Sida 21
19 ”Nej,” svarade Scrooge. ”Hvilket intyg öfver min verklighet begär du, utom det, som dina egna sinnen gifva ”Det liar jag svårt att säga.’’ ”Hvarföre tror du inte dina egna sinnen?” ”Emedan,” svarade Scrooge, ”den minsta små- sak kan yttra inflytelse på dem. En obetydlig oordning i matsmältningeu gör dem till bedraga- re. Du kan vara en osmält köttbit, en smula se- nap, en ostkant, ett fragment af en halfrå pota- tes. Du hör kanske' mera till magen än till graf- ven, när allt kominer omkring.” Scrooge brukade vanligtvis ieke slå omkring sig med skämt, och nu kände han sig dessutom ieke synnerligen liilt till mods. Förhållandet vur det, alt han försökte visa sig munter, för att af- leda sin egen uppmärksamhet och öfvervinna sin skräck, ty spökets röst trängde ända in till mär- gen i hans ben. Att för ett ögonblick sitta tyst och stirra på dessa glasaktiga, stillastående ögon, det kände Scrooge skulle vara att lemna Hin Onde sjelf inagt med sig. Dessutom låg det någonting fasa- väckande deri, att spöket sjelft var förseddt med en egen helvetes-atmospber omkring sig. Scrooge kunde väl icke känna densamma; men en sådan fanns verkligen, ty, ehuru anden satt fullkomligt slilla, rörde sig likväl hans hår, rockskört och stöfveltofsar, likasom lliigtade den heta ångan fran en brinnande ugn på dem. ”Du ser den här tandpetaren?” sade Scrooge och kastade sig, af ofvannämnda skäl, i hast öf- ver ett ämne, ty han önskade bortvända andens förstenande blick från sig sjelf, vore det också allenast för ett ögonblick. ”Jag ser den,” svarade anden.
Källa: Project Runeberg ·