Jul-aftonen

93 'Oc!i jag tror,” fortfor fadern, ”jag tror, mina vänner, ail, när vi komma iliog, hiir’ talig- oeh hur’ sJilla han var, fastän han var hlolt eil litet, litrl harn, vi ieke sa lätt skola biifva oense med hva ra ndra eller glömma lilla Tim i det fallet heller.” ”Nej aldrig, aldrig!” ropade de åter. Jag är lycklig, ’ sade Cralehit; ”jag är i san- ning lycklig.” Mrs Cratchit gaf honomen kyss, hans döttrar kysste honom, de hägge små kysste honom, och 1 eter och han tryckte hvarandras händer. Tims ande, ditt väsende var frän Gud! ”Ande,” sade Serooge, ”någonting säger mig, att vi snart skola skiljas ät. Jag vet det; men ing vet ieke, huru vi skola skiljas. Säg mig, hvem den mannen var, som vi sägo ligga död?” Den kommande julens ande ledsagade ho- nom, likasom förut, likväl vid en annan tid, som det förekom honom, ty dessa sista syner tycktes icke iakttaga någon annan ordning, än att de alla tillhörde framtiden, — anden ledsagade honom til! de ställen, der affärsmän bruka sammankomma; men han visade honom ieke hans egen bild. An- den sladnade ieke heller på något ställe-, utan gick oupphörligt framåt, mot det efterlängtade målet, lyekles del,Tilldess han slutligen gaf Serooge en vink alt stadna ett ögonblick. V id denna gärd,” sade Serooge, ”som vi nu passera, ligger ett eonfoir, Oeh det har funnits (lei i många ar. Jag ser huset. Låt mig se, hvad jag ska!! vara i framtiden !” Anden sladnade; hans liand pekade åt ett an- nat håll. Del här huset är det,” sade Serooge. ”Hvar- fure pekar du dit?” Det obevekliga fingret hytte icke om riglning.