Sida 64
02 att lefva än millioner lilsar till detta den fattige mannens barn. O, att vi måste böra inseeten pj löfvet klaga öfver för mycket lif bland bans hungriga bröder i stoftet!” Scrooge stod nedböjd inför den vredgade anden och fäste darrande sina ögon på marken. Men snart såg ban åter upp, när bar borde sitt namn uttalas. ”Herr Scrooge!” sade Cratchit. ”En skäl för Hr Scrooge, som gifvit oss medlen till denna fest!” ”Gifvit oss medlen till denna fest?” inföll fru Cratchit, ocb en djup rodnad flög öfver hennes ansigte. ”Jag önskade att han vore liär. Jag skulle säga honom, bvad jag tänker,' jag.” ”Min vän,” inföll Cratchit, ”barnen äro här, ocb det är jul.” ”Ja, ocb på julafton,” fortfor hon, ”skall man dricka en skål för en så förhatlig, girig, hårdkjertad, känslolös menniska som Seroogel! Du känner honom, Robert; ingen menniska känner honom bättre än du, stackars man!” ”Kära gumma,” svarade Cratchit mildt, ”det är jul.” ”Nå ja; för din skull och julens skull vill jag deltaga i en skål för honom,” sade Fru Cratchit, ”mén icke för hans. Derföre: måtte han länge lefva! Och rolig jul och godt nytt år! Han lär komma att bli mycket nöjd ocb mycket lycklig, det kan jag nog förstå.” Barnen drucko likaledes Scrooges skål; men det skedde icke med den rätta hjertligheten och vänligheten. Lilla Tim drack sist; men han frågade icke för ett öre efter hela skålen, Scrooge var familjens onda genius, och nämnandet af hans namn kastade en dunkel skugga öf-
Källa: Project Runeberg ·
