Sida 33
31 väggen och stodo nu på en landsväg, som slingrade sig fram mellan åkerfält. Staden var för* svunnen, och dercfter syntes intet spår. Afven mörkret ock dimman voro försvunna, ty det var en klar, kall vinterdag, ock på marken låg snö. . ”Ack, min Gud!” sade Scrooge ock slog ikop känderna, när kan såg sig omkring. ”Här är jag född; kär tillkragte jag mina barnaår!” Anden betraktade konom mildt leende, ock den gamle mannen tycktes ännu känna vidrörandet af kans kand, så lätt det än varit. Tusen dofter tycktes simma i luften, ock tusende tankar, tusende länge sedan bortglömda förhoppningar, fröjder ock bekymmer förena sig med dem. ”Dina läppar darra,” sade anden. ”Och kvad kar du der på din kind?” Med ovanlig osäkerhet i sitt uttal frammumlade Scrooge till svar, att det var en liten blemma, samt bad anden föra sig hvart han ville. ”Kommer du ikog vägen?” frågade anden. ”Om jag kommer ikog den!” svarade Scrooge hastigt; ”med förbundna ögon skulle jag kunna gå konom.” ”Märkvärdigt att du glömt konom under så många år!” anmärkte anden. ”Låt oss gå vidare!” De gingo fram utefter vägen, ock Scrooge kände igen kvarje grind, kvarje stolpe, hvarje träd, tilldess på afstånd syntes en liten småstad med sin bro, sin kyrka och sin flod. Nu kommo några små lurfviga hästar trafvande, ridna af gossar, hvillta ropade an andra gossar, som åkte i vagnar ock kärror. Alla voro glada i själ och hjerta samt jublade kvarandra till mötes, så att de vida fälten gåfvo genljud af deras glädtiga skratt.
Källa: Project Runeberg ·
