litteratur. — Aja; berättelse af Georg Nordensvan. (Forts.) — Redaktionens brefväxling. (Med porträtt af Charlotte Tucker). — Tidsfördrif. d d Redigeras af Sophie Linge. Bidrag mottagas med tacksamhet. Logogryf. Malicen gör mig gärna till En ögontjänare. För näsvishet den äfven vill Mig ampla vitsord ge. Men aldrig dock du vara lär Så riktigt helt tillfreds, Om du ej säkert vet jag är På stunden strax tillfreds. I lifvets mångahanda skift Jag gärna tager del : Vid dopfund, kullerstol och grift, Vid välkomst som farväl. I väderlekens alla skift Jag tar ej mindre del, Och höst som vår är jag på vift Hvar stund — det slår ej fel. Jag fager är och fin och lätt Som himlens ljusa sky. Men äfven stundom rätt och slätt Som dragen upp ur dy. Jag doftar ofta som en ros Erån paradisets land ; Men man kan frestas fly sin kos För doften min ibland. Just ingen sinekur jag fått, Ty tårar, blod och svett Ha ymnigt fallit på min lott, Som du ju ofta sett. I kärleksvärf jag äfven lär Ha stor erfarenhet ; Och den mig får, utkorad är; Det tror jag nog du vet. Se hvilken snusförnuftig min Du sätter på dig nu! Jag var väl ej tillräckligt fiu För bortskämd dam som du. Nå, eftersom du löst min knut, Förbindligt jag dig ber, Att du mig äfven veckiar ut, Då kanske jag dig ger : Hvad, om du dig en näsknäpp får, Den säkert gör — jo, jo! Hvad i en springlek man består Hvarandras rygg, må tro? Hvad flyende sekunden blott Man säkert kalla må; Ett tilltalsord, förtroligt, godt, Som vän plär vän bestå. Hvad minsta lekkamraten väl Får vara, tänker jag, Ifall den stora börjar gräl Och önskar stifta lag. Hvad skiljer ofta tvänne land? (Du det helt säkert vet.) Och hvsd förenar dem ibland? (Du vet nog äfven det.) Hvarpå den rike hvilar ut I prakt och yppighet; Hvad för en köpman (utan prut!) Är bäst af allt han vet; Hvad den person du sände ju Odisputabelt var ; I brist hvarpå helt säkert du Ej minsta brödbit har. En vikt, som var och blir och är Af mycket liten vikt; Hvarmed den icke falla lär — Det tros med tillförsikt; Hvarmed jag tänker, du ej lär Ha dukat under än; Uppmaningsord, hvars syfte är Ej upphöjdt just, min vän. Säg mig nu hastigt ett adverb Af dröjande natur! Och få imperativ af verb, Yäl kändt ju — eller hur? —- Bortkommen är jag ej, helt visst — D.irom du nys nu fått. Märkvärdig är jag först som sist, Det har du ju förstått? L—a. Ifyllningsgåta. k r d b e a e Om de tomma rutorna i ofvanstående figur ifyllas, så bilda de särskilda raderna : ]j En matträtt. 2) En skogens spelman. 3) Medellidsbjälte. 4) Ett sällskapsspel. 5) En uppgift för skolbarn. 6) Ett bibliskt namn. 7) Ett religiöst öknamn. Begynnelsebokstäfverna bilda namnet på ett medel för tidsfördrif och slutbokstäfverna namnet på deD, som i dålig mening för mycket hängifver sig däråt. Emma L. Figurgåta. Bokstäfverna i denna figur skola ordnas så, att i de hvarandra motsvarande genomgående vågräta och lodräta raderna samma ord bildas. Dessa ord betyda: 1) fransk statsman, 2) skräflare, 3) stad i Indien, 4) framstående svensk uppfinning. a - a 1 a 1 •i a a a 1 1 1 a 1 a ! a 1 a b 1 b »i c nc r C 1 1d d e e j e j e 1 h h h "1 11 1 V r 1j_ 1 i 1 1 1 n nLil P| “ pPi ri r 1 r r r r j r j s j s 1 lL M ii u r il Louise. Palindromer. Rättfram namnet på en skald, omvändt namnet på två djur. Rättfram ett mansnamn, omvändt del af en växt. Viola. Lösningar. Logogryfen: Flaggstång-, gås, lagg, ånga, gal, slå, gå, tå, staf, agg, gas, sång, tagg, .stål, fångst, gång, å, så, last, flagg, tal, ås, låt, gåta. Springaregålan : past drucket af nektar ett flitigt bi At skörden ej ensamt sig gläder : Så njnta vår honung ej endast vi, Men folket, som efter osa träder, När jorden vi ofifra vår sista gärd, När skuggor och död oss omhvärfva, Vi våra små sorger ta med på vår färd: En eftervärld Vår fröjd, våra sånger skall ärfva. Måns Hultin. Aritmogryfen: Oösta ; Gumma, Örnbo, Skepp, Tilly, Ai kiv. Prokopen: Styra, Tyra, Yra, Ra, A. « HULT1ÅNS Cacao & Chocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det varmaste af professorerna hrr Joh. Lang, Seved Ribbing, Nils-O.son Gadde, C. J. Ask samt doktor Olof Moberg.