Sida 19
17 ;ilt knappt del ringaste ljud hördes; men snart ringde hon hårdt och galit, aecompagnerad af alla ringklockor i huset. Delta varade ungefär en half minut, eller en hel kanske; men den föreföll läng som en timme. Klockorna slutade som de börjat, alla på en gång. Derefter följde, djupt inunder golfvet, ett skram- lande, skrällande ljud, likasom hade nagon dra- git en tung kedja öfver faten i vinhandlarens käl- lare. Seroogc koin nu ihog, huru han hört be- rättas, det andar, som giugo igen, brukade släpa kedjor efter sig. Källardörren flög upp med dunder och dan. och strax efter hörde han ett ännu mer skram- lande ljud i de slenlagda förstugorna der nere; ■ bullret koin uppför trapporna, kom raka vägen fram till hans dörr. ”Bara spektakel, bara dumheter!” sade Scrooge. ”Jag vill inte tro på’t.” Likväl skiftade han färg, när, utan något uppehåll, det passerade genom den tunga tillrig- lade dörren samt inträdde i rummet midt för hans k ögon. Just som det steg in, fladdrade den döen- de lågan i spiseln opp, som ville den ropa: ”Jag känner honom! Marley’s ande!” och sjönk genast ner tillbaka. Samma ansigte, alldeles detsamma. Det var Marley i sin piskperuk, sin vanliga rock, de spän- da benkläderna och stöflor; tofsarne på dessa sed- nare rörde sig fram och tillbaka, likasom stånd- piskan, rockskörten och håret på hans hufvud. Den kedja, han släpade efter sig, var hopknäppt omkring raedjan på honom. Hon var lång och slingrade sig efter honom likt en svans; hon var förfärdigad (Scrooge såg det mycket tydligt) af cassakistor, nycklar, hänglås, contörsböcker, re- verser och penningpåsar, allt arbetadt i stål. Hans
Källa: Project Runeberg ·