Sida 34
32 ”Detta är blott skuggor af det, som varit,” sade anden. ”De veta ingenting af oss.” De glada gossarue konlmo nu närmare, och, när de kommo, kände Scrooge dem alla och nämde dem i namn. Hur’ öfvermåttan gladde han sig icke att återse dem! Huru glänste icke hans gamla ögon och klappade hans hjerta, under det de skyndade förbi! Hur’ härligt föreföll det honom icke, när de önskade hvarandra ”rolig jul!” och skingrade sig för att uppsöka den väg, som ledde till hvarderas fädernehus. Men hvad hade Scrooge att göra med ”rolig jul!” Bort med ”rolig jul”. Hvad godt hade han någonsin haft deraf? ”Scholan är icke alldeles öfvergifven,” sade anden. Ännu tinnes der ett barn, som dess kamrater lcmnat ensamt.” Scrooge sade sig känna detta barn, och han snyftade. De lemnade vägen, gingo en välkänd liten gata och kommo snart till ett hus, uppfördt af mörkrödt tegel, med ett litet torn på taket, i detta en klocka och en väderflögel deröfverst. Det var ett stort hus; men egaren tycktes kommen på decadence, ty de stora rummen nyttjades föga, murarne voro fugtiga och mossbevuxna, fenstren sönderslagna, och dörrarne förfallna. I stallen spatserade skrockande höns, och i lider och bodar vexte gräs. Äfven i det inre hade huset icke bibehållit sin fordna glans, ty, när de stego in i jordvåningens stora dystra sal samt genom de öppnade dörrarna sågo in åt de öfriga rummen, funno de dessa blott torftigt möblerade, kalla och tomma. Sjelfva luften tycktes unken, och en iskyla bvilade öfver det hela. Anden och Scrooge vandrade genom den stora salen till en dörr i bakgrunden. Denna öpp-
Källa: Project Runeberg ·
