Sida 39
37 Ehuru de just nyss lemnat scholan, befunno de sig likväl redan på de hvimlande gatorna i en stad, der skugg-inenniskor sprungo af och an, skugg-vagnar rullade af och an, samt allt var oro oek rörelse, likasom i en verklig stad. På de upputsade bodarna och magazinerna markte man lätt, att också här åter var jul; men det var afton, och gatorna upplysta. Anden stadnade vid en viss boddörr och frågade Scrooge, om han kände den. ”Om jag känner den?” sade Scrooge; ”bär tillbragte jag ju mina läroår.” De gingo in. Vid åsynen af eii gammal herre i peruk, som satt bakom en pulpet af sådan böjd, att hans liufvud befann sig knappa två tum från taket, utropade Scrooge lifligt: ”Gamle Fezzivvig! Gud signe honom! Gamle Fezziwig, som han gick och stod här i verlden!” Gamle Fezziwig lade ifrån sig sin penna och såg på klockan, som visade på sju. Han gnuggade händerna, strök sin vida väst slät, skrattade med kvartenda drag i sitt ansigte och ropade med vänlig, glad, jovialisk röst: ”Hollak der, Ebenezer! Richard!” Scrooge’s fordna jag, nu en ung man, kom skyndsamt in, åtföljd af kamraten i tjensten. ”Dick Wilkins, så sannt jag lefver!” sade Scrooge till anden. ”Sannerligen är det icke han. Han höll mycket af mig, han, stackars Dick, mycket, mycket!” ”Si så, mina gossar!” sade Fezziwig, ”inte arbete mera i dag; det är julafton, Dick; julafton, Ebenezer! Nu luckorna igen!” ropade han och klappade i händerna, ”raskt och fort, innan jag hinner räkna till tolf, gossar!” Och ingen kan tro, hur’ raskt det gick. Ut »skyndade de på gatan med luckorna, ett — tu — 4
Källa: Project Runeberg ·
