Finlands förening med ryska riket

Katarinas förbindelse med de finska officerarena var ingalunda, såsom Ordin framställer förhållandet, en afvikelse från ryska regeringens allmänna förfaringssätt i fråga om finnarne; den var tvärtom en konsekvent tillämpning af de principer, Ryssland följt allt sedan Elisabets manifest år 1742. Men icke nog dermed, att Ordin icke inser detta, han låter dessutom underhandlingarna med Anjalamännen framstå såsom ett resultat af kejsarinnans rent personliga politik. Till stöd för detta påstående anför han (I, 183) Chrapovitskijs dagboksanteckning för den 14 augusti 1788 gl. st., som innehåller, att kejsarinnan befalt honom att i rikskonseljen uppläsa en från öfverbefälhafvaren Mussin Puschkin anländ rapport, „men icke visa början af rapporten, der det talas om Sprengtportens resa i och för närmare underhandling med de finska befälhafvarne". Denna enkla och naturliga omständighet, att kejsarinnan icke lät meddela ett större kollegium, sådant som rikskonseljen, de närmare detaljerna af en då ännu pågående hemlig underhandling, framställer Ordin på ett sätt och i ett sammanhang, som låter läsaren förmoda, att alldeles icke något meddelande till konseljen egt rum om förbindelsen med finnarne, emedan kejsarinnan af blygsel öfver sitt omoraliska handlingssätt ville dölja hela saken för de män, hvilkas råd hon annars var van att inhemta. Förhållandet är emellertid det, att den enda, som i denna sak verkligen dolt något af vigt, är hr Ordin