Jul-aftonen

9 sade gentlemannen och framräckte sina docu- menter. Och han hade rätt, ty de voro två syskon- själar. När Scrooge hörde det ominösa ordei: ”frikostighet,” rynkade han pannan, skakade pä hufvudet och gjorde en afvisande rörelse med handen. ”Vid denna högtidliga tidpunkt af året, Mr Scrooge,” fortfor gentlemannen och tog en penna, ”är det ännu mer hehölligt än eljest, att man kommer ihog de fattiga och dem, som sakna huld och skyld, ty de äro utsatta för mångfaldiga lidan- den vid denna årstid. Många tusen sakna lif- vets nödvändigaste behof; hundra tusen måste um- bära de vanligaste beqvämligheterna, Sir.” Finns det inga fängelser?” frågade Scrooge. "Fullt opp med fängelser,” sade gentleman- nen och lade ned pennan igen. ”Nå, än arbetshusen, äro de ännu i flor?” frågade Scrooge. ”Visserligen; dock skulle jag heldre önska, att de icke vore det.” ”Trampqvärnen och Fattiglagen äro också i full verksamhet, eller huru?” "De äro det bägge två, Sir!” ”Det var väl; vid det Ni först sade, blef jag verkligen radd, att någonting hade kommit i vä- gen, som afbrutit deras nyttiga verksamhet,” sade Scrooge. ”Jag är glad, att det icke förhåller sig sa.” den öfvertygelsen, att man genom de me- del, Ni namt, sörjer för den fattiges inre lika otillräckligt som för hans yttre menniska, hafva nagra bland oss ämnat hopsamla en liten summa, till att förskaffa församlingens fattiga mat, dryck och vedbrand under helgen. Vi hafva valt den- na tid, emedan fattigdomen nu låter känna sig