Sida 66
64 pantlånare, ocli det visste lian ock. Men de voro lyckliga ock tacksamma; de älskade hvarandra och voro nöjda, och när de försvunno i fjerrarf samt under dropparna från andens fackla, kvilka han lät falla öfver dem, sågo ännu lyckligare ut, kunde Serooge icke vända sina ögon fran dem, framför allt icke från lilla Tim, ända tilldess de voro alldeles försvunna. , Det hade blifvit mörkt och snöade dugtigt, och, under det Serooge med anden skréd igenom patorna, gnistrade och blänkte i alla kok och rum stora eldbrasor, alt det var lust och glädje att se på. Här såg man i det fladdrande ljusskenet förberedelser till en vänskaplig maltid, pannor, grytor, kittlar ångande och kväsande pa och framför elden samt mörkröda gardiner, hvilka just nu drogos igen, för att afskilja mörkret från ljuset. Der sprungo alla barnen i ett hus ut i snön, för att möta sina gifta systrar, broder, kusiner, onklar och tanter, och att forst helsapa dem. Der såg man skuggor röra sig bakom lenstren; förmodligen gäster; och hör trippade natta flickor, beslöjade och instoppade i varma kappor, men icke desto mindre oupphörligt pratande, med lätta steg till ett hus i grannskapet, och ve de unga män, som sågo dessa täcka varelser hoppa in öfver tröskeln. Att döma efter antalet af dem, som skyndade till bekanta, hade man kunnat tro, att ingen enda stadnat hemma, för att helsa de besökande välkomna; och likväl väntade man främmande i livarje hus, och i hvarje kamin sprakade muntert den trefliga hrasan. Hur’ fröjdade sig ic >e Julens ande deröfver! Han blottade sitt lire a hröst och öppnade sin stora hand, sående med enna ut glädje öfver alla. Till och med lykttandaren, som sprang framför dem på den moi a
Källa: Project Runeberg ·
