Sida 14
14 Och na må hvem som kan förklara för mig, huv’ det kunde komma till, att Serooge, när han träd- de in nyckeln i nyckelhålet, uti portklappen säg, utan att denna undergick någon mellanliggande förvandlingsprocess, — att han deri sug, icke en portklapp, utan Marley’s ansigte! Marley’s ansigte J Och det hefann sig ieke uti någon ogenomtränglig skugga, som de ofri- ga föremålen på gården, utan skimrade med ett hemskt sken, likasom ett stycke lysved i en mörk källare. Det hade intet drag af vrede eller miss- nöje, utan det såg på Serooge som M.arley bru- kade se på honom, med spöklika glasögon upp- skjutna i den spöklika pannan. Håret stod pä ända och rörde sig, likasom för en flägt eller elt luftdrag; och, ehuru ögonen stodo vidöppna, sak- nade de all rörlighet. Detta och den blekblå färgen gjorde det iäsaväckande; men sjelfva detta fasaväckande tycktes icke så mycket ligga i sjelf- va ansiglsuttrycket, utan snarare vara någonting främmande för detsamma. När Serooge skarpt fixerade spökbilden, var den återigen en portklapp. Det skulle vara osanning, om vi sade, atl Serooge icke blef rädd, eller att hans blod icke kom i en viss svallning, som varit honom okänd ända från hans barnår. Men han lade sin hand på nyckeln, som han lemnat i laget, vred om, öppnade dörren, steg in och tände på sitt ljus. Han stadnade ett ögonblick obeslutsam, inan Lan stängde igen porten efter sig; ban kastade först en försigtig blick bakom densamma, lika- som väntade ban sig till hälften att bli skrämd af Marley’s ståndpiska , som kunde stå utsträckt inåt förstugan. Men på portens baksida fanns in- genting annat än de skrufvar och muttrar, sou fasthöllo låset. ”Bara dumheter!” mumlade han
Källa: Project Runeberg ·