Jul-aftonen

derfiire ocli slog igen porten; så att det skrällde i hela huset. Slaget genljöd som en åska öfver hela går- den. Hvartenda rum deroppe och hvartenda fat i vinhandlarens källare der nere tycktes hafva ett eget echo för sig. Men Scrooge var icke den man, som lät skräma sig af ett echo. Han låste dörren, gick tvärt öfver, förstugan och upp för trap- porna; men långsamt gick han och putsade ljuset under vägen. Man skulle hafva kunnat hära en likbår på tvären uppför dessa trappor, så hreda voro de, och kanske var detta skälet, hvarföre Scrooge tyckte sig se en rörlig likbår vandra upp framför honom i halfmörkret. Ett halft dussin gaslampor ute ifrån gatan skulle icke hafva kunnat tillräck- ligt lysa opp trappan, och deraf torde man finna, att det skulle vara skäligen mörkt, i trots af det ljus, Scrooge bar i handen. Men Scrooge gick uppför utan att fråga efter slikt; mörker fås för godt köp, och det tyckte Scrooge om. Men förrän han stängde sin lunga dörr, gick lian igenom sina rum, för att se, om allt var i sin ordning. Han kom ihog spökansig- tet så mycket, att han tyckte det kunna vara skäl i att göra en sådan undersökning. Förmak, sängkammare, skräprum, allt var i sin ordning. Ingen under bordet, ingen under soffan; en liten eld brann på spiseln; sked och kopp funnos pä hordet och en liten panna med hafversoppa (Scrooge hade snufva) slod vid elden. Ingen var under sängen, ingen i garderoben, in- gen under hans nattrock, som hängde på väggen i en tämligen misstänkt positur. I skräpkamuia- ren sag allt ut som vanligt: en gammal eldskärm, några par skor, tvä korgar, en treheut tvättsläll- uing och en gammal eldgaffel.