Sida 35
33 fiade sig- för dem och lät dem kasta en blick inåt ett långt, dystert rum, hvilket långa rader af bänkar ocli pulpeter gjorde ännu ödsligare. Vid en af dessa pulpeter satt en ensam gosse och läste utmed en klen brasa; Scrooge satte sig ned på en bänk samt gret öfver sitt stackars förgätna jag, sådant det förr varit. Allt, hvartenda sagta ecbo i huset, råttornas pip och prasslande bakom väggpanelningen, dropparnas fall från den balft upptinade pumpen på bakgården, vindens suckar i qvistarna på den aflöfvade poppeln utanföre, öppnandet och igenslåendet af dörrarna till en tom handkammare, ja, till Och med eldens sprakande, — allt verkade på gamla Scrooges hjerta, mjukade upp det och afpressade honom allt flera tårar. Anden vidrörde hans arm och pekade på hans yngre jag, som läste flitigt. Plötsligen visade sig en man i främmande drägt, tydligt igenkänlig, utanför fenstret. Han bar en yxa vid gördeln och förde en med ved lastad åsna vid tygeln. ”Ah, Ali Baba!” utropade Scrooge förtjust, ”det är den gamla goda, hederliga Ali Baba! Ja, ja, jag vet det. En jul engång, när det der ensamma barnet var lemnadt här allena, kom han för första gången, just likasom nu. Stackars gosse! Och Valentin,” fortfor Scrooge, ”och hans Vilda broder Orson, der gå de! Och hvad är det han heter, som, under det han sof, i blotta underkläderna blcf nedlagd vid portarna till Damascus, ser ni inte honom? Och sultans stalldräng, som andarne vände Upp-ncd, der står han nu på hufvudct! Rätt åt honoin ! Hur’ kan en stallknekt passa till gemål åt en furstinna!” Högst förvånade skulle Scrooges aflairesvänner i staden säkerligen blifvit, om de hört honom trots hans vanliga allvar tala om sådana saker så,
Källa: Project Runeberg ·
