Sida 36
34 som han nu gjorde, i en ton midt imellan leende och gråt och med ett anlete, på hvilket målade sig hela den hänryckning, som lifvade hans inre. '• ”Nå, se der är papgojan !” utropade Scrooge; ] ”grön kropp och gul stjert, och pä hufvudet en ! tofs, som ser ut likt ett sallalsstånd; der är hon! 1 Stackars Rohinson Crusoe! ropade hon åt honom, när han kom hem efter alt hafva kringseglat sin I ö. Stackars Rohinson Crusoe, hvar har du varit? ] Stackars Rohinson! Han trodde sig drömma; men ] det gjorde han icke. Det var verkligen papgojan. i Här kommer Fredag och springer med andan i halsgropen ned till den lilla viken. Hallok, hoj, , Fredag!” i Derpå yttrade han med en för sin vanliga charakter fullkomligt främmande, plötslig öfvergång, och i det han beklagade sitt förra jag: ”stackars gosse!” och han gret på nytt. ”Gerna ville jag,” mumlade Scrooge och stack handen i fickan samt tittade sig om, sedan han med rockärmen torkat tårarna ur ögonen, — ”gerna skulle jag villja; — men nu är det för sent.' ”Hvad för slag?” frågade anden. ”Ak, ingenting,” svarade Scrooge, ”ingenting I går eftermiddags sjöng en gosse en julvisa utanför min dörr; jag önskade, att jag gifvit honom något.” Vid dessa ord hlef Serooges förra jag större, och rummet mörkare samt mer otrefligt. Vägg panelningen gick sönder i fogningarna, rutorna spräcktes, frän taket nedföllo gipsstycken, ocli man såg nu hlolta hjelklaget. Hur’ allt detta gick till, visste Scrooge lika litet som jag vet det sjelf, Det enda han visste, var, att allt egde sin rigtighet, att allt tillgått så, och alt han åter hefann sig ensam der, medan alla de andra gossarne begifvit sig hem att fira den glada helgen.
Källa: Project Runeberg ·
